Våra feministiska tv-nyheter

Allt oftare ser jag på svenska tv-nyheter med en känsla av uppgivenhet. Numera blir det oftast BBC och CNN.

Vi lever i en värld fylld av komplicerade konflikter, politiskt turbulenta rörelsemönster och oerhörda utmaningar. Religiös extremism, etniska motsättningar, organiserad brottslighet och knarkkarteller sprider våld och förödelse på alla kontinenter. Det finns så mycket lidande. Samtidigt gör människan stora innovativa framsteg på så många områden. Nya botemedel mot svåra sjukdomar, nya uppfinningar och upplyftande försök att hitta lösningar till allmänmänskliga problem. Informationsrevolutionen och alla tekniska framsteg som formar om våra liv och sättet vi interagerar.

Vad jag försöker säga är att det finns så ofattbart mycket att berätta om. Att rapportera, analysera, granska och upplysa kring. Sådant som angår oss människor, både på hemmaplan och globalt.

Men på de svenska nyhetsredaktionerna (TV4 och SVT), är man inte särskilt intresserad. Här ligger istället fokus på feminism och mansförakt.

Härom kvällen lägger TV4 Nyheterna mer än hälften av sin sändningstid på en okritisk vidareförmedling av feministiska påståenden. Det är ju inte alls ovanligt, snarare ett tydligt mönster som naturligtvis hänger samman med att nyhetsredaktionen också här består av aktiva feminister. Det finns ett syfte med denna typ av rapportering.

Först ett långt inslag (vilket i ordningen?), om “kvinnors och mäns olika löner”. Ingen problematisering, inga analyser, inga motfrågor. Det är uppenbart att man återigen vill förmedla bilden av att kvinnor och män tjänar olika för samma jobb. Så är ju inte fallet, det vet alla som studerat fakta. Men det här handlar inte om fakta.

Jag känner en manlig sjuksköterska, han tjänar lika dåligt som sina kvinnliga kollegor. Och jag känner flera kvinnliga ingenjörer och chefer, de tjänar minst lika mycket som sina manliga kollegor. Hela denna löneskillnad handlar om hur samhället värderar det offentliga och hur näringslivet värderar sina tjänstepositioner. Inte om kvinnor och män. Men visst låter det bra, att dra den feministiskt färgade slutsatsen att bara för att fler kvinnor än män väljer yrken inom det offentliga – så är det just kvinnor som är diskriminerade. Inga vidare funderingar kring vad detta egentligen kan bero på, till exempel att den offentliga sektorn också erbjuder större anställningstrygghet, möjlighet till deltid och i flera områden omfattar yrken som många kvinnor själva har valt, t ex inom vård och omsorg.

Nästa långa inslag handlar om ett problem som vi nu skall förstå är så stort i Sverige att ingen längre går säker. Sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Jag blir bekymrad av flera skäl när jag ser inslaget. En ny bok, någon slags “instruktionsbok”, har skrivits som skall delas ut på arbetsplatser i hela landet. Den hyllas såklart okritiskt av reportrarna, kanske för att en av författarna är Sonja Schwarzenberger, fd chefredaktör på den manshatande kulturtidskriften Bang. Medförfattaren är en ung fd kvinnlig polis, vars erfarenheter delvis ligger till grund för initiativet.

Nu vill jag understryka att jag under inga omständigheter tycker att sexuella trakasserier är något vi skall acceptera. Men jag ställer samtidigt frågan: Hur stort är det här problemet egentligen? Och hur definierar man dessa trakasserier (och vem är det som definierar dem)? Var går gränserna mellan lite för närgången mänsklig interaktion (får människor på en arbetsplats fortfarande börja tycka om varandra?), och något som är oacceptabelt eller så kränkande att livet nästan ter sig meningslöst efteråt?

