Pizzeys berättelse är viktig för att förstå svensk statsfeminism

Flera har skrivit om Erin Pizzeys senaste publicering. Pizzey är ju precis som Helene Bergman i Sverige, en av “ursprungsfeministerna”, som länge har jobbat med kvinnofrågor och i Pizzeys fall kvinnojourer, men som under senare år tagit kraftigt avstånd från feminismen (och det den har blivit). Jag har ju själv tidigare kallat mig feminist (vilket idag är förknippat med skamkänslor) och kanske är det också därför som dessa kvinnors berättelser känns extra angelägna för mig.

Joakim Ramstedt, som driver bloggen Daddys, och som i åratal dokumenterat (bland annat), utvecklingen av det rättshaveri som drabbat hans dotter och honom själv till följd av en mansfientlig socialtjänst och en manipulativ mamma i Kungsbacka, har översatt Pizzeys manifest och jag hoppas att det är i sin ordning att jag publicerar denna översättning längre fram.

Pizzeys berättelse är viktig, också ur ett svenskt perspektiv. Nyckeln till en större förståelse kring hur det har kunnat gå så illa som det gjort i Sverige, finner man i kvinnojourernas utbredning och inflytande. Det är genom dessa portar den radikala, manshatande feminismen tar sig in till regeringskansliet och vidare till lagstiftare och andra mäktiga institutioner. Det förstod också Evin Rubar (som i sin dokumentär Könskriget från 2005 först och främst granskar ROKS).

För den som inte riktigt förstår vidden av det överordnade manshat som finns i dessa kretsar rekommenderar jag kritisk läsning av publikationen “Kvinnotryck” (går säkert att få ta i genom närmaste bibliotek). Länken mellan de extremister som tidigt kidnappade de svenska ideella kvinnojourerna och det som idag är statsfeminismen går genom Margareta Winberg, vice statsminister under Göran Perssons regering. Det är här någonstans hatet mot män blir realpolitik och den radikala feminismen, under benämningen “genusvetenskap”, intar universiteten med helt nya ambitioner.

Idag är regeringens utgångspunkt fortfarande baserad på kunskapsfientliga, feministiska föreställningar om en så kallad könsmaktsordning och att kön är en social konstruktion. Detta kan man läsa:

“Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den. Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs.könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi. Könsmönstren skapas och upprätthålls både på det personliga planet och på det samhälleliga planet.”

Konsekvenserna av detta är idag i högsta grad aktuell. Både igår och idag rapporterades i flera medier om en våldsam ökning av vårdnadstvister i Sverige. Nu är ju synen på mannen och pappan i föräldraskapet bara en av flera områden i samhället där feminismen skapar konflikt och elände, men i sammanhanget kan det vara värt att lyfta fram.

Det är nämligen just kvinnojourerna, med ROKS i täten, som lobbat hårdast för den lagändring i föräldrabalken som genomfördes 2006 och som vi nu ser konsekvenserna av. Lagen är utformad på ett sådant sätt att det helt enkelt blev lättare att få bort pappor ur barns och mammors liv. Givetvis uttryckte man sig inte så då det begav sig, men det är exakt detta som är poängen. Och det är fullt logiskt, utifrån kvinnojourernas perspektiv. Män och pappor är inte att betrakta som önskvärda, vare sig i familjen eller i samhället i stort. Barnens bästa är att i möjligaste mån ha så lite att göra med sina pappor som möjligt. Så ser grundperspektivet ut.

Men hur är det egentligen möjligt att detta har blivit politik i dagens Sverige? Ja, om man ser kopplingen mellan kvinnojourerna (och förstår deras perspektiv, bland annat genom att läsa Erin Pizzey) och svenska politiker så är det faktiskt fullt begripligt.

Men många svenska, idag jämställda pappor går inte med på att försvinna ur sina barns liv. Detta visste de inget om när de satt och nickade och höll med feministerna under jämställdhetsdebatterna. Detta hade de inte räknat med. Och nu ser vi den flod av uppslitande och destruktiva vårdnadstvister i landet, nästan alltid baserade på en desperat pappas önskan att få dela eller åtminstone vara delaktig i föräldraskapet. Precis som jag förutspådde och skrev en hel del om kring 2006.

Jag vill understryka att jag tror att sunda kvinno- och mansjourer, för våldsutsatta barn och föräldrar, är både önskvärt och nödvändigt i samhället. Men organisationerna måste rensas ut, kanske gå i graven för att återuppstå med nytt folk (med en sund människosyn, befriat från extrema ideologier och hatfulla vanföreställningar).

