Bodegan stänger

Medan mitt liv går vidare med de eviga funderingarna om jag och Feminist någonsin kommer att kunna leva ihop på riktigt (ja, vi hade lämnat varandra för tionde gången men sen dras vi till varandra återigen som två magnetkristaller och hamnar i varandras famn och läppar utan ord och tror att kärleken övervinner allt…, tills det är dags att prata om något och ja, vi undviker att prata om det så länge det går…, men sen går det inte längre och vi lämnar för det mesta varandra igen), och medan mina tankar spinner vidare kring hur en mobilisering (eller organisering), kring ett effektivt antiextremistiskt (både höger och vänster), icke-feministiskt, antiislamistiskt, västvänligt, humanistiskt och upplysningsorienterat politiskt motstånd kunde gå till, lagas det pannkakor, görs hemlagad salsa, bäddas för gäster, bärs ner julpynt, tvättas, diskas och ordnas med det praktiska inför de kommande helgerna.

Som man och ensamstående pappa måste man i dessa dagar ibland jobba dubbelt och det är en fröjd. Ja, jag skall då tillägga att det handlar om vi pappor som har glädjen och möjligheten att vara tillsammans med våra barn (inte sällan efter att ha kämpat oss till detta genom domstol). För er andra som har förskjutits och tryckts bort – och lämnats ensamma att tyna bort, vill jag bara säga att det alltid finns anledning att kämpa vidare. Det finns ingenting som är viktigare och mer angeläget att kämpa för, så ge aldrig upp. Aldrig. Och både mamma och pappa – och barn – mår bäst av att leva i en familj, om än i en eller två små sådana (och växelvis). Och med tiden kan även de vassaste och mest oförsonliga kanter slipas ned till samförstånd och ödmjukhet. Slipmedlet heter som alltid kärlek. Och tålamod…

——————

Mitt i allt detta – trots att jag tänkte att jag skulle avhålla mig från just detta ämne – driver resonemangen om Sveriges PISA-haveri in med tidvattnen. Jag måste till slut kommentera det hela. En skola i totalt haveri. Allt pekar nedåt. Fördumningen och idiotin och genusgalenskapen accelererar och de flesta sitter nu bara och tittar på. Jag har lyssnat på och läst ett trettiotal reportage, krönikor och inlägg om ämnet. Många är förfärade, förbluffade och tagna på sängen – och alla har sina tankar på hur och varför det har kunnat gå så här snett. En del förstår överhuvudtaget ingenting (tror att det är fel på undersökningen), en del pratar om lärarlöner, en del om att det är männen och pappornas fel, andra om “antipluggkulturer” (bland pojkar då), och andra om kommunaliseringen eller kanske integrationsproblem. Det finns dock några som börjar prata om ett systemfel. Ett ideologiskt felslut. Här pratas det om sektliknande kulturer, märkliga åsikter som har blivit ledande. Man resonerar, funderar och går runt och runt kring den heta gröten.

Men ingen säger det rakt ut.

Ingen säger det som behöver sägas. Att den ideologi som i första hand har förstört och söndrat hela den svenska skolan är den politiska, radikala feminismen.

Vanföreställningen att “kunskap” är maskulint kodat. Avskyn mot “katederundervisning” (föreställningen om en magister (en man), som står upphöjd och berättar om historien och verkligheten), den konspiratoriska tanken att hela västvärldens kunskap i själva verket är en patriarkal maktdemonstration som går ut på att underordna alla som inte tillhör de “utvalda” (vita, heterosexuella, män). Att det “normbrytande” i detta är att inte lära sig dessa mäns kunskap (som ju inte är kunskap och därför inte värt att lära sig). Osv.

Istället för att se detta, väljer alltså vår pragmatiska, borgerliga utbildningsminister att låta ännu mer (och betydligt mer), feministisk teori (så kallad genusvetenskap) få inflytande i undervisningen, från förskola till grundskola.

Katastrofen är ett faktum. Tro mig, nästa PISA-undersökningen kommer att bli en än värre katastrof. Sverige har förlorat slaget om bildning och kunskap. Idag och framöver råder dumskallarnas rike. Och här är genusvetenskapens företrädare de nya vägvisarna. Det kommer att ta mycket lång tid att vända på detta. En generation svenskar är förlorad.

——————

Ivar Arpi skriver idag fantastiskt bra om den nya “antirasismen”. Hela ledaren i SvD är värd att lyfta fram. Kanske särskilt denna passage:

“Det pågår en kamp mellan två läger av antirasister. Å ena sidan de som vill att vi går bortom hudfärg, bakgrund och härkomst och ser människan. Där man ser en gemensam mänsklighet bortom skillnaderna. Sedan finns de som vill att vi förstorar våra skillnader, och gör politik av att lyfta fram dem. De vill göra oss underordnade vår hudfärg trots att avsikten sägs vara den motsatta. Den enskilda människan fängslas i sin grupptillhörighet. Det är de senare som nu fått regeringens godkännande och skänkts legitimitet.”

Jag vet vilken slags antirasist jag är – och alltid kommer att vara. Den som skiter fullständigt i om någon är gul, brun, röd, svart eller vit. Eller grön eller blå.

——————

Nu har kvällstidningen Expressen alierat sig med vänsterextremisterna AFA och “Researchgruppen”. Det är lika trovärdigt som om Aftonbladet hade alierat sig med – och köpt underrättelseinformation från – Svenskarnas Parti eller Svensk Motståndsrörelse (nazister alltså). Det skulle naturligtvis aldrig hända men i Sverige är det tydligen helt fint att gänga upp sig med stalinisterna och vänsterextremisterna vid AFA som journalist och mediaansvarig på Expressen.

I nuläget handlar det om att avslöja och svartmåla högerextremistiska kommentatorer på sajter som Avpixlat, Exponerat och Fria tider. Nu har undertecknad aldrig kommenterat på några av dessa sajter, men var så säker, kartläggningen och uthängningen av de som är kritiska mot radikalfeminismen kommer snart att följa. Man kommer att jobba med den vedertagna strategin att klumpa samman feminismkritik med högerextremism. My Vingren (i Researchgruppen) är sannolikt den största garanten för just detta förfarande. Och i bakgrunden finns naturligtvis samma krafter vi känner till sedan tidigare. Vi ser en begynnande åsiktsregistrering av politiskt intresserade människor genom medierna, där de med “fel” åsikter kommer att svartmålas, misstänkliggöras och stämplas som onda och oönskade.

——————

Det är nära ett år sedan den här bodegan öppnade. Jag har skrivit en hel del inlägg, en del ganska bra, en del inte alls lika bra. Men jag har försökt att skriva i ambitionen att hitta och förstå och visa upp en del av mina egna känslor och tankar kring allt detta som händer. Genom detta arbete har jag mött nya människor och jag har på sikt även kunnat lämna den flytbrygga av desperat sunt förnuft (och ensamhet) som jag tidigare ofta flöt omkring på, ja, så som jag såg det då (och sköt upp en och annan nödraket om…).

Mitt fokus har legat på radikalfeminismen och dess konsekvenser. Och mitt engagemang i dessa frågor kommer att fortsätta. Men i en annan form.