Som en parantes kan jag berätta att jag under mina ganska många år på olika arbetsplatser, både i Sverige och utomlands, nästan aldrig sett eller ens hört talas om sexuella trakasserier. En gång för flera år sedan på ett uppdrag i London, när vi gick till puben senare och drack öl, lade min kvinnliga engelska kollega en hand på mitt inre lår. Jag tog då bestämt bort hennes hand och berättade att jag inte var intresserad av något sådant. Okey, sa hon, sen var det inget mer med det. Vi är fortfarande vänner och jag kände mig varken kränkt eller särskilt upprörd över det som hände. Både män och kvinnor söker kontakt, på olika sätt. Ibland blir det fel, ibland går någon över en gräns. Men vad är nyttan med detta sexualhysteriska och nymoralistiska samhällsklimat där människor uppmanas att polisanmäla varandra för minsta lilla missförstånd? Ja, för det är den känslan man får i de här kvinnornas berättelser.

Polisaspiranten berättar om en otrevlig incident när en manlig polis i en hiss plötsligt fick för sig att slicka på sin tumme och ta bort något i mungipan på henne (han sa att det fanns en chokladfläck där). Helt oacceptabelt, jovisst, men hur allvarlig är egentligen en sådan händelse? Hur kränkande låter man den bli själv? I min värld förtjänar det en örfil eller åtminstone en “Vad fan gör du!?”. Definitivt en “Gör aldrig om det där!”, om man nu inte har en närmare relation till personen ifråga. För polisaspiranten verkar det ha varit en kränkning av bibliska mått. Det framgick inte om detta var anledningen till att hon slutade som polis, men det råder inga tvivel om att händelsen var så chockerande att något verkar ha rämnat inom henne för all framtid.

Jag undrar, vad är det för slags människor vi håller på att bli? Polisaspirantens ytterligare exempel på sexuella trakasserier och sådant man skall se upp med är sedan, hör och häpna, “att komplimanger ges”. Jag tycker att det är häpnadsväckande. Reportaget gör naturligtvis ingen sak av detta, eller ställer några problematiserande frågor kring hur man tänker här. Bara okritisk vidareförmedling av dessa “experters” berättelser. Agendan är glasklar. Och Sonja Schwarzenbergers inblandning garanterar ju att verklighetsbeskrivningen är feministiskt förankrad.

Igår kväll sände SVT’s Aktuellt ett inslag om våldet i Guatemala. Givetvis också här så feministiskt vinklat att det blir nästintill outhärdligt att lyssna till. Samtidigt är det intressant att stanna till en stund och verkligen analysera vad som faktiskt sägs. Staffan Löfving, socialantropolog från Stockholms Universitet (kanske kollega med Pia Laskar?), är inbjuden till studion och hela inslaget handlar om hur kvinnor mördas och utsätts för våld i Guatemala. Det här är en uppvisning i feministisk retorik och bisarr verklighetsbeskrivning, jag rekommenderar alla att se inslaget.

Istället för att berätta och rapportera om våldet i Guatemala väljer alltså SVT tydligt att berätta och rapportera om det våld i Guatemala som drabbar kvinnor. Endast kvinnor (anledningen till det får vi snart reda på). Och man pratar framför allt om mord.

Nu är det ju så att i Guatemala är 90% av alla mordoffer män. Ett av tio mordoffer är alltså kvinna. Det vet också Aktuellts nyhetsankare, så han ställer den frågan direkt (utan uppföljning). “Nu är det ju 90% män som mördas i Guatemala, så varför pratar vi om kvinnorna?”

Löfvings svar är lika obegripligt, verklighetsfrånvänt och ändå förväntat i sådana här sammanhang som det är makabert. Och det rinner ur honom i en akademiskt släpig och till synes skensympatisk framtoning. Jo, får vi veta, det är inte lika intressant eller viktigt att titta på det “kvantitativa” våldet som det är att se det “kvalitativa” våldet. När kvinnor mördas handlar det alltså om ett kvalitativt våld. Att sedan 9 av 10 som mördas är män är inte så intressant eftersom det då blir att se det som kvantitativt våld.