Här är Erin Pizzeys berättelse (1 Jan 2013), i översättning av Joakim Ramstedt:

“Jag gjorde en intervju med Dean Esmay nyligen och medan vi arbetade tillsammans lade jag tid på att studera webbplatsen “A voice for men. Ju mer jag läste där, ju mer övertygad  blev jag om att jag hade hittat min plats. Efter att ha talat länge med Paul Elam (sitens grundare), gick jag med på att  få möjlighet att skriva och delta i debatter som en bland många bidragsgivare och läsare, samt som rådgivare och redaktör på själva webbplatsen. AVfM är en tillåtande och allvälkomnande plats och efter all hatfylld retorik som jag har uthärdat under så många år,  känns det  som att komma hem.

Det är nu 2013 och därmed Fyrtiotvå år sedan jag öppnade det första skyddade boendet för kvinnor i världen i en litet, övergivet  hus på gatorna i Chiswick i västra London. Under dessa år hade jag en vision om en kvinnorörelse som skulle finnas för alla kvinnor och som levde i harmoni med män.

Vad jag såg krossade min dröm

Det fanns allvarliga frågor som behövde uppmärksammas och förändras enligt min mening. Jag kunde inte få ett banklån som kvinna utan att min make eller andra manliga figurer skrev på pappren.  När jag ville gifta mig behövde jag ge bevis till min läkare om mina avsikter innan han kunde ge mig preventivmedel.

Aborter var olagliga och kvinnor drevs i händerna på olagliga abortutförare, eller vidtog andra värre och än mer desperata åtgärder. De flesta av de kvinnor jag kände  och även  några män kallade oss för rättvisefeminister, men jag blev besviken mycket tidigt när jag började delta i “kollektiv”, som deras konferenser kallades.

Vad jag såg där krossade min dröm.

De av oss längst nere i hierarkin  fick veta att vi skulle delas in i grupper och att vi skulle välja våra namn och sedan mötas i våra hus varje vecka. Vi skulle kalla oss “systrar” eller “kamrater.” Jag blev genast misstänksam eftersom jag är född i Kina och mina föräldrar var anhängare till, och vänner med Chiang Kai-shek. Detta var vid en tidpunkt då Mao inlett sin långa marsch genom hela Kina.

Patriarkatet (män) skulle göras till alla kvinnor och barns fiender

Senare under 1949 blev min far, som arbetade på konsulatet, posterad i Tien Sien (numera Tianjin.) Båda mina föräldrar samt min äldre bror fångades av kommunisterna och sattes i husarrest. Jag hamnade i internatskola med min tvillingsyster under de tre år de hölls fängslade. Vi fick mycket lite information och under en tid  trodde vi att de var döda.

Efter att  min mamma och min bror  släppts och  till slut fick ut mig och  min syster berättade hon om alla grymheter, svälten  och dödandet av  miljontals människor runt om i Kina i kulturrevolutionens namn.  Samtidigt som vi hörde de maoistiska kvinnorna i de stora kollektiven  berätta fantastiska berättelser om  frigörelse för kvinnor under denna glada regim

Ganska tidigt insåg jag att den växande kvinnorörelsen inte alls handlade om män och kvinnor som arbetar tillsammans för jämställdhet, utan snarare handlade om en schism mellan män och kvinnor inom vänstern. Kvinnorna bestämde sig för att flytta målet  från kapitalism som fiende och uppfann istället en ny. “Patriarkatet” -(män)  skulle nu göras till alla kvinnor och barns fiender. Schismen spreds och en klyfta mellan män och kvinnor bildades. En klyfta som bara växer ju mer vi satsar på det vi modernt kommit att kalla jämställdhet.

Den nya familjen skulle endast bestå av mödrar och barn

Det var kvinnorna i toppen av denna rörelse (även om de hävdade att denna nya rörelse var utan ledare), som snart kom att identifiera den  patriarkala kärnfamiljen som den främsta fienden till kvinnans rättigheter. Den nya familjen skulle nu enbart bestå av mödrar och deras barn. Fäderna skulle bort. Kvinnor skulle nu bli produktionsenheter som i  Ryssland och Kina, och deras barn skulle skickas till 24 timmars plantskolor. Den kommunistiska läran har alltid varit att undergräva kvinnorna först och sedan  löser sig mycket av sig självt.

Detta är den korta  historien om den så kallade moderna kvinnorörelsen. Jag lämnade den och öppnade istället, med en liten grupp kvinnor,  ett gemenskapshus som var öppet för alla kvinnor och deras barn. Även män med en inbjudan var välkomna. Mycket snabbt kom den första kvinnan som blödde efter en  misshandel och bad om hjälp. Andra följde henne, men det dröjde därefter  inte länge förrän  vi inte längre var ett gemenskapshus, och våra supportrar och gäster slutade komma. Ty i stället för tacksamma misshandlade kvinnor kom nu istället genom våra dörrar allt fler av kvinnorna som var minst lika våldsamma som de män de lämnat.  Och nu vändes våldet istället mot de egna barnen.

