Feminism och islamism

En av den mest bisarra konsekvensen av vårt samhällsklimat, där feminism, identitetspolitik, kulturrelativism och ständiga maktanalyser och intersektionella teorier skapar paradoxer och förvirring, är att feminismen inte vill erkänna eller ens ta i begreppet “hederskultur”. Man förnekar eller dribblar bort korten – och återvänder ständigt till slutsatsen att det är den vita mannen – och endast den vita mannen – som är boven i dramat. Ja, förutsatt att han är kristen, heterosexuell och gärna medelålders.

De flickor och pojkar som främst drabbas av hedersförtrycket har inget stöd att finna bland feministerna. 70.000 ungdomar i Sverige får inte bestämma själva vem de vill gifta sig med. Flickorna fortsätter att ramla ner från sina balkonger. Eller knivmördas av bröder och släktingar. Men den feministiska eliten vänder bort blicken. Man vill under inga omständigheter kritisera en annan kultur och därmed riskera att hamna på samma sida som fienden – den svenska mannen.

Istället används rasistkortet gentemot dem som uttalar sig. Är man kritisk till islamism kallas man islamofob – och feminister älskar att bunta ihop feminismkritiker med islamismkritiker.

Jag vill göra det klart att jag känner flera muslimer och inte har något emot människor som är troende (vilken religion det än må vara), förutsatt att de inte gör anspråk på andra människors livsval och livsåskådning. Islamism, eller politisk islam, gör just detta. Därför är det helt och hållet självklart att ta kraftigt avstånd från alla former av islamism.

Jag blir förfärad över Fittja moskés ambitioner att nu starta med böneutrop på fredagar. I en sekulariserad demokrati skall inte det offentliga rummet förpestas av religiösa budskap. Kyrkklockor är inte detsamma, det är en del av en tusenårig tradition som dessutom inte innehåller ord eller trossatser. Det skulle givetvis vara lika absurd om Livets ord i Uppsala plötsligt fick för sig att montera upp gigantiska högtalare i grannskapet och vråla ut föreställningar om Guds sanning. Det skulle ju heller aldrig tillåtas. Men när det gäller muslimska böneutrop är politikerna så fega att de överlämnar ärendet åt polisen. Och snart kan vi alltså ha detta i Sverige.

Jag är inte troende, även om jag uppskattar en del kristna traditioner. Jag kan också se att en del muslimska traditioner är sympatiska, men tyvärr är extremismen och fundamentalismen bland muslimer ett allvarligt problem. Den arabiska våren, som av naiva svenska medier hyllades så unisont, ser ut att gå samma väg som revolutionen i Iran. Jag är faktiskt inte förvånad.

I Danmark hade jag en kollegial kontakt med en person som sedan anslöt sig till Hizbh-ut-Tahrir. Den organisation som är terrorstämplad i de flesta länder i världen, utom i Danmark, Storbrittanien och Sverige. Här var hatet mot väst och framförallt Danmark (och den danska kulturen), så uttalat att man öppet deklarerade att målet med organisationen var att störta Danmark som nation och ersätta den med en islamistisk teokrati. Flera medlemmar hade fått fängelsestraff för att ha delat ut flygblad på stan med uppmaningen att “döda alla judar, var du än ser dem”. Nu startar Hizbh-ut-Tahrir sin verksamhet i Stockholm.

Jag tycker att jag borde ha rätten att säga att jag inte gillar det här. Att jag rent av avskyr den här typen religiös galenskap. Men i Sverige har ett besynnerligt debattklimat uppstått där vi skall tystas eller misstänkliggöras om vi opponerar oss. På samma sätt som kritik mot feminism skall tystas. Vi skall vara feminister, tycka illa om vita män och ställa oss okritiskt positiva till islamister som avskyr vår kultur. Det är kontentan av det budskap som trummas ut i SR och SVT och många andra medier, dygnet runt. Det är egentligen häpnadsväckande.

Att vi nu har en chef över P1 Morgon som är muslim bekymrar mig inte. Men Johar Bendjelloul har uttryckt positiva åsikter om det iranska kärnvapenprogrammet och det tycker jag är ett problem. Vid sidan av Täppas Fogelberg, också verksam i P1, som tidigare skrivit att Lars Vilks borde lämnas åt sitt öde (att mördas av islamister), blir Bendjelloul ännu en person att räkna med i den mediala makten.

Det är logiskt att vara motståndare till feminismen, som den ser ut i Sverige idag. Det är logiskt att vara emot religiös extremism, där islamism ingår. Vi som står för förnuft, upplysning och medmänsklighet kommer att smutskastas och misstänkliggöras. Vi kommer att kallas för Breiviks hantlangare och vi kommer att attackeras.

Men jag väljer att stå upp för den sekulariserade demokrati jag tillhör. Och jag står upp för de invandrare som kommer hit med förhoppningen att också de kan ingå i den rättssäkerhet vi pratar så varmt om. Att de skall slippa religiöst förtryck här i Sverige. Att de är välkomna in i den svenska gemenskapen, som finns men som föraktas och förtalas av det politiska etablissemanget.

U P P D A T E R I N G:

Intressant att i gårdagens Uppdrag Granskning (uppföljning om svenska imamers kvinnosyn), se Gudrun Schyman vägra medverka och vända kameran ryggen. Som sagt, det är den svenska mannen som är fienden. Att ge stöd åt invandrarflickor komplicerar den positionen.

6 thoughts on “Feminism och islamism

  1. Enligt den marxistiskt färgade maktanalysen som är så populär bland annat hos genusvetare och feminister är gruppen invandrare per definition underordnad och den mest överordnade gruppen av alla är ju just den vite, heterosexuelle mannen. Kan det vara så att det här tänkandet leder till en blindhet för just de fenomen du beskriver? I kombination med beröringsskräck och rädslan för att bli stämplad som rasist då.

  2. Amen! Det pratas mycket om islamofobi och andra diagnoser men jag tycker det verkar som att många lider av rasistofobi – på riktigt. Sjuklig rädsla för rasister och för att bli betraktad som en. I sin iver över att framstå som så goda glömmer de två mycket viktiga faktorer, rasismen olika invandrargrupper emellan och invandrares rasism mot svenskar. Om man ska tala om rasism, vilket jag tycker man ska göra, så ska man tala om alla former av rasism. Svenskar (svenska män framför allt), som jag bedömer vara ett av de minst rasistiska folkslagen i världen bör sträcka på sig och börja våga säga ifrån när de blir beskyllda av den oerhört gnälliga invandrarkören. Jag har invandrarbakgrund själv, tro mig, jag har hört ett och annat i mina dar’.

  3. Intressant, Rocki. En annan bisarr konsekvens i detta är också den sjuka allians som uppstått mellan kommunister och islamister i sitt gemensamma hat gentemot USA, Israel och kapitalet. Kanske blir det också logiskt då, att marxister som Gudrun Schyman, Tiina Rosenberg och andra i den feministiska eliten vänder sitt hat mot den vita, västerländska mannen…

  4. Ja det är verkligen en av paradoxerna. Konstigt, här har man ju faktiskt patriarkala föreställningar att bekämpa. En annan är hur man “mörkar” kring frågan partnervåld i hbtq-relationer. Men ja hbtq-personers våld mot hbtq-personer låter ju lite konstigt kanske?.

  5. Pingback: Vad är jämställdhet? « Malte on the Roxxx

Comments are closed.