Jag hoppas att alla kan mobilisera och organisera. På lokal nivå till att börja med. Jag har gjort just det och i någon mening är det den enda vettiga vägen framåt. Jag fick hjälp och lite skjuts framåt av en läsare av min blogg som sedan blev en uppskattad vän och som visade mig vägen till ett sammanhang där många olika tankar kunde knytas ihop. Jag hoppas ni andra kan starta grupper och mötas och lägga ut strategier, om det så handlar om motstånd, opinionsbildning, avkodning (av lögner), informationsspridning eller allmän upplysning. Eller bara att dricka kaffe tillsammans och känna samhörighet.

Kanske möts vi alla framöver i ett större sammanhang.

Nu stänger hursomhelst Bodegan. Jag kommer att komma tillbaka som skribent framöver, men då under eget namn.

Tack för att ni har orkat lyssna på mina tankar och funderingar.

Kimhza Bremer

Insikter på en kulle

Jag gick i en metaforisk mening upp på en kulle och satte mig några dagar. Hade så lite kontakt med omvärlden som möjligt. Surret och bruset fick hålla på där nere utan mig, bäst det ville tänkte jag. Känslan av overklighet i all denna “nya” galenskap i den svenska idé- och kulturdebatten, där inte minst radikalfeminismen är så framträdande, gör att detta stora pussel som håller på att läggas i tankevärlden behöver pauser och andrum.

Under mina dagar på kullen, i den friska höga luften, tog jag upp Johan Lundbergs bok “Ljusets fiender” och läste den noggrant och långsamt, ofta genom att gå tillbaka i texten och läsa igen. Sida upp och sida ner föll orden och meningarna in i den form och mening som redan fanns i mina ibland medvetna och andra gånger omedvetna erfarenheter och betraktelser i samtiden. Kapitel efter kapitel tunnades dimman och smoggen ut. Hydrans ansikten och dess mål och mening började urskilja sig. Mina år i universitetsvärlden. Kulturdebatten. Medierna. Namnen som jag kände igen, men också de bakomliggande kopplingarna som jag inte kände till eller hade missat att informera mig om. Hatet mot väst, hatet mot den vita upplysta (liberala) mannen, antisemitismen och vurmandet för islamism och drömmen om en samhällsomstörtande revolution. Och inte minst den uppenbara kopplingen mellan hur vänster- och högerextremister både resonerar och agerar.

Lundbergs “Ljusets fiender” är en minst sagt viktig bok. I vår tid kommer den (såsmåningom) säkert att bli en vattendelare i den meningen att den också slår fast var den riktiga mittenlinjen faktiskt går mellan extremisternas flanker. Det är där denna Bodega också finns och bedriver verksamhet. En mittens, humanismens, det sunda förnuftets och demokratins ödmjuka gatekeeper… Det är så vi dricker rödvin här.

För mig, precis som för många andra icke-feministiska debattörer i bloggvärlden, var det radikalfeminismens absurditeter och antihumanistiska värdegrund som blev starten för den idédebatt som följde (och pågår, dock väl undanskuffad av traditionella medier och Public Service). Men det går inte längre att endast fokusera på denna av hydrans många ansikten. Motståndet måste föras tydligare också mot vänsterextremismen, de nya rasisterna (inte minst antisemiterna, de som kallar sig “antirasister”) och den växande islamistiska rörelsen (som har många namn). Det går inte att bortse från att radikalfeminismen och den revolutionära vänstern, tillsammans med islamismens företrädare idag framgångsrikt går i armkrok med ambitionen att störta demokratierna i väst (och inte sällan med både höger- och vänsterextrema förintelseförnekare tätt i närheten).

Kimhza Bremers Bodega kommer därför att till en viss del skifta fokus framöver. Intresset kommer också att riktas mot de andra av hydrans ansikten, lite mer än tidigare. Fokus kommer att ligga på alla de som med våld förspråkar samhällsomstörtande antidemokratiska förändringar (och de som tiger still när våldet glorifieras), de som avskyr och hatar demokratierna i väst men naturligtvis också de radikala feminister (inte sällan samma personer), som sprider hat, myter och irrläror.

Vi som befinner oss i den riktiga mittenregionen, om det så råkar vara till vänster eller höger, vi som verkligen tror på demokratin och som ställer oss bakom upplysningsidealen och humanismen. Vi som verkligen menar att alla människor är lika mycket värda och som är beredda att kämpa för tanken att det öppna och fria samhället är värt att bevara – mot extremisterna, relativisterna och radikalfeministerna, vi som på allvar inte är rasister och vi som har hjärtat på rätt ställe:

Det börjar bli dags att mobilisera.

Svenska Dagbladet hyllar aktiv kommunist och radikalfeminist

Visst är det så att formatet “Söndagsintervjun” i SvD Kultur är ett i stort sett okritiskt format. Men då faller frågan tillbaka på kulturchefen Daniel Sandström – varför detta hyllningsreportage i dagens SvD om en person som profilerat sig i ungefär tre områden: revolutionär socialist (“odla ditt klasshat”), revolutionär radikalfeminist och revolutionär vithetsmotståndare (vid sidan av att också naturligtvis vara revolutionär heteronormmotståndare)?

Hur tänker Daniel Sandström? Är det radikalfeminismen med Athena Farrokhzad som uppskattas? Eller bara det allmänt härliga normbrytande i allt detta revolutionära (jag har samtidigt svårt att se Sandström som vurmande för kommunismen)? Känns det bara lite “fräckt”, kanske? Lite i tiden?

Jag skulle tro att det är radikalfeminismen som lockar. Redan i Sandströms ledare får vi som vanligt ta del av lite ifrågasättande av “mansrollen”, och som vanligt är det också bättre om män blir mer lika kvinnor (denna gång omskrivet med en humoristisk tvist, att det förmodligen hade gått bättre för det svenska fotbollslandslaget om de spelat i damperuker).

Jo, det hade kanske varit roligt om nu inte hela texten hade varit så förfärligt inställsam. Så förfärligt medhårs och så förfärligt i enlighet med vad man kan förvänta av en ideologiskt skolad kulturchef (i vilken som helst av sveriges kulturredaktioner). Helt i enlighet med statsfeminismens dekret.

Men tillbaka till Athena Farrokhzad. Hon är alltså nominerad till Augustpriset för sin “Vitsvit”. Och vid sidan av den vita hudfärgsfokuseringen har vi alltså det gamla vanliga; kommunistisk revolution, heterohat och avskyn gentemot detta “outhärdliga” samhälle som Farrokhzad lever i (Sverige alltså). Hon går så långt att hon kallar det “ett katastrofsamhälle”.

Om allt detta koketterar hon också inte oväntat med (ler när följande citat – av Farrokhzad själv – läses upp av SvD’s reporter Lina Kalmteg);

”Jag är hopplöst upptagen av min underordning. Varje dag frossar jag i den som i en prinsesstårta, ägnar mig åt skamlösa undersökningar av vad patriarkatet och rasismen gör med min mörka lesbiska kropp.”

Det är helt klart att Athena Farrokhzad vill ha en revolution. En samhällsomstörtning. Allt skall göras sönder och trasas i stycken. Islamism, kommunism, vad som helst, så länge det inte är detta förhatliga, outhärdliga och katastrofala samhälle som vurmar för Farrokhzad’s underordning så till den grad att hon nu också får pryda hela SvD Kulturs framsida.

För min del så tycker jag att det är ofattbart att Svenska Dagbladet sysslar med den här typen av hyllande (!?). Rubriken till denna okritiska intervju är också (i pappersutgåvan) “Politik är inget man kan välja att ha eller inte. Det är premissen för livet” (Och sen följer alltså Farrokhzad’s extrema åsikter vackert presenterade).

