Mina feministiska vänner

Ibland känns det betungande att ha “kommit ut” som feminismkritiker i den miljö jag funnits i så länge. Det var så mycket enklare förr. Den kulturvänster som Bengt Ohlson träffsäkert monterar ner, var också mina kretsar. Inte särskilt intellektuellt, inte särskilt påläst, men med en gemenskapsfaktor som vägde tungt i sammanhållningen och föreställningen att vi minsann var de goda och rättfärdiga. Vänster var där hjärtat fanns. Feminism var självklart något bra, jag menar, jämställdhet (och jämlikhet), var ju begrepp som betydde något, som gjorde oss till Goda Människor.

Första gången jag hamnade i dissonans med de feministiska doktrinerna var på ett universitet i Stockholm. Naiv som jag var på den tiden gick jag omkring med föreställningen att jämlikhet och jämställdhet betydde att vi skulle behandla alla med samma värdighet och intresse. Att alla studenter, oavsett börd, etnicitet eller kön, skulle få samma chans att visa vad de gick för. Vi som var ansvariga för vilka studenter som skulle få chansen – och bedöma deras kunskapsnivå – hade ett stort ansvar och i min värld var det enda som betydde något huruvida den sökande hade de meriter och kvalifikationer som behövdes. Det var ett synsätt som resten av gruppen inte hade, lärde jag mig snart. De marxistiska och feministiska maktanalyserna hade påverkat hela denna process så till den grad att vissa människor tidigt valdes bort i processen. Utmärkta sökande, med utmärkta meriter, sorterades bort eftersom de tillhörde fel sort. Det var alltid vita, unga män som valdes bort, särskilt om man ur ansökningen kunde utläsa att pojken inte hade ett queerperspektiv eller råkade komma från ett mer välbärgat område. Unga kvinnor bedömdes inte på samma sätt. Ett annat kriterium som gjorde att chanserna för att bli antagen ökade var om dokumentationen avslöjade en feministisk, politisk motivation till studierna. Några utslängda referenser till Solanas eller en föreställd könsmaktsordning föll alltid i god jord och dessa (oftast), unga kvinnor lyftes omedelbart fram, helt oavsett meriter eller kvalifikationer.

När jag sedan förstod att samma synsätt och metod applicerades på de lärare som sökte anställning, började en obehaglig känsla växa i mig. Vad händer här egentligen? De funderingar jag hade möttes med misstänksamhet. Besynnerliga och svepande resonemang kring maktordningar och hierarkier var alltid “svaret” jag fick när jag försiktigt började ställa frågor kring hur man tänker när man diskriminerar utifrån klass, kön och etnicitet. Detta var ju trots allt en statlig myndighet. Ett universitet. Det kan väl ändå inte vara lagligt? Och hur kan man tycka att det är rätt att systematiskt diskriminera en viss typ av unga människor på det här viset?

Det var också vid denna tid jag förstod att det alltid fanns två agendor. En öppen och retoriskt neutral (där man motiverade sina beslut med förnuftiga och könsneutrala resonemang – som också diariefördes). Och en dold, där man informellt resonerade i konsensus kring varför det var rätt att göra som man gjorde.

Jag blev förfärad. Jag kunde inte hålla tyst om det här. Och ju mer jag ifrågasatte, ju mer omöjlig blev jag. Utfrysningen och osynliggörandet sattes igång. Jag stannade något år innan jag sade upp mig och under denna tid anställdes praktiskt taget bara nya lärare och professorer som hade “de rätta” politiska genuskvalifikationerna. Aktiv och uttalad feminist, queer eller åtminstone kvinna, gärna alla tre på samma gång. Meriter eller kvalifikationer rörande ämnesområdet var underordnat. Intervjuer med sökande lärare handlade först och främst om genus och feminism, kanske perifert om erfarenhet och kunskap. Vita, heterosexuella män göra sig icke besvär, iallafall om de inte öppet stödde den feministiska världsåskådningen.

Ja, så var det. Jag började läsa och ta reda på mer om feminism och intersektionalitet och började lägga ett pussel. Ju mer jag läste och förstod, ju mer förfärad blev jag. Samtidigt föll bitarna på plats. Mina erfarenheter var inte konstiga, de var egentligen helt logiska. Under samma period började jag notera medias utspel, jag lyssnade kritiskt till Sveriges Radio, tog reda på fakta bakom “sanningar” i Dagens Nyheter. I samma veva avslöjades Liza Marklund som lögnare, när hon fört stora delar av det svenska folket bakom ljuset i det hon själv kallade sitt “politiska feministiska projekt”. Stieg Larssons feministiska “Millenium” blev en succé (även det fiktion). Evin Rubars “Könskriget” sändes (och blev givetvis fällt av ett jävigt Granskningsnämnden, så att den aldrig kunde repriseras). Allt fler lögner, myter och faktoider började spridas i Public Service och gammelmedia. Rapporter om pojkarnas haveri i skolan dök upp, men ignorerades av myndigheter och media. Hannes Råstam började gräva i den rättsliga masspsykosen i det feministiska kölvattnet. Pär Ström och Pelle Billing började blogga. Referenser och länkar till forskning och ny kunskap nådde ytan.

Och så vidare.

