Lite om att definera feminismen som begrepp

Jag har valt att enbart använda begreppet “feminism” och “feminist” i mina texter. Inte göra uppdelningar i “radikalfeminism” eller något annat. Detta därför att jag menar att feminismen som rörelse i någon mening måste ta ansvar för dem som huserar under begreppet. Mot bakgrund av detta vill jag ändå framhäva att den feminism jag nästan alltid hänvisar till är det man brukar kalla för radikalfeminism, eller svensk statsfeminism om man så vill. Alltså föreställningen att vi i Sverige idag lever i ett förtryckande patriarkat och att det finns en könsmaktsordning där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Denna föreställning är ju egentligen något helt annat än kampen för kvinnors lika rättigheter, vilket är en ursprungsdefinition för feminismen (och som vi är många som givetvis skriver under på). Men för att undvika att snubbla på alla dessa motsägelsefulla definitioner kommer jag alltså att endast använda uttrycket feminist och feminism (om inte situationen kräver ett förtydligande).

Om någon nu undrar vad jag står för så hänvisar jag till denna enkla förklaring: Kvinnor och män måste ha samma rättigheter och skyldigheter. Kvinnor och män är lika mycket värda som människor. Mammor och pappor är lika viktiga som föräldrar. Det kan låta som rena självklarheter för vissa, men i statsfeminismens Sverige är dessa åsikter så uppseendeväckande radikala att de stämplas som groteska och farliga. Det är nämligen så finurligt utformat att den jämställdhet feminismen pratar om sedan länge slutade handla om just jämställdhet och lika rättigheter. Istället bygger politiken och den mediala (feministiska) verklighetsbeskrivningen på föreställda osynliga strukturer och tänkta maktordningar där en viss typ av människor klassas som överordnade (förtryckande) och därför mindre bra – och i mindre behov av rättigheter. I Sverige ser vi detta synsätt genomsyra praktiskt taget hela samhällskroppen. Det kanske allvarligaste – och det som bådar illa för framtiden – är att skolan har blivit den plats där pojkar trycks undan och diskrimineras kanske mest effektivt. Men vi ser det på det flesta plan i samhället.

För att förstå hur feminismen fungerar och agerar måste man plocka isär hela tankemodellen och betrakta delarna var för sig. Är kvinnor och män lika mycket värda ur ett feministiskt perspektiv? Svaret är nej. Men hur kommer man fram till det? Jo, eftersom de osynliga strukturerna berättar för feministerna att män är MER värda än kvinnor och att de är privilegierade – och därför måste defineras som en förtryckande, överordnad klass. För feministen blir den naturliga konsekvensen då att mannen är en dålig människotyp, alltså MINDRE värd än kvinnan, som ju är utsatt, underordnad och en bättre människotyp. Feministen har alltså blivit ledd att tro att samhället ser kvinnor som mindre värda än män – och då faller det sig naturligt för feministen att tvärtom hylla kvinnan som mer värd än mannen. Vi lever i ett samhälle befriat från sunt förnuft, infekterat av detta sjuka synsätt på kollektivistiska maktanalyser.

Feminismen i Sverige idag uppfattar att vi befinner oss i ett inbördeskrig. Mannen är fienden. Jag har nu aldrig betraktat kvinnan som fiende, men jag säger gärna att feminismen är min motståndare. Det blir den naturliga följden av dessa decenniers vansinne.

Var finns då feminismens förespråkare? Hur ser motståndarsidan ut?

Så här skulle jag vilja lägga ut det i nuläget:

Den akademiska feministiska bastionen (de genusvetenskapliga institutionerna, konsthögskolorna, journalistutbildningarna, lärarutbildningarna).

Den mediala feministiska bastionen (SVT, SR, DN, Aftonbladet och de flesta andra gammelmedier).

Den pedagogiska feministiska bastionen (förskolan, skolan, gymnasiet).

Den politiska feministiska makten (vänstern, delar av alliansen, fackförbund)

Det rättsliga feministiska inflytandet (jurister, advokater, domare, nämndemän).

Den feministiska kultureliten (teatrar, festivalarrangörer, kulturskribenter, förlag, osv).

