Jag har tränat mitt mörkerseende

Det är en vacker söndag idag. Det Stockholm jag ser ut över verkar ligga i en slags förväntan. Solen värmer en smula och vinkeln är lite brantare än för en månad sen. Om inte så länge är våren här igen och det värmer i hjärtat att tänka på sommarens äventyr med barnen och goda vänner. Det är så viktigt att orka behålla distansen mot galenskapen och mörkret som manifesterar sig i det offentliga rummet.

Politik har blivit så grymt. Ja, kanske har det alltid varit det, men jag har varit naiv och aldrig förstått vidden av spelets obarmhärtighet.

Av en slump är radion på och jag hör en präst berätta om behovet att “träna sitt mörkerseende”. Han verkar gilla uttrycket (lika mycket som jag), han upprepar det flera gånger och för honom är det såklart i en kristen kontext. Här är ju mörkret motsatsen till Guds ljus. Mörkret är Satan och ondskan. Ja, ni förstår. Men uttrycket går att använda i en bredare betydelse.

Jag är ju som sagt inte troende, men dock väl medveten om det som jag definerar som mörkret idag. För mig är det motsatsen och motståndet mot upplysningens ljus. Motståndet mot det sunda förnuftet och den jämlikhetskonsekvens som naturligt följer.

Att faktiskt träna sitt mörkerseende innebär just en massa träning. Det krävs ordentlig träning och kunskap för att avkoda mörkret i dagens debattklimat (ofta därför att det är omslutet av retoriska tvetydigheter och lömska motsägelser). Det mörka försöker alltid framställa sig som det ljusa. Ren diskriminering påstås vara jämställdhet. Sexism påstås vara satir. Mobbing påstås vara normkritik. Osv. Listan kan göras lång i det som uppstår i svallvågorna efter identitetspolitikens, maktstrukturanalysernas och feminismens anstormning.

Vi är många som sitter fastklamrade vid trädtoppar och på hustak och undrar om hela världen har blivit galen? Kan detta verkligen hända? När exakt slutade vi använda vårt sunda förnuft? Och precis när blev begrepp som tolerans och medmänsklighet onödiga eller förvanskade ord i diskursen om makt och hierarkier i Sverige?

Jag gillar inte utvecklingen. Jag gillar heller inte att personer som Helle Klein, Åsa Linderborg och Lisa Bjurwald, för att nämna några, utmålas som experter och får åsiktsplattformer i var och varannan svensk mediakanal, i den viktiga debatt som skulle behövas. Alla förenas (med svenska Public Service omtanke och gillande), i åsikten att kritiken mot islam är ondskefull, att svenska män egentligen är de ondskefulla och att kritik mot svensk feminism är “hat”.

En del tycker att det är parodiskt (och visst kan jag hålla med), men jag känner mig mera ledsen och bestört.

Det är ju alldeles uppenbart att en folkrörelse, underifrån, håller på att etableras. Public service, etablerade medier, kultureliten och politiker (som har mycket att förlora), kämpar emot. Men enögdhet, lögner, mörkande och smutskastning hjälper inte. Folket går inte längre att tillrättavisa – och det är en både smärtsam och omöjlig insikt bland dem som har makten.

Jag tror att de allra flesta svenskar är bra människor. Därför tror jag också att de opinionsundersökningar som nu redovisas vittnar om något gott. Visst månar man om det “svenska” och varför skulle man inte göra det? Identitet, bakgrund, historia, uppväxt och barndom är ju oftast just svensk, bland dem som växt upp här. Och varför skulle det vara något fult? Har inte vi en rätt att känna samhörighet i en kulturell kontext? Och om inte, exakt varför?

Personligen tycker jag att det svenska är bra. Jag gillar tolerans, öppenhet och demokrati. Och jag gillar att kvinnor och män kan leva jämställt (tillsammans eller med varandra).

Att träna sitt mörkerseende handlar idag ofta om verklig koncentration i debatten. Exakt vad är det som sägs? Exakt vad är det som utelämnas i den här analysen?

Nu njuter jag bara av solen som värmer. Ljuset finns alltid där, även på natten. Med tankens kraft är allt möjligt.

One thought on “Jag har tränat mitt mörkerseende

  1. Mörkerseende. Bra uttryck. Skall fundera mer på det.

    (“Hug the monster” säger man i olika kretsar. Då rör det sig om att undvika handlingsförlamning när man ser något som gör en livrädd.)

Comments are closed.