Så skapades den lönsamma lögnen

Mycket snabbt insåg jag att det fanns två olika problem. Kvinnor som var oskyldiga offer för sin partners våld behövde verkligen en tillflykt, men med rätt stöd kunde dessa mycket snabbt gå vidare med sina liv. Men de kvinnor som var utsatta för våld i sina dysfunktionella barndomsupplevelser, och som nu själva hade blivit våldsutövare, behövde långtidsbehandling.

Jag visste att så snart vi började få uppmärksamhet i pressen och donationerna började komma, att den feministiska rörelsen skulle adoptera och ta över vår idé. De var mycket välorganiserade, men berövade uppmärksamhet och finansiering eftersom de ansågs alltför radikala. Nu  behövde dom en fråga som genererade medel. Den svåra situationen för misshandlade kvinnor och den feministiska hållningen att alla män var förtryckare smälte nu samman och blev deras mantra; Alla kvinnor var offer och  alla män våldsamma.

Ingenstans nämndes män och barn som föll offer för  kvinnors våld, eller för den delen kvinnliga förövare som också behövde vår uppmärksamhet och hjälp.

Kvinnorörelsen har blivit en miljarddollarindustri

Mycket snabbt upprättades nu det som kom att kallas kvinnojourer över hela USA under detta vridna mantra. Jag var mycket orolig och försökte desperat att få någon att lyssna på mig, men man skrattade bara åt den feministiska rörelsen i början och när jag försökte varna kallades jag  paranoid.

Nu tror jag att vi är på väg mot förändring. Tillräckligt många män och kvinnor har insett att denna miljard dollar industri är ett hot, inte bara för familjen som numera är mer eller mindre förintad, men också mot hela vår samhällsväv. Vad de flesta människor inte inser är att de faktiska hjälpbehövande inte får del av de pengar som  öses över  denna rörelse. De flesta av de pengar som  går in i denna stora konstruktion redovisas inte. Dom försvinner in i dessa organisationers hungriga käftar medan dom offentligt låtsas värna kvinnors väl och ve i vårt samhälle.

Organisationer över hela världen, även FN, har infiltrerats med hjälp av den falska nya religionen och den omfamnas mer än gärna av de kvinnor som har lyckats skapa en plats i denna lukrativa “endast kvinnor zon”. Inga män får arbeta på härbärgen eller sitta i någon styrelse och inga pojkar över 9-12 år är välkomna  in i  “fristäderna”.

Inga män eller barn som är offer för kvinnors våld i hemmet erbjuds någon hjälp.

Jag har censurerats och hotats

Rörelsen hålls än idag skyld från all form av offentlig insyn. Många av er som skriver och läser på denna webbplats har förmodligen mött samma fientlighet gentemot alla former av kritiska frågor, och har förmodligen liksom jag stämplats som som “kvinnohatare enbart för att man ifrågasatt.”

Jag har censurerats  och hotats. Mina böcker har mangrant rivits sönder redan i bokhandeln. Andra har dödshotats och skrämts, inte egentligen för att vi inte håller med  denna rörelse politiskt, men för att vi hotar framtiden för organ som VAWA som fortsatt häller  miljontals dollar rätt ner i de feministiska fickorna. Pengar som  möjliggör för dem att  fortsätta med den utlovade förstörelse av vår dyrbara demokrati.

Demokrati är en skör institution helt  beroende av viljan hos folket att upprätthålla den. Vi har blivit lurade alldeles för länge och med detta manifest vill jag enas med dig på denna webbplats. Jag ber dig att bli ambassadör för familjelivet och återinförandet av män i våra famijer. Jag säger detta medveten om att om vi inte returnerar män till sin rättmätiga status som människor värda lika behandling enligt lagen, kommer vi ingenstans.

Våld är inte, och har aldrig varit en könsfråga

Jag ber att vi står tillsammans, inte uppdelade i kön, utan enade i att erkänna att våld i hemmet inte är, och har aldrig varit en könsfråga. Våld i familjen är ett ärftligt generationsproblem och om vi bortser från skadorna på de barn som marineras i våld, kastar vi bort våra barns liv och dömer dem att upprepa de mönster de lärt sig av sina våldsamma föräldrar.

Detta är början på ett nytt år. Jag hoppas för oss alla en insikt av att handskarna måste komma av och åtgärder nu vidtas. Jag anser att vårt första krav måste vara en transparent  granskning av  den internationella finansieringen av detta onda imperie och därefter en total demontering av de stora lögner dom spridit.

Jag är medveten om att för många är skadan redan  skedd, men vi alla måste se framåt och jag tror att denna rörelse istället för att spridas i små enklaver på webben, måste  samlas så att män och kvinnor åter kan tala med en röst. Vi är en rörelse av kärlek och integration och framtiden för familjen är nu alltför bräcklig för att vi skall fortsätta att stå på sidan och titta på medan den  demonteras.

Erin

 

2 thoughts on “Pizzeys berättelse är viktig för att förstå svensk statsfeminism

  1. Pingback: Sveriges Kvinnolobby del 3 | Susanna's Crowbar

Comments are closed.