Det hela hade lika gärna kunnat vara en intervju med stalinisten Sven Wollter i Flamman. Vad håller SvD på med?

Vad betyder “att bli utsatt för försök till samlag”, Nationellt centrum för Kvinnofrid?

Det finns all anledning att vara uppmärksam och kritisk när Nationellt centrum för Kvinnofrid vid Uppsala Universitet kommer med rapporter eller studier. Här handlar det om människor som har en öppet radikalfeministisk och manshatande agenda.

Denna gång släpper man en stor “nationell brottsofferstudie”, vars resultat får SVT att rubricera nyheten som “Var åttonde flicka utsatt för sexövergrepp”.

Jo, det är svarta rubriker. Bilden av ett sexualiserat och normaliserat våld riktat mot flickor och kvinnor målas upp med eftertryck och riktigheten i uppgifterna förstärks ytterligare av att det handlar om ett samarbetet med SCB, Statistiska Centralbyrån.

Men det är (inte oväntat) något som inte stämmer. Nationellt centrum för Kvinnofrid har valt att till ungdomarna ställa frågan om hon eller han har “tvingats till samlag eller utsatts för försök till detta innan de fyllt 18 år”.

Vi måste plocka isär meningen.

Att tvingas till ett samlag är ju tydligt – och då handlar det om våldtäkt (fast man verkar inte skriva ut det här). Men nu ställs alltså frågan tillsamman med det oerhört mycket mer luddiga “utsatts för ett försök till samlag…”.

Att utsättas för ett försök till samlag?

Vad betyder det? Hur tolkar en gymnasieelev en sådan fråga? Är det en full kille på någon fest som frågat “Öh, vill du kn*lla”? Eller är det den nyktra killen som kärlekskrank och med darrande röst säger att “jag skulle så himla gärna vilja älska med dig”. Eller är det killen som frågar om hon vill komma hem på en kaffe? Eller räcker det med någon som flörtar? Det kan ju också handla om ett par som redan är ihop och kysser varandra ömt, där då killen frågar på ett schysst sätt om hon vill älska. För det är ju också ett försök till samlag (och skulle i denna undersökning alltså öka på siffran om ett “sexualiserat våld”).

Det är lite som att ställa frågan “Har du blivit utsatt för knivvåld eller att någon blivit arg på dig?” (och sedan använda svaren för att sprida en bild av hur vanligt det är med knivvåld).

Som så ofta finns det ett syfte med undersökningen. Man vill åt ett visst resultat, att det skall framstå som att tjejer och kvinnor är mer utsatta (än vad de faktiskt är, gudskelov) och att pojkar och män är förövare (eftersom det är vanligare att pojkar och män tar initiativ till sexuellt umgänge). Vi känner igen det. Och för att uppnå önskat resultat formulerar man enkäter och frågeställningar så att en lögn kan genereras och sedan spridas (genom feministiska medier).

Det är också intressant att endast 13% av de 52% som svarade (detta är också viktigt – hälften av alla tillfrågade valde att inte svara vilket indikerar att de som svarade hade ett större personligt incitament att svara, vilket i sin tur gör undersökningen mindre tillförlitlig), hade varit med om detta. Med säkerhet kan vi konstatera att denna siffra hade varit fenomenalt mycket lägre om inte Nationellt centrum för Kvinnofrid hade valt att lägga till detta med “försök”.

Allt sexuellt våld (som inte är frivilligt – ja, det finns sånt) måste såklart bekämpas och bemötas med nolltolerans. Men att göra den här typen av ohederliga och vinklade undersökningar har inte det syftet. Istället vill man “boosta” föreställningen om det sexualiserade, normaliserade våldet, helt i enlighet med Eva Lundgrens ovetenskapliga och djupt misandriska arv vid Uppsala universitet. Jag skulle tro att syftet är dubbelt. Dels motiverar man de ekonomiska bidrag man får från staten, och dels stödjer man det “politiska projektet” (som Liza Marklund kallade det när hon medgav att hon ljög i samband med “Gömdaskandalen”). Man försöker alltså stärka de radikalfeministiska myter och lögner som tumlar runt i samhällsdebatten.

Men det finns anledning att stanna kvar lite vid denna formulering: “utsatt för försök till samlag”… Man bör komma ihåg att ett “samlag” (som per definition är heterosexuellt), i dessa kretsar ibland ses som våldtäkt i sig självt (vare sig det är frivilligt eller inte). Och även om det inte ses som våldtäkt så är alltså betydelsen här reducerad till en knastertorr, klinisk och oönskad företeelse (ingenting som man frivilligt skulle vilja gå med på). Egentligen är det skrattretande (om det inte vore för allvaret i det hat och förakt gentemot män som dessa grupperingar hyser). Människan är en sexuell varelse. Sex kan vara både fint, underbart och spännande. Men i denna enkät likställs alltså varje försök till sexuell kontakt mellan en ung man och en ung kvinna (hur oskyldig och sensuell denna kontakt än må vara), med något fult och brottsligt.

————-

Jag vill också passa på och be om ursäkt för att jag inte hinner svara på alla kloka kommentarer som skrivs i kommentarsfältet. Jag har helt enkelt inte haft tid – och den lilla tid jag har, har jag hellre använt till nya inlägg. Men jag uppskattar att det förs en bra debatt med högt i tak (och ett schysst tonläge).

Mer om jämställdisten Doris Lessing, DN Kulturs accelererande haveri och lysande Peggy Bruzelius i Aktuellt

Ekvalist tog igår upp Doris Lessings bortgång på ett hedervärt sätt – och där hittar ni även vad denne nobelpristagare faktiskt tyckte (och har sagt), om den samtida feminismen. I sammanhanget är det värt att notera hur svenska feministiska medier rapporterar om detta. Man hade kunnat tro att eftersom Lessing anses ha skrivit minst en “feministisk bibel” i början av sin karriär, så kunde hennes åsikter i frågan ha setts som fortsatt intressanta? Åtminstone omnämnts?

Men såklart icke. I åtminstone i SVT, SvD, DN och SR, där nyheten har fått ganska stor plats, finns inte någon som helst referens till Lessings åsikter om dagens feminism (så vitt jag har sett eller hört). Tvärtom målar man upp bilden av en feministikon och någon som visat vägen (underförstått att hon skall ses som en försvarare av feminismen idag). Man gör allt för att lägga beslag på hennes status som nobelpristagare och låter oss tro att hennes tidiga arbete för kvinnlig frigörelse (och riktig jämställdhet), är synonymt med dagens politiska radikalfeminism. Det är ohederligt. Och skamligt gentemot Lessing själv. Men det handlar om propaganda och ytterligare ett exempel på hur mediafeministerna böjer verkligheten åt det håll som förstärker den egna politiska agendan.

Med utgångspunkt i Doris Lessings uttalanden om jämställdhet (inte minst då det gäller familjeomsorg och föräldrapolitik), och hennes ovilja att vara delaktig i den manshatande samtida feminismen, är det ställt utom allt tvivel att denna modiga kvinna var en av de första jämställdisterna. Ett faktum som dagens svenska mediafeminister naturligtvis aldrig skulle släppa fram.

——————

Läsare av denna blogg vet redan hur jag gång efter annan skrivit om det ideologiska och publicistiska haveri som idag har blivit Dagens Nyheters signum, framför allt DN Kultur. Jag rekommenderar alla varmt att ta del av dessa länkar (nedan) från Norge, där också en mejlkonversation mellan DN Kulturs Björn Wiman och Malin Ullgren – och Kristin Clemet (liberala norska tankesmedjan Civita), publiceras i norska Journalisten.