Lyssna på den ett tag. Begrunda dessa ord från en svensk socialantropolog 2013.

Så här djupt ner i den feministiska gyttjan av ohederlighet och brist på medmänsklighet har vi hamnat i Sverige idag.

En viss människotyp är att betrakta som mer värdefull än en annan typ. För öppen ridå. De inblandade verkar så indoktrinerade i sina egna trossystem att de inte förmår se det omänskliga eller groteska i sådana värderingar kring liv och död. De här är Manshat Deluxe, på bästa sändningstid, rakt ut i stugorna.

Och om vi nu överför det här synsättet på låt oss säga pojkarnas situation i den svenska skolan, är det någon som på allvar tror att pojkars problem angår den svenska statsfeminismen? När inte ens pojkars och mäns våldsamma död är värt att lägga någon som helst vikt vid i nyhetsrapporteringen?

Nio av tio som mördas i Guatemala är män. Men vi skall alltså endast tala om den enda kvinna som mördas. Därför att det är kvalitativt att se morden ur det perspektivet. Det feministiska perspektivet.

Man kan alltså dra slutsaten att när tv-nyheterna i Sverige inte uppehåller sig vid triviala, lokalfeministiska låtsashistorier, så blickar man ut över världen och förvränger rapporteringen så att den passar in i den feministiska agendan. Så att än fler blir förda bakom ljuset.

Jag säger bara: Tack Gode Gud för Internet.

10 thoughts on “Våra feministiska tv-nyheter

  1. Som vanligt på den här bloggen ett intressant, informativt och välformulerat inlägg. Tack! Och det är bara att hålla med – om mord på män inte är tillräckligt kvalitativt våld, då är män inte lika mycket människor som kvinnor. Groteskt var ordet, sa Bull.

  2. Tack, Joseph! Ser dina inlägg och kommentarer allt oftare och måste återgälda rosen. Misstänker att vi har likartade erfarenheter och möjligen finns i miljöer som påminner om varandra…

    Bashflak: Precis, här pratar vi inte om vilka mord som helst!

  3. Ja jösses, man häpnar (eller borde häpna, om man inte redan var så blase). Var det rapporteringen kring UC:s löneundersökning du såg? Den, där skillnaden nu var minst 24 % och skenande och där man tryckte upp en mikrofon i nosen på en stackars kassörska om vad hon nu tyckte om det här? Va? Va? UC, upplysningscentralen som håller på med kreditupplysningar har nu börjat producera statistik också. Undersökningen gällde de unga, 18 – 24 år och deklarerade att de unga männens löner skenar iväg på bekostnad av de unga kvinnornas. Inget nämndes om hur studien hade gjorts. Vilken grupp kan tänkas vara överrepresenterad som studerande? Tjänar man mer pengar som studerande än som anställd? Inga sådana faktorer fick störa den stort uppslagna sanningen om skenande löneskillnader mellan kvinnor och män.

  4. Jag såg det också på nyheterna och blev så häpen att jag nästan slutade andas! Jag tänkte vad fan är det han säger när han började prata om det kvalitativa våldet? Är han inte klok?

  5. Susanna: Precis den! Just detta med att unga kvinnor i betydligt högra grad studerar (som ju i sig är ett faktum värt att fundera över), viftades bort helt utan eftertanke. Det feministiska (falska) budskapet är viktigare än något annat att få ut…

    toklandet: Ja, häpnadsväckande är ordet. Så här låter det på svenska universitet idag.

  6. Pingback: Kimhza Bremers Bodega « bittergubben

  7. Pingback: Att hata på ett snällt sätt | Kimhza Bremers Bodega

  8. “Kränkt,” ja. Det ordet användes väl knapp när jag flyttade utomlands (för ett drygt decennium sedan).

    Låter lite som skillnaden mellan “I’m offended” och “that’s offensive”.

  9. Pingback: Natalia Kazmierska « Toklandet

Comments are closed.