Nej, det är ingen direkt lätträknad motståndare vi har att göra med. Man skulle rent av kunna kalla denna kamp för lönlös? Ja, kanske, än så länge. Men jag tror samtidigt att det faktiskt ser värre ut än vad det är. Det finns många inom sina områden som i nuläget är tysta. Som inte vågar ifrågasätta eller ens diskutera. Det handlar ju om att sätta sig upp mot makten, vilket alltid har sitt pris, och än så länge väljer många tystnaden. Att riskera att bli hånad och bespottad offentligt, eller misstänkliggjord som fascist, nazist, rasist och kvinnohatare är det pris man måste betala när man offentligt kritiserar den svenska statsfeminismen idag. Och det är ett högt pris. I kulturvärlden är det en dödsdom, en kulturell fatwa som är oåterkallelig. Notera till exempel hur Bengt Ohlson i sin kritik gentemot kulturvänstern noga undviker att röra vid feminismen kritiskt. Eller Marcej Zaremba som i sin uttömmande och imponerande kritik gentemot den svenska skolan mirakulöst “missar” hur den svenska pedagogiken i decennier har präglats av maktperspektiv som korresponderar med feminismens. Det är naturligtvis smart att göra så – om man ser sig vilja ha någon som helst framtid i den svenska kulturvärlden. Men är det hederligt?

Ja, nu är ju inte jag en av dem som har dagstidningarnas kultursidor till mitt förfogande. Och jag har full förståelse för dessa skribenters blundande för elefanten i vardagsrummet när priset faktiskt är så högt som det är. Det samma gäller Filters chefredaktör Mattias Göransson som i sina skarpa inhopp i Quickdebatten också noggrant undviker ämnet (trots att det är högst relevant i sammanhanget – synen på den “vanlige” mannen som ondskan själv är ju sedan länge en grundbult i feministisk kurslitteratur (Eva Lundgren) och advokaten och feministen Claes Borgströms obegripliga agerande blir bara logisk mot denna bakgrund). Jan Guillou har i några sammanhang påvisat en koppling mellan Quickskandalen och feminismens framfart, men utan något genomslag. Vi har också ett fåtal journalister som i samband med Assange öppet länkat statsfeminismen till denna skandal, men även här utan någon effekt.

Men en dag briserar trycket i tryckkokaren. Skandalerna blir för många. Vi är på väg dit. Folk börjar samla sig. En folkrörelse är på väg att skapas, så som folkrörelser alltid skapas, underifrån och hånade av makten och eliten. Det är häftigt att vara en del av detta. Hoppas fler kommer ombord! 

10 thoughts on “Lite om att definera feminismen som begrepp

  1. Bra blogg! Jag skiver personligen hellre “könsmaktsfeminism” om det du kallar feminism. Som jag ser det gäller det ffa att utmana hjärnspöket som är “kärt” barn med många namn: Patriarkatet, Genuskontraktet, Könsmaktsordningen eller de Osynliga Strukturerna. Då gäller det att specifikt utmana dem som tror på detta hjärnspöke och det är lyckligtvis inte alla feminister som gör det.

    Jaja, var och en väljer att argumentera på sitt sätt. Jag är också glad över att vara en del i en rörelse som har som syfte att neutralisera dårskapen. För 10 år sen fick den knappt något mothugg men nu är vi en växande skara. Heja!

  2. Tack! Ja, jag har sett ditt “könsmaktsfeminism” och det är också bra. Men jag tänkte länge på det och kom fram till att göra det mer rakt på sak. Feminismen har spårat ur, då måste man kalla det vid dess rätta namn, oavsett om det (såklart) finns bra människor som fortfarande kallar sig feminister. Hursomhelst, tack tillbaka för en fin blogg!

  3. “Jo, eftersom de osynliga strukturerna berättar för feministerna att män är MER värda än kvinnor och att de är privilegierade – och därför måste defineras som en förtryckande, överordnad klass.” Och vilka är det då man jämför sig med – jo högstatusmännen. Övriga män är som vanligt osynliga, men det är de som får betala priset. T.ex. är jag övertygad om att många kvinnliga kontorsarbetare av typen socialsekreterare, och inte bara de purunga, finner en hemlig tillfredsställelse i att ha makt över mäns liv och kunna trycka till män i sin yrkesroll, just med motiveringen att de nu har en chans att återställa “maktbalansen” mellan könen.

    “Jan Guillou har i några sammanhang påvisat en koppling mellan Quickskandalen och feminismens framfart”. Detta har jag missat. Kan du utveckla vidare?

  4. Jag bryr mig inte heller om att använda något annat begrepp än “feminism”. Att som feministen tillika genusvetaren Roger Klinth fåna med sig att säga “Vilken feminism är de emot, när det finns så många olika?” är tröttsamt. Det är ju som en rasist skulle försvara sig med att säga “Vilken rasism är de emot, när det finns så många olika?”. Då skulle man ju tycka att rasisten var helt knäpp i huvudet.

Comments are closed.