Här ser vi exakt hur den agendasättande journalistiken på DN opererar. Det man som läsare kunde tro var en öppen och fri debatt är i själva verket styrd och censurerad. Här handlar det om att Henrik Arnstad (som denna blogg också uppmärksammat vid ett flertal tillfällen), ges utrymme att attackera inte bara Norge som land (och bland annat kalla det fascistiskt), men också tre namngivna personer. Dessa personer försöker då förgäves att få komma med en replik (här handlar det alltså även om en person från en liberal tankesmedja), och bemöta kritiken, men motas på porten av Wiman och Ullgren genom en serie ohederliga metoder. Läs själva!

Först Kristin Clemet i en artikel från igår “Om svensk debattkultur, sensur og Dagens Nyheter”.

Sedan mejlkonversationen från norska Journalisten: “Kom ikke på trykk”.

Är det någon som nu är förvånad över hur det går till när till exempel Maria Sveland och Anna-Klara Bratt erbjuds plats att attackera och smutskasta människor (bland andra Pelle Billing och Pär Ström), utan att dessa erbjuds möjlighet att replikera i någon hederlig mening?

Det är så här Dagens Nyheter idag bedriver journalistik. Det är en politiskt styrd megafon för det radikalfeministiska, intersektionella och kulturrelativistiska perspektivet. Att kalla sig “oberoende liberal” börjar allt mer likna ett hån mot ordens innebörd.

——————

Just detta snäva radikalfeministiska, intersektionella och kulturrelativistiska perspektiv är ingenting som DN är ensamma om i mediasverige, det vet vi ju. Public Service och inte minst SVT ligger hack i häl. Gårdagens nyhetstimme Aktuellt är (med några få undantag) en uppvisning i detta. Och naturligtvis kommer Kulturnyheterna in i halvlek och slår fast att Barna Hedenhös är rasistisk. Ett långt inlägg (med besök i studion), om Anna Odell och de maktordningar hon är ett offer för. Den av radikalfeminister nu hyllade filmen “Återträffen” handlar dock inte bara om mobbning (vilket naturligtvis är ett angeläget ämne). Odells verk har ett annat djupare syfte (vilket jag kommer att återkomma till).

Men höjdpunkten i Aktuellt måste ändå sägas vara det fyratusentrehundrafjärde (?) inslaget om den förfärliga ojämställdheten i svenska börsstyrelser (det sitter bara 25% kvinnor i dessa styrelser). Upplägget är väl känt. Män som promenerar i och omkring finansdistrikten i Stockholm jagas med kamera och mikrofon (och man visar även när dessa väljer att inte vilja bli intervjuade), för att skapa en känsla av misstänkliggörande. Radikalfeminister som Louise Lindfors (ordförande i Fredrika Bremerförbundet), får prata oemotsagd om patriarkala strukturer. Just i samband med detta uttalande gör man också en subtil visuell fingervisning om vad redaktionen tycker i frågan – man visar en flyttbil med de stora bokstäverna “FLYTTA?” sakta glida förbi i bild. Man visar också en helt anonym man som på frågan “Varför finns det inte fler kvinnor i svenska styrelser?”, svarar “Det beror helt på männen det. Och det är ju helt fel”.

Reportaget är så åsiktsstyrt och ideologiskt färdigpacketerat att det inte kan sägas vara mycket mer än propaganda. En namngiven person, Terry Williams, svarar dock bra och balanserat på reporterns frågor (och detta är inte bortklippt).

Det intressanta händer dock i studion efter reportaget. Här är styrelseproffset Peggy Bruzelius fullständigt lysande. Med mycket förtroendeingivande och säker stämma (och blick), förklarar hon varför hon inte vill se kvotering av kvinnor. Hon säger också att “vi har kvotering [av kvinnor] redan idag”… Detta får både Aktuellts Nike Nylander och den andra gästen, entreprenören Douglas Roos. att stelna av förvåning. Nylander frågar snart “Vad menar du med att vi redan har kvotering idag?”. Och när Roos får ordet är han helt förbluffad och “förstår överhuvudtaget inte vad du menar med att det sker en kvotering av KVINNOR idag…”. Det blir “märkligt” för Roos, som agerar som ännu en i raden av dessa alfahannar som idag “står upp” för radikalfeminismen.

Men Bruzelius är lysande. Hon pulvriserar Roos argument (inte minst med den enorma tyngd hon har genom sin erfarenhet från styrelsevärlden), och slår fast att om vi har en 45-årig man med ett identiskt CV som en 45-årig kvinna [båda meriterade för styrelseuppdrag, min anm], så får denna man inga uppdrag men kvinnan skulle få ganska många. “Det menar jag är kvotering” (och diskriminering skulle man kunna tillägga). I detta läge skrattar och stakar sig Douglas Roos på ett sätt som avslöjar att han är så ovan att ställas inför den här typen av fakta att han faktiskt blir mållös. Han säger att “han förstår faktiskt inte vad du menar”.

Nej, i vanlig ordning förstår inte feminister (eller försvarare av feministiska ståndpunkter), vad folk säger om de inte säger sådant som feminister brukar säga. Och här får vi en uppvisning på bästa sändningstid.

När sedan Aktuellts Nike Nylander går vidare med att svenska statliga bolag ju har fler kvinnor, och att Norge har lagstftad kvotering så sågas även detta av Peggy Bruzelius. I Norge “tunnas ledningsgrupperna ut”, och när det gäller statliga företag (och parametern välskötta företag), så är Bruzelius inte säker på att “staten alltid lyckas bättre där” (veckans understatement?). Detta verkar inte vara något som Nike Nylander vet något om. Det är faktiskt häpnadsväckande hur oförberedda både Aktuellt och denne Douglas Roos är i frågan.

Sedan följer en möjligen oväntad biologisk könsanalys av Roos. Nu besitter kvinnor plötsligt egenskaper som är typiskt kvinnliga och som män inte besitter… Men hur går detta ihop med statsfeminismens dekret om kön som social konstruktion, tänker jag? Kan inte detta isåfall möjligen också förklara varför inte fler kvinnor väljer det oerhört påfrestande (för familjen och det privata), liv som VD för ett storföretag innebär? Men nej, dit leder såklart inte resonemanget. Roos berättar istället att kvinnor vid sidan av att ta mindre risker också är tydligare i sin kravställning, punktligare, mer rigorösa, att de är intresserade att lära sig om företaget och gör sin hemläxa…

Om ni ser inslaget, notera gärna Bruzelius blick när Douglas Roos svamlar om detta (ca 17:30 in i inslaget).

Det blir tydligt att Roos här närmar sig den misandri som även andra manliga företagsledare i Sverige har anammat. Märk väl att det handlar om ett mansförakt som inte inbegriper dem själva. Jag misstänker att även Roos här ser sig själv som “något mer och bättre” än en man. Och kanske finns det också en logik i detta då vi skall komma ihåg att manliga entreprenörer och företagsledare på hög nivå i första hand ser andra män som konkurrens och ett hot mot den egna positionen.

När frågan “om det är en skillnad på män och kvinnor” ställs till Bruzelius svarar hon briljant:

“Det är möjligt att det är, men jag tror att skillnaden män och män emellan och kvinnor och kvinnor emellan är mycket, mycket större. Vi är ju alla individer, det är ju inte så att kvinnor är på ett sätt och män är på ett sätt. Gudskelov.”