Är man en människa som söker kunskap och är beredd att vara neutral och opolitisk i sin nyfikenhet, så leder denna väg åt ett håll och endast åt ett håll. Är man en människa som tror på riktig jämställdhet och i grunden tror att människor måste betraktas som lika mycket värda. Ja, då går det inte att vara feminist idag. Så enkelt är det.

Men mina feministiska vänner tycker såklart annorlunda. Ibland undrar jag om vänskapen kommer att hålla, det blir allt svårare att ducka för de ämnen som sköljer över oss i media idag. Väldigt ofta handlar det om feministiska frågor eller perspektiv. Eller osynliggörandet av ett alternativt perspektiv. Det är ansträngande. De flesta är som jag var tidigare. Man går inte på djupet, man lyssnar inte på argumenten. Skillnaden idag är kanske att polariseringen har blivit så grotesk att ifrågasättanden nu bemöts med “Dra åt helvete”, istället för “Hur tänker du nu?”. Debatten är liksom död innan den startade. Det är så feminismen som politik möter sina ifrågasättare. Det finns ingen debatt. Det finns bara hat.

Flera av mina feministiska vänner, som jag älskat i så många år, är framträdande och uppburna i sina yrkesområden. De agerar i rättsväsendet, i kulturvärlden, i politiken och i journalistiken. Jag hör inte av mig så ofta numera. Jag vet inte riktigt hur jag skall gå vidare med vänskapen. Kanske är jag ännu för feg för att säga som det är (vilket sannolikt skulle resultera i ett uppbrott från bordet och en smärtsam avhyvling och dumförklaring). Kanske väntar jag på rätt tillfälle. Jag vet inte.

Men klart är att jag har tagit ställning. Jag vet vad jag tycker och känner. Jag är i harmoni med den jag är och det jag tror på – och tro mig, det gör mig lycklig och gör att jag sover gott om natten. Jag drömmer om en tid snart när det återigen går att föra debatt om åsikter och värderingar, utan att man förlorar sitt jobb eller sina uppdrag (som en följd av smutskastning och demonisering). En tid när man kan säga att det är fel att en heterosexuell, vit, pojke blir mobbad, utan att riskera att bli uthängd som ett äckel på Facebook, med gammelmedias uppskattning och goda minne. En tid när feminismen är avväpnad och en sund jämställdhetsdiskussion åter kan föras.

10 thoughts on “Mina feministiska vänner

  1. Jag känner igen mig i detta! Jag tänker att vissa av mina vänner skulle reagera med avsky visste de vad jag egentligen tycker om vissa saker. Ju längre tiden lider börjar jag å andra sidan känna avsky för deras grunda argument och syn på världen. Det kommer sannolikt ske en automatisk rensning i bekantskapskretsen.

  2. Mycket bra skrivet! Jag känner också igen mig från mitt arbete och mitt umgänge. Ideologier och uppfattningar framförs som om de vore väldokumenterade sanningar och den som dristar sig att säga emot blir snabbt avfärdad som idiot och kvinnohatare.

  3. Väldigt bra skrivet! Jag känner så väl igen mig trots att jag befunnit mig i en ganska annorlunda miljö. Och skulle jag ärligt uttrycka min åsikt under eget namn så är risken stor att jag förlorar mitt jobb.

  4. @kimhzabremersbodega

    Tack för ett bra inlägg! Jag känner också igen mig. Jag har inte riktigt “kommit ut” som du, men bara att jag har tagit upp t.ex. pappors rättigheter som viktigt har följts av att vissa radikalfeminister i min umgängeskrets hör av sig lite mer sällan och ofta tackar nej till att ses numera.

    Jag ser mig fortfarande som “vänster” men som en annan slags vänster. En vänster som sätter socioekonomiska frågor i första rummet och som inte använder sig av hat- kamp- och annan 1930-talsinfluerad retorik utan framför allt talar om konkreta socioekonomiska frågor. Ekonomisk jämlikhet är ju exempelvis väldigt populärt i stugorna, mer populärt än de rödgröna partierna är enligt opinionssiffrorna.

    @Något irriterad ibland…

    Du gör nog klokt i att hålla tyst på jobbet och skriva anonymt på nätet.

  5. Tack för ett bra artikel och om “resan”. När dogma och likriktning kommer att styra ens åsikter och inte den fria debatten och kritik, så kan man ju bara hoppas på att samma personer genomgår en förvandlig som många extremvänster personer gick igenom och har gått igenom.

    Ibland är det bara så enkelt att se världen genom monokel, det gör analysen enkel och om det samtidigt paras med ens så kallade vänners inriktning så är det svårt att bryta sig ur. Vi som enskilda individer gör ju alltid våra val. Ingen annan gör det för oss. Vi måste ju vara trogna våra hjärtan och hjärna samtidigt.

    Enskilda individer som Råstam och Rubar har ju dragit byxorna av många. Säkert pinsamt och störande för många. Ström, Billing och Tanja förstås driver debatten framåt. Så skönt om dessa inte funnes finns det säkert en del som säger. Så skönt att de finns säger säkert ännu fler.

  6. Pingback: Kimhza Bremers Bodega « bittergubben

  7. Pingback: Till feminister som dissar Pär Ström och jämställdismen | bittergubben

Comments are closed.