Vi äckel som ifrågasätter statsfeminismen

Det här inlägget är tänkt att handla om hur förvriden och skev bilden av oss opponenter mot femismen är som förs fram. Men jag talar givetvis för mig själv när jag vill ge en riktig bild av vilka värderingar jag står för. Dessa delar jag inte på alla sätt med exempelvis Pelle Billing och Pär Ström, men grunden är densamma.

Samtidigt känner jag att jag gärna vill lyfta fram Billing, som jag har haft nöjet att möta vid många tillfällen, som en synnerligen humanistisk och varm person, med ett helt och hållet gott uppsåt. Detsamma gäller Ström, även om hans retorik ibland varit mer tillspetsad (och vad är egentligen felet med det?). Att båda dessa män, inte bara av kultur- och teatersverige utan också i kilometerlånga utläggningar av Sveland i Dagens Nyheter och på många andra platser, utmålas som vore de i samröre med Breivik, och hin onde själv är så groteskt att man tappar hakan. Men det är på den nivån debatten idag förs.

Jag tänker på mitt tidigare inlägg om barnfattigdom, att det kanske framstår som hårt och empatilöst? Ja, kanske finns det inte alltid utrymme att skriva ut alla underliggande känslor kring ett aktuellt fall. Kanske är det ibland på sin plats att redogöra för dessa. Detsamma gäller egentligen feminismen. Jag kan inte alltid skriva ut att jag älskar kvinnor och att kvinnorna i min närhet är det jag värderar högst på jorden. Men ibland är det kanske på sin plats. För att klargöra och dementera om inte annat.

Jag bryr mig väldigt mycket om att det i Sverige idag finns barn som far illa och lever nära det vi kallar existensminimum eller fattigdom. Att det finns barn och kvinnor och män som far illa. Jag upprörs också över att inkomstskillnaderna i landet har ökat väldigt mycket. Nu har jag inte tid att kontrollera siffrorna, men skillnaderna i vad en direktör på ett storföretag tjänar, jämfört med arbetaren på golvet, är väsentligt högre idag än för trettio år sedan. Vi ser denna utveckling globalt. Det är inte sunt.

Men vänstern idag går inte att lita på. Förvirrad identitetspolitik, kulturrelativism och politisk feminism har suddat ut riktlinjerna och gjort det omöjligt att finnas kvar i dessa grupper om man bara har ett gnutta sunt förnuft till rådighet. En av effekterna av detta blir att sådana som jag, och jag är långt ifrån ensam, lämnar vänstern. Men vi blir inte extremister. Tvärtom söker vi oss till den mittenfåra i politiken där sunt förnuft fortfarande kan råda. Ändå beskylls vi för att vara allierade med massmördare och nazister, inte främst i anonyma kommentarsfält på nätet utan i Public Service och de flesta gammelmedia.

Taktiken tycks vara “du är antingen med oss eller så är du fienden”. Sedan häver sig polemiken ut i än mer omöjliga och absurda positioneringar. Från att ha varit en person med ett intresse för att diskutera politik, måste du i detta läge räkna med att bli bespottad och misstänkliggjord (för onda avsikter), i nationell press och genom andra mäktiga institutioner. Det är ohållbart för demokratin. Det är skamligt för yttrandefriheten. Och Public Service håller ju på att bli ett dåligt skämt.

Jag vet att epitetet “kvinnohatare” alltid används som vapen mot mig och andra som är kritiska mot feminismen. Ingenting kunde vara mer fel. Kvinnor har varit mina bästa vänner, bästa chefer (jag har nästan uteslutande haft kvinnliga chefer) och bästa kompanjoner. Mina systrar, mina döttrar, min mamma, alla är de centrala i den omfattande kärlek jag känner för kvinnor. Varför behöver jag egentligen säga detta?

Ett grundläggande humanistiskt perspektiv är att människor är värdefulla, både män och kvinnor. Att vi är tillsammans i detta som är vår färd genom livet. Jag blir illa berörd av Action Aids kampanjer att bara hjälpa flickor i fattiga länder, därför att jag vet att pojkarna också far illa. Den som inte begriper det och som verkligen tror på rättfärdigheten i att urskilja pojkar från flickor i rännstenen när hjälp skall ges, är förgiftad av den feminism och de bisarra maktperspektiv som nu råder. Så kan man tycka utan att vara “kvinnohatare”. Men bara på nätet. Bara anonym. Annars drar det feministiska smutskastningsmaskineriet igång.

6 thoughts on “Vi äckel som ifrågasätter statsfeminismen

  1. Det trista är ju att när man vant sig vid att beskriva alla andra som ‘hatare’, rättfärdigar man samtidigt sitt eget hat. Man behöver ju inte visa respekt mot ‘Breiviks hantlangare’…

  2. Tack för dina kloka ord. Här följer min opåtalade kommentar.
    Det finns en avgörande skillnad mellan att vara man eller kvinna. Sä är det. Skillnaderna är hemlighetsfulla. Det tar ett halvt liv att utforska dem. Lycklig är den som tidigt förstår vari skillnaden består.
    Mannen är mera robust. Härdad i den flera tusenåriga “orättvisans” smältdegel. Kvinnan är framforallt ömtålig inför livets realitet. Att det finns gott, men också ont. Bäst beskrivs hon i “Prinsessan på ärten”.Hur många bolster du än lägger under henne känner hon likväl den misshagliga ärten. Även om hon äger hela världen kan hon anställa räfts och rättarting om någon råkar kalla henne lilla vännen.

  3. Kimhza!

    Ja, det finns en enorm ensidighet i vad som klassas som “näthat”. Till min glädje noterade jag att det faktiskt finns de som börjar uppmärksamma denna ensidighet. Se denna artikel på

    http://www.newsmill.se/artikel/2013/01/16/hatet-och-konsensuskulturen

    Även dessa två tar upp ungefär samma sak:

    http://www.newsmill.se/artikel/2012/12/22/tv-atrea-hatet-kommer-b-de-fr-n-h-ger-och-fr-n-v-nster

    http://www.newsmill.se/artikel/2013/01/18/v-nsterns-offentliga-hat-lika-stort-problem-som-n-thatet

  4. Nämen vad superkul att du börjat blogga igen. “Lägg till i favoriter” – done

    Ulf T
    Ungefär så uttryckte en väninna det också häromkvällen, eller kanske mer att de som tror sig vara de Goda inte kan se sina egna brister. Hon sa även (efter att ha hamnat i diskussion med ‘tonårsfeminister’) att hon nu förstår vad jag menar och ‘tjatat om’ de senaste åren.

  5. Även om sverige formellt bytte regering 2006 sitter den gamla makten fortfarande kvar, den makten har medierna växt samman med, och man granskar inte sig själv. Det här fenomenet ser man i princip bara i öststater i övr; Den där likriktade unisona rösten…. volkbox och 1984-parallellerna går inte riktigt att skratta bort i sammanhanget.

    Btw:
    http://www.newsmill.se/artikel/2013/01/16/hatet-och-konsensuskulturen
    http://www.newsmill.se/artikel/2013/01/18/v-nsterns-offentliga-hat-lika-stort-problem-som-n-thatet

    PS. Ulf – avhumanisering först, de tricket rättfärdigar och “helgar sen medlen”. Kollektivistisk grundkurs 1A.

Comments are closed.