Kan det sägas bättre? Men det här är alltså så oerhört radikala och uppseendeväckande åsikter i det statsfeministiska Sverige att en stor grupp människor med säkerhet inte ens förstår vad det är hon säger. Jag skulle samtidigt tro att det här är en av de sista gångerna Peggy Bruzelius bjuds in att debattera könsfrågor (men jag hoppas naturligtvis att det inte är så).

Det finns annat också (det är ett långt inslag – det handlar ju om kvinnor i styrelser), men det hela avslutas starkt av Bruzelius som slår fast att “de som har allra starkast åsikter är de som aldrig har suttit i en börsbolagsstyrelse eller jobbat i ett börsbolag. De vet precis hur det skall vara”. Och med detta punkterar hon Douglas Roos på ett föredömligt sätt.

Fredrika Bremerförbundets ordförande Louise Lindfors är ju en av den uppsjö av radikala feminister som vet allt om hur börsnoterade företag skall styras. Det som är intressant med hennes uttalande om att det finns “fler som heter Johan än det finns kvinnor” i börsbolagens styrelser är också den etniska dimensionen. Det intersektionella perspektivet har flyttat in och nu är det inte bara fel att de är män, det skall också påpekas att det handlar om svenska män (i dessa svenska företag).

I gårdagens SvD Näringsliv presenterar stiftelsen “Allbright” en rapport och kartläggning om styrelseledamöternas bakgrund (“Lika barn leka bäst”) som har samma grundperspektiv. I vanlig anda blir här “kompetens” samma sak som kön, hudfärg och att inte vara född i Sverige. Udden riktas också som vanligt mot den vita, svenska, heterosexuella, medelålders mannen. Ju färre av dessa, desto bättre, är andemeningen. Att det handlar om företag som finns och verkar i Sverige verkar inte spela någon roll. Ingen hänsyn tas heller till dessa styrelseledamöters ålder (att de kommer ur en generation från Handels och KTH då den absoluta majoriteten av de studerande var både män och svenskfödda). Men ordförande i Allbright, Sven Hagströmer, kommer istället med detta påstående:

“Det finns många som kommit upp på toppen och varit där en kort tid för att sedan falla hela vägen ned. När en kvinna faller finns oftast inget skyddsnät, men när en man faller så finns det minst ett skyddsnät och en ny vd-post veckan därpå. Det är stor skillnad.”

Jag undrar vad Peggy Bruzelius skulle säga om det?

Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera alla pojkar och män därute på den internationella mansdagen!

Varför jag är positiv till delad föräldraförsäkring och andra noteringar

Det är inte mycket den här blogginnehavaren har åsiktsmässigt gemensamt med Maria Sveland. Men föräldraförsäkringen är faktiskt en sådan fråga. Jag är fullt medveten om att det innebär att staten går in och bestämmer över enskilda människors livsval – och att det på många sätt går emot mina grundvärderingar. Ändå tror jag att det är en nödvändig förändring.

Min erfarenhet är – i motsats till det som hävdas från feministiskt håll – att andelen män som bara tar ut en liten del av pappaledigheten gör det därför att de inte får ta ut mer för mamman. “Får” kan låta fel, men vad jag menar är att i den här domänen (familjeliv och små barn), är det i första hand kvinnorna som bestämmer. Anser mamman att hon skall vara hemma längre så blir det oftast så. Många pappor går miste om något fantastiskt i denna tid av närhet och anknytning till sina barn.

Ja, min erfarenhet är (inte bara när det gäller mig själv och mina barn, men också med de flesta jag pratat med), att män gärna vill kunna ta ut den här tiden. Samtidigt har jag sett otaliga exempel på när kvinnor (som kallar sig feministiska), inte är beredda att dela denna tid med pappan. Samma kvinnor har också i stort sett alltid sett förslaget om delat barnbidrag som något negativt.

När man pratar om siffror omkring 50-60% av medborgarna som inte vill ha delad föräldraförsäkring, presenteras aldrig (så vitt jag vet), om det är kvinnor eller män som är negativa. Men från feministiskt håll vill man gärna göra detta till en fråga om att det skulle vara pappor som motsätter sig mammornas rätt att få slippa det slitiga hemarbetet och blöjbytena. Att det skulle handla om ett patriarkalt beteende, att kvinnan tvingas att vara kvar i hemmet. Jag menar att ingenting kunde vara mer fel.

När nu Folkpartiet går ut med att öka på den pappamärkta tiden till tre månader, är det ett steg i rätt riktning. Samtidigt är jag ganska säker på att feministiska krafter inom partiet snart kommer att tona ner denna del av “jämställdhetsinriktningen” (man kommer snart att se hur impopulär ändringen är bland just kvinnor), och istället välja att motarbeta den (precis som man gjort med förslaget om det delade barnbidraget). Vidare kommer positionerna att flyttas fram när det gäller sexualbrottslagstiftningen, där man alltså redan föreslår att underminera hela den grundläggande rättssäkerheten genom omvänd bevisbörda i våldtäktsmål (“samtyckeslagstiftning”). Det som jag misstänker blir nästa steg är att på något sätt könsbestämma samtyckeslagen, så att den inte kan drabba kvinnor. I förslagen som läggs fram diskuteras alltid samtycke utifrån en kvinnas vilja att ha sex eller inte. Men om lagen görs könsneutral kan vi lätt föreställa oss pojkar och män som också (efter ett samlag), kan komma ut och säga att de egentligen inte ville (och kan kvinnan då inte bevisa att mannen faktiskt ville ha sex kan hon alltså dömas för våldtäkt). Det här vore naturligtvis oacceptabelt i ett statsfeministiskt land, varför jag är tämligen säker på att lagen kommer att kopplas till ett feministiskt synsätt och teorin om könsmaktsordningen. Så att när oskyldiga riskerar att dömas, så skall det inte kunna drabba kvinnor. Låt oss vänta och se.

———————

Mina tankar idag går till nobelpristagaren Doris Lessing som gått ur tiden. Denna modiga, briljanta kvinna som även vågade ta kraftigt avstånd från den samtida politiska feminismen. RIP, Mrs Lessing.

———————

Jag såg nyligen Dennis Hoppers dokumentärfilm “About Deep Throat” och kan rekommendera den. Det är särskilt intressant att följa utvecklingen från 60-talets nya syn på sexualitet och hur detta splittrade USA i en ultrakonservativ, religiös reaktion (mot “snusket”) – och en liberal, fritänkande och tolerant syn på sex och pornografi (att den inte var skadlig). I denna senare grupp fanns både kvinnor och män och det skulle dröja fram till en bit in på 70-talet innan de feministiska krafterna hade anslutit sig till samma motstånd (som det som kom från “bibelbältet”). Idag ser vi en upptrappad motvilja gentemot att män skulle få vara delaktiga i den sexuella revolutionen. Nu är “snusket” den manliga sexualiteten (samtidigt som kvinnlig sexualitet är uppmuntrad genom det som också kallas “feministisk porr”, inte sällan gjord utifrån ett queerperspektiv).

———————

Ivar Arpi och Erik Helmersson skriver bra i SvD respektive DN idag. Det handlar om hierarkier och detta med att tro sig “sparka uppåt” (vänsterns och radikalfeminismens favoritgren). Och vidare tankar om att en del män som vägrar ta kvinnor i hand får skadestånd.

———————

Jag noterade att det nya svenska humorprogrammet “Svensk humor” hade åtmistone en misandrisk sketch. Jag vill återkomma till detta, men om någon har sett programmet och gjort noteringar, dela dem gärna!

———————

Jag avslutar med att lyfta fram denna starka, träffande och vackra avrundning av Carl-Johan Malmberg i dagens recension av Donna Tartt’s senaste bok (i SvD Kultur):

“Och i en tid när varken konstkritiken eller konstvetenskapen längre befattar sig med vad konstverk kan göra för oss – att de gör verklig skillnad och förmår gripa in i våra liv – då blir i stället de poeter, essäister och romanförfattare som gestaltar konstens vidunderliga kraft desto mer oumbärliga. En sådan författare är Donna Tartt.”

Mer om “mäns våld mot kvinnor” – och andra notiser

SR P1, nu på eftermiddagen. “Mäns våld mot kvinnor”. Bilden av det “normaliserade våldet” målas upp (uttrycket som myntades av Eva Lundgren). Vid ett tillfälle tar programledaren upp att det i några senare undersökningar också har kommit fram att kvinnor använder våld i relationer. Det avfärdas snabbt som något ganska oviktigt, eftersom man slår fast att männen inte är rädda när kvinnor använder våld. Jämförelsen görs att om en 60 kg tung kvinna ger en 100 kg tung man en örfil så blir mannen inte rädd, men tvärtom så blir kvinnan rädd. Ingenting tas upp om att kvinnor betydligt oftare använder tillhyggen. Sen kommer man in på att det är ganska accepterat i samhället att män kan slå kvinnor…?!

Det vanliga alltså. Jag minns den enda gången i mitt liv som jag slagit en kvinna (som jag har skrivit om vid ett tidigare tillfälle). Det var efter att ha brutit upp ur ett förhållande, något som den här unga kvinnan inte accepterade. Efter att ha tagit emot åtskilliga smällar och slag (och en bränd cigarett i halsen), gjorde jag ingenting annat än att be henne sluta. Det var först någon timme senare när hon dök upp bakifrån med ett stor ölbägare av glas och drämde in denna i ansiktet så att kinden skars upp och blodet sprutade som jag vände mig om och slog till henne. Ingenting jag är stolt över, men jag var faktiskt rädd. Hon var ungefär lika stor som jag, vältränad och mycket berusad. I övrigt en välanpassad, vacker och trevlig tjej.

Ytterligare en relation har inneburit att kvinnan använt knytnävarna (men jag har då aldrig slagit tillbaka). Det lustiga är att de få gånger jag tagit upp det här med vänner och bekanta (några anmälningar har aldrig gjorts), så har reaktionen alltid varit densamma: Vad hade du gjort för att hon var tvungen att slåss? Lite skratt ibland, andra gånger en slags ovilja att prata om det. Ofta denna underliggande hint om att hon väl inte hade gjort så om jag inte förtjänade det…

Ja, vad hade jag gjort? Insett att förhållandet inte kändes rätt längre. Uttryckt min vilja att separera (av orsaker som aldrig ens handlade om otrohet eller att ha mött en annan). Kanske hade jag gjort detsamma som många av de kvinnor som utsätts för våld har gjort. Önskat att komma vidare och ut ur en mer eller mindre dysfunktionell relation.

Nåja, det är ovanliga och udda händelser i mitt liv (och i de relationer jag haft). Men jag är så otroligt trött på att höra detta ideologiskt motiverade osynliggörande av våld i nära relationer (där både kvinnor och män kan drabbas), till förmån för den radikalfeministiska och ensidiga föreställningen om männens våld mot kvinnor.

————————

Nej, det var väl ingen som trodde att det omvända “Bechdeltestet” (Bremertestet), var på allvar – annat än som illustration över hur makalöst idiotiskt det blir när kulturen tvingas in den här typen av certifieringar och politiska märkningar. Se det som ett tankeexperiment också över hur man kan använda sådant för att “bevisa” praktiskt taget vad som helst.

————————

Jag noterar att valet av programledare och presentatörer för SVT’s nobelfestligheter i år blir lika 100% jämställt som förra året, med andra ord inga män alls. Det omskrivs i hyllande ordalag. Säkert ser man från Public Service sida detta som en motvikt mot den överväldigande andel män som patriarkatet utsett till nobelpristagare i år liksom alla år (eftersom alla vet att pristagarna inte fått prisen för något de gjort eller utfört utan i första hand därför att de är män).

————————

Detta med det så kallade “romregistret” är knepigt att prata om. Det står ju klart att skånepolisen har begått en hel del allvarliga misstag både i hanteringen och hållandet av detta register. Det jag reagerar på nu är att både SVT och DN (naturligtvis, det var ju DN som myntade begreppet), väljer att inte rapportera korrekt om vad Säkerhets och Integritetsskyddsnämnden faktiskt kommer fram till. Nämligen att många fel har begåtts men att registret INTE är ett etniskt register. SVT Rapport nämner inte ens detta, utan bara att Säkerhets och Integritetsskyddsnämnden har kommit fram till att Skånepolisen har gjort fel. Även SvD och SR fortsätter idag att omtala registret som “romregistret”, trots att det alltså inte stämmer. Slutsatsen man måste dra är att det är samma svartvita idé om ras och offer/förövare som här förmedlas ut (som också gäller för kön). Man vill hålla fast vid bilden av de “rasistiska strukturerna” och i detta perspektiv är naturligtvis alltid den svenska polisen skyldig, oavsett vilka fakta som stärker vad. I gårdagens SR P1 är båda programledarna så partiska och tydliga i vad de tycker att intervjun med Säkerhets och Integritetsskyddsnämndens Sigurd Heuman urartar till någon slags medial domstol.

————————

I DN läser jag Hanna Fahl och häpnar inför ingressen: “En del försök till feminism landar inte riktigt rätt, utan blir i stället sexism och rasism. Ett tips till dig som vill väl: Tänk efter en extra gång.” För ett ögonblick tänker jag att Fahl kanske har vaknat upp…? Men det är naturligtvis en omöjlig tanke. Det visar sig snabbt att Fahl i själva verket pratar om det hon kallar “lightfeminismen” (den feminism som ännu inte har blivit lika politisk och radikal som Fahls feminism), och det är det gamla vanliga. Enkelspårigheten går knappt att kommentera.

————————

Något positivt! Några sidor efter helsideshyllningen (i gårdagens SvD) av Anna Odells film “Återträffen” (jag vill gärna återkomma till Odell och de maktanalytiska grepp som hennes arbeten utgår från), finner jag något så ovanligt som en filmrecension där män och mäns samvaro omskrivs i positiva ordalag. Det handlar om filmen “Mud”, och rubriken lyder “Morsk grabbduo i fin skildring”. Jan Lumholdt skriver en text helt befriad från könsmaktsanalyser, gliringar och hånfulla insinuationer. Jag blir nästan mållös. Vackert!

————————

Fortsatta noteringar från SR P1 här på lördagseftermiddagen. Det handlar om moskébyggen och islamofobi. Sen pratas det om sexualiserade kvinnor i spanska medier. Att de ser ut som att de tvingats att “puta med läpparna”. Och att spanska unga kvinnor badar topless på stränderna (något reportern indignerat påpekar att han inte sett annat än på foton från ett svenskt 60- och 70-tal)!

Kanske kan Sverige skicka en moralisk könsmaktsinkvisition till Andalusien snarast?

Kimhza Bremer introducerar B-märkningen baserat på Bremertestet

Det finns en poäng med att komma ihåg att det så kallade Bechdeltestet som nu skall användas för att ge filmer en feministisk certifiering i Sverige uppstod i en relativt udda och extrem miljö. Testet blev introducerat i ett lesbiskt seriealbum, “Dykes to watch out for”, av Alison Bechdel (som tillskrev testets ursprungsidé till vännen Liz Wallace). Det går alltså att förstå varför man i denna kontext sökte efter historier om kvinnor som inte hade något intresse av att prata om män.

Det finns också något bedrägligt i detta att när kvinnor som i något läge pratar om en man eller män, så klarar inte filmen (eller berättelsen) testet (och det skall då vara dåligt – eftersom kvinnorna då inte bara ensidigt fokuserar på andra kvinnor). Man har också fått det att låta som att eftersom så få filmer klarar testet, så är det ett uttryck för ett slags patriarkalt förtryck.

Jag introducerar därför idag, som ett tankeexperiment (men pröva gärna min tes), B-märkningen baserat på Bremertestet. För att klara Bremertestet måste en film klara av att presentera:

1) Minst två namngivna manliga karaktärer.

2) Som pratar med varandra.

3) Om något annat än kvinnor.

Precis som med Bechdeltestet klarar de flesta filmer punkterna ett och två. Men när det gäller punkt tre blir det tuffare. För på samma sätt som att heterosexuella kvinnor tenderar att ibland prata om män, så pratar heterosexuella män om kvinnor. Och kom ihåg, testet handlar om att de överhuvudtaget inte får prata om kvinnor (precis som omvänt med Bechdeltestet), om filmen skall få godkänt.

Jag är inte helt säker på utfallet, men efter några snabba undersökningar har jag redan kommit fram till att många filmer inte klarar testet (alldeles för många män trilskas med att prata om kvinnor). Till och med i de mest nördiga, tekniska och/eller vetenskapliga filmerna, ja, till och med i krigsfilmerna jag har tittat på, så insisterar de inblandade männen med att dra upp samtal om flickvänner och kvinnor.

Vad betyder detta? Följfrågorna hopar sig. Ur det feministiska maktperspektivet kan vi vara helt säkra på att dessa förhållanden (precis som det motsatta när det handlar om kvinnor), skulle skyllas på patriarkatet. Att kvinnor pratar så mycket om män är patriarkatets fel (och dåligt). Att män pratar så mycket om kvinnor är också patrairkatets fel (och också dåligt). För när män pratar om kvinnor är det utifrån en överordning – och tvärtom när det gäller kvinnor. För det har någon sagt.

Så ser feministisk logik ut. Men om man orkar frigöra sig från det radikalfeministiska och mansfientliga synsättet blir det tydligare än någonsin att Bechdel- och Bremertestet visar samma sak. Att män och kvinnor i filmer (och annan mediaproduktion), väldigt ofta pratar både om och med varandra. Det är ju i grunden också detta som blir så provokativt för de politiska feministerna och könsseparatisterna. Här skall vi komma ihåg att syftet med (det av feminister startade), könskriget också handlar om att söndra och trivialisera kärleken mellan man och kvinna – hela den “normbrytande” och kärnfamiljsföraktande opinionsbildningen går ut på detta.

I sammanhanget måste jag (i vanlig ordning), också förtydliga min hållning. Jag står upp för homosexuallas rättigheter – och jag har inga som helst problem med vare sig bögar eller lesbiska (flera kallar jag mina vänner). Det är inte att man lever på ett normbrytande sätt som är problemet, utan när man väljer att håna, motarbeta och avfärda den samvaroform som de flesta kvinnor och män trots allt väljer och eftersträvar. Det är ju också oförmågan att dra denna avgörande gräns – när uppskattningen av det normbrytande övergår till att bli ett föraktande av normen – som genomsyrar så mycket i den feministiska, kulturrelativistiska och postkoloniala mediadiskursen. Att uppmärksamma problem och diskriminering som har med etnicitet att göra övergår i ett hat och förakt mot “det vita”. Antirasismen blir rasistisk. Kvinnokampen och jämställdheten övergår i politisk radikalfeminism, manshat och könskrig.

Kön, hudfärg och makt – vart vi än vänder blicken

Nu råder det inga tvivel om att SvD har fattat ett beslut om att använda “hen” också i sin nyhetsrapportering. Man markerar härmed på ett plan att man ansluter sig till den feministiska agendan. Det är ett sluttande plan och sannolikt är det bara en tidsfråga innan vi ser ännu mer radikalfeminism i tidningen (i samma riktning som DN). Jag sätter mitt hopp till Arpi, Gudmundsson och Rayman att uppmärksamma detta…

En helt annan sak som jag allt oftare reagerar på är hur texterna ofta inte är korrlästa. Har man verkligen så små ekonomiska marginaler att detta läggs på hyllan? Gudarna skall veta att det smyger sig in en hel del stavfel, meningsbyggnadsfel och borttappade bokstäver även i denna bodegas alster – men det är också en helt ideell verksamhet. På en dagstidningsredaktion borde ribban ligga högre, det är ju trots allt en yrkesverksamhet. I dagens papperstidning finns även fel i ingresser och framlyfta citat.

Nåja, nu har jag gett mig tillåtelse att vara lite petig, men kvalité handlar också om både form och innehåll. Slarvighet ger sig till känna i både ock.

I dagens kulturdel hittar vi ännu en försvarsartikel till den feministiska A-märkningen av film genom det så kallade Bechdeltestet. Den är intressant på flera sätt. Dels därför att den är helt transparent när det gäller det radikalfeministiska maktperspektivet, men också utifrån att den är skriven av två statsvetare vid Stockholms universitet. Dessa har alltså fått “i uppdrag” av Wift (Women in Film & Television), att skriva en “rapport” i ämnet, en rapport som då kommer att användas för intresseorganisations syften. Genom detta illustreras tydligt hur den politiska feminismen (och det intersektionella vänsterperspektivet) arbetar mellan myndigheter, institutioner och intresseorganisationer för att sprida ideologi.

Och vilken ideologi det handlar om råder det inga tvivel om. Film- och kulturpolitik skall gynna “produktionen av filmer som problematiserar normer och maktordningar”. Det skall handla om kön, klass och etnicitet. Och dessa statsvetare förtydligar också genom att få in lite hudfärg i resonemanget. “Vita medelklassmän” nämns som den grupp som inte borde få stöd att göra film.

Det är såklart stötande att den här typen av smörja kommer från en statsvetarinstitution vid ett universitet. Men ingenting förvånar längre. Man får ju heller inte glömma att manshataren och den förre terroristen (och Baader Meinhof hangarounden) Pia Laskar huserar vid Stockholms universitet. Jag har själv också varit aktiv vid svenska universitet och sett på nära håll hur institution efter institution “tas över” av radikalfeminister. När detta väl skett tar man sedan aldrig in folk igen med avvikande åsikter. Då är institutionen så att säga förlorad. Södertörns högskola är ett bra exempel på denna process, men detsamma gäller för en lång rad universitet och högskolor i landet.

——————

SvD Kultur lyfter även fram radikalfeministen Nour El-Refai i samband med att hon nu skall leda Melodifestivalen. Det skall hon göra tillsammans med Anders Jansson som hon är “väldigt lika i skallarna” med. Och det kan man ju förstå, eftersom Anders Jansson spelade huvudrollen i “Starke man”. Ännu ett hånfullt och sjaskigt porträtt av den värdelösa och inkompetenta svenska mannen, här i form av ett kommunalråd på en plats kallad “Svinarp”. Allt finansierat av Public Service, samma Public Service som vi tvingas betala för om vi har en dator eller mobiltelefon.

Men det finns ändå något som är värre än svenska män. Hela det norska folket! I Aftonbladet går debattchefen Ehsan Fadakar till attack mot Norge som land. Landet är själviskt och den norska kulturen utan något värde. Medborgarna är osmarta och lata. Men latmaskarna behöver arbetskraft och “hen får gärna vara blond, blåögd och tala svenska.” skriver Fadakar hånfullt. Och i vanlig ordning tas kommentarsfältet bort när allt för många kritiska röster valt att protestera.

Hur länge skall de här människorna få hålla på? Vad blir konsekvenserna?

Att inte gitta DN – och lite om skadeståndet för att vägra ta en kvinna i handen

Jag gitter inte med DN och den radikalfeminism (och antihumanism) som har blivit tidningens nya signum. Det vet redan följare av denna blogg. Det är bara att snegla in i dagens upplaga. En bild på Malin Ullgren. Ännu en i floden av artiklar om kön, makt och vänsterperspektivet.

Jag kan inte hjälpa det men jag kan bara inte greppa hur denna anrika publikation har hamnat här? Hur kommer det sig att ägarna inte reagerar? Det blir bara värre för varje år, upplagan minskar, journalister avskedas i hundratal, med några års mellanrum. Positionen blir allt mer extrem och inskränkt. Den politiska radikalfeminismen och de marxistiska maktanalyserna genomsyrar numera det mesta i innehållet. Det blir allt mer obegripligt att läsa dessa ord:

“Dagens Nyheter är oberoende liberal. Vi står fria från partier, organisationer och ekonomiska maktsfärer.”

I Ullgrens text från idag kan man läsa (i samband med att komikern Russel Brand stämplas som sexistisk och inte tillräckligt vänsterradikal):

“Men hur radikalt blir det om man inte också vänder uppochner på sin förståelse av makt och kön? En klassisk fråga för vänstern och feminismen. Och för mig.”

Kommentarer överflödiga. DN kommer att gå under.

———————

På DN Debatt idag skriver Reinhold Fahlbeck, professor emeritus i arbetsrätt, Christer Sturmark, ordförande förbundet Humanisterna och Bengt Westerberg, ledamot förbundet Humanisternas styrelse, om den muslim som fick skadestånd i Trollhättan för att ha vägrat ta en kvinna i hand, ett fall som även denna blogg skrivit om tidigare.

Nu måste jag först säga att jag har mycket lågt förtroende för feministen Bengt Westerberg. Och min upplevelse är också att förbundet Humanisterna allt för ofta intar en ängslig och glidande position när det gäller frågor om islamism och radikalfeminism. Men dagens debattartikel är ändå viktig.

Det är samtidigt både märkligt och obegripligt hur texten helt saknar en en koppling till den maktanalytiska kontext som från början möjliggjorde Trollhättans agerande. Det är som att allt hände i ett slags ideologiskt vakuum. Man ser att det är fel men man förstår inte varför det kunde hända (och resonerar inte kring detta heller).

Som exempel på hur bisarr hela historien är skriver man:

“En annan fråga som inställer sig är hur konsekvent kommunen är. Skulle den som vägrar ta svarta i hand på grund av ideologisk övertygelse ha fått skadestånd? Skulle en konservativ pingstvän som vägrar skaka hand med homosexuella ha fått skadestånd? Kommunen får naturligtvis inte behandla olika religioner olika. Kommunen måste tydliggöra sin principiella hållning.”

Nej, den som skulle vägra ta en svart eller homosexuell person i handen skulle naturligtvis aldrig få skadestånd. I den makthierarkiska modellen skulle detta slå fel. Enligt samma logik kan den som ses befinna sig i en tänkt överordning heller aldrig få skadestånd. Men om kriterierna vit, man och heterosexuell (allra värst de tre tillsammans), möts är också maktstrukturerna etablerade. En sådan person skulle naturligtvis aldrig få vare sig skadestånd eller sympati. Det kan däremot en muslim få (som ses som underordnad och med risk att utsättas för “islamofobi”), ja, även en muslimsk man. Men man kunde också tänka sig en vit kvinna som vägrar ta en vit man i handen (med hänvisning till patriarkat och ideologisk övertygelse om att inte vilja ta sin förtryckare i handen).

Jag menar att det är förbluffande att skribenterna inte verkar se denna kontext. Det är i kulturrelativismen, den radikala feminismen, intersektionaliteten och de marxistiskt influerade postkoloniala maktanalyserna som svaren går att finna. Det är allt detta som sipprat ner till Trollhättans kommun, bland annat genom dekret från ideologerna på DO.

Hursomhelst kan man stilla konstatera att det sunda förnuftet omedelbart lämnade hanteringen av detta fall. Och kring detta beskriver skribenterna en hel del som är värt att lyfta fram.

“Är en muslimsk mans vägran att ta en främmande kvinna i hand en handling som sedd isolerad är nära förbunden med islam? Nej. Många muslimer skakar hand med kvinnor, och lagen om religionsfrihet kan förstås inte täcka varje personlig tolkning av en trosuppfattning. Det skulle bli omöjligt att navigera i samhället om varje enskild individ kunde åberopa religionsfriheten för sina egna tolkningar och ställningstaganden i olika frågor.

Det kan antas att Europadomstolen inte skulle finna att vägran att skaka hand med kvinnor innehåller det erforderliga intima sambandet med religionen. Det innebär i sin tur att en muslimsk man inte diskrimineras på grund av religion, om han till följd av sin vägran inte får det han önskar, till exempel en praktikplats. Vägran att skaka hand skyddas alltså inte som religion/religiös manifestation av konventionen, och det innebär i sin tur att reglerna om diskriminering på grund av religion inte är tillämpliga.

Låt oss nu göra ett tankeexperiment för att belysa det andra tankefelet som kommunen har gjort sig skyldig till. Låt oss anta att mannens vägran att ta kvinnan i hand trots allt skulle omfattas av lagskyddet mot diskriminering. Har han då blivit diskriminerad på grund av sin religion? Svaret är med största sannolikhet nej.

Anta att en annan man av någon annan anledning hade vägrat att ta kvinnan i hand, till exempel därför att han av princip inte tar främmande kvinnor i hand eller därför att kvinnor ofta använder handkräm som han inte vill komma i kontakt med. Eller att han bara vägrar. På frågan varför svarar han: ”Därför!”

Om det finns anledning att anta att en sådan person, trots sitt beteende, skulle ha fått praktikplatsen så skulle den unge mannen i vårt aktuella fall verkligen kunna åberopa diskriminering när han inte fick platsen. Men det mest rimliga är att anta att inte heller vår hypotetiska person skulle ha erbjudits platsen.

Det skulle i så fall innebära att alla som vägrar skaka hand med kvinnor nekas platsen. Och då är det detta som är skälet, inte den unge mannens religion. Därmed skyddas de inte heller av vår svenska diskrimineringslag. Den unge mannen i Trollhättan är alltså, vilket perspektiv man än har, inte diskriminerad.”

Vi lever i en märklig tid. En ängslig tid. Identitetspolitiken som placerar in oss i olika fack (som i sin tur värderar våra behov av rättvisa, stöd och medmänsklig respekt), skapar ständigt den här typen av haverier. Och vi har bara sett början, tro mig.