Hatad eller hånad?

Det som hänger kvar allra tydligast efter UG’s näthatskrönika – och som länge har varit en vanlig taktik bland feminister – är hur (den svenska) mannen beskrivs som en looser. Berövad sin makt, frånskild och “kränkt” sitter han i sin stuga och hatar. Så ser bilden ut som man försöker förmedla. Andrea Edwards verkar tycka att det finns något skrattretande och löjligt över detta och hon kan inte riktigt ta det på allvar. Men allvarligt är det ju. Hela UG’s inramning är gravallvarlig.

Ibland är det på sin plats att fundera lite extra på hur dynamiken kring den föreställda makten ser ut. Vi ser det ofta i den feministiska debatten, just att (det som man ser som) den svaga, besegrade mannen skall göras till åtlöje. Hånas. Facebookgruppen “Vita, kränkta män” är ju bara ett av oräkneliga exempel. My Vingren, som är en av grundarna, var ju naturligtvis också med i UG’s krönika.  

Det är tvära kast. Å ena sidan skall man förfasas över fienden (den svenska mannen), eftersom han är en grym förtryckare och tyrann. Å andra sidan skall man håna och spotta på honom när han ligger ner (och här skall man komma ihåg att de flesta svenska män ligger ner).

Feminister ogillar svaga män. Eller kanske snarare; svaga män är för feminister helt ointressanta. De förtjänar ingen som helst uppmärksamhet, annat än hån.

I det inbördeskrig feministerna befinner sig är det fronten som räknas. Och makt är det enda som betyder något. Alltså ser man bara uppåt. De är de få männen på toppen av pyramiden som är synliga och dessa har man starka känslor för. Att hata dessa män, som representanter för hela gruppen män, är åtminstone en ärofylld sysselsättning för en feminist (något helt annat än att behöva stå ut med åsynen av en misslyckad, patetisk looser). Hit räknas också män som är kriminella, sjuka, våldsamma och uppvisar psykopatiska egenskaper. De är alla värdefulla män i den feministiska diskursen, eftersom de går att använda i den “verklighetsbeskrivning” man ständigt försöker sprida. UG’s beställningsverk “Män som näthatar kvinnor” är ett bra exempel på just detta.

Det finns män som förtjänar att hånas. Och det finns män som förtjänar att hatas. Skillnaden är på vilken sida av fronten de befinner sig, om de utgör ett hot eller om de kan ignoreras (eller förlöjligas).

Men det finns också ytterligare en kategori man. Eunucken. Den feministiska mannen. Mannen utan egenskaper. Den oskadliggjorda mannen. Assistenten. The man who wasn’t there. Hur skall man kategorisera honom?

Visst är han behjälplig för feministerna, men är han värd respekt? Jag tror inte det. De flesta feminister ser med misstänksamhet på dessa figurer, även om de såklart hyllas i det praktiska arbetet. Deras insats betyder ju mycket vid fronten.

Men dessa män är förlorade i ett ingenmansland, där de visserligen ser fördelarna med sitt engagemang (karriär, bidrag, applåder), men sannolikt också i en ständig identitetskonflikt med sig själva. Att förneka eller rent av förkasta sin inre identitet som människa – och bli hyllad för det – har sitt pris. Förr eller senare kommer det att behöva betalas. Idag tänker jag på UG’s reportrar Nicke Nordmark och Hasse Johansson. Jag undrar hur det känns.

Dessa tidiga morgonfunderingar från en före detta feminist, lycklig och glad (med lagom makt) i bodegan på Södermalm i Stockholm.

Läs också Rockis inlägg, vilket visar både hatet i traditionella medier och hur feminister ser på feministiska män.

13 thoughts on “Hatad eller hånad?

  1. Det finns en speciell sorts kvinnlig härskarteknik, att fortfarande ge sig på den som gett upp. Kallas “den galna hunden” eftersom endast galna hundar fullföljer en attack efter att motståndaren visat strupen och gett sig.

    Förklaringen kan nog ligga lite i konsekvenserna av att gå för långt i rangstrider. De flesta rangstrider i naturen mellan hannar är inte särskillt allvarliga. Man stångas några gånger, markerar och testar, men ganska snart märker den svagare att här är det bara att ge upp. Vänta på ett bättre läge. Om man fortsätter är risken att bli skadad stor. Men varför fortsätter inte segraren att attackera? Jo, för det är inte heller energin och risken värd. Även en svagare hanne kan skada och om man går “all in” mot de som är svagare kommer man förr eller senare tränga in någon så långt i hörnet att de hugger tillbaka som en sista desperat åtgärd. Sånt kan man dö själv av.
    Konkurrensen bland kvinnor är unikt hög i djurvärlden. Men konsekvenserna är mer sociala än fysiska. Så om man får chansen att platta till någon så fortsätter man tills man är säker på att hon inte kommer tillbaka. Dvs över gränsen för när hon gett sig. Och det är precis det vi ser här. Förlöjligande och hån är en metod att fortsätta hacka på sin motståndare. Män i västvärlden är de som gett kvinnor absolut mest plats in på sitt territorium. Ja, det var fel med olika regler och lagar för kvinnor och män. Ja, självklart ska ni ta plats i politiken. Ja, vi skapar billig barnomsorg så ni både kan vara mammor och tjäna pengar. Ja, vi ska ha fri abort. De flesta uppskattar detta och är glada att män med makt tidigare ändrade på kvinnors situation. Men en liten del som Andrea Edwards fortsätter hacka på män, håna och förlöjliga. Som en störd hund.

  2. Bra text, igen! Ja, det är intressant det där, Hur den svenska mannen påstås äga all makt och utöva strukturellt förtryck, samtidigt som den är en patetisk, bitter looser som näthatar i en stuga. Men det handlar inte om något annat än misandri: hat och förakt mot män, anledningarna skiftar bara. Oavsett vad handlar ju den feministiska retoriken om att det är män det är fel på. Jag blir riktigt mörkrädd när jag läser Maltes länk.
    Apropå feministisk retorik: det är lite intressant att man när det gäller näthatet genast tar till förklaringen att det är pga att man är kvinna som man blir drabbad. Man låtsas som att de åsikter man ger uttryck för inte tillmäts något värde av mottagarsidan (man är ju förtryckt), det är bara för att man är kvinna som man attackeras, inte för åsikterna.

    • Susanna, tack! Håller med, visst handlar allt detta om misandri. Intressant att en av kommentatorerna (i Maltes länk) var med i UG’s beställningsverk, där hon agerar utsatt för hatet (från männen). Samtidigt, i en bloggs kommentarstråd, svarar hon på “Men du är ju en manshatande feminist” med “That’s besides the point” (och en smiley). Nätet svämmer ju över av feministiska bloggar och misandri av den här typen, men det blir verkligen extra intressant just därför att samma person nyss suttit i rikstelevisionen (i självaste Uppdrag Granskning) och beklagat sig över hur männens hat drabbar henne och andra kvinnor, fullt uppbackad av SVT’s sk reportrar. Det är klart att det hela är pinsamt och lätt att genomskåda.

      Bilden av att näthatet drabbar kvinnor (och att det är män som hatar) fortsätter också att spridas i dagens DN Kultur, där journalisten Georg Cederskog lyfter fram Johanna Nilssons roman “Gilla hata horan”. En av hans “frågor” till Nilsson är inte ens en fråga utan ett konstaterande. “Näthatet drabbar i synnerhet kvinnor”, säger han. Till detta “svarar” då Nilsson bejakande och får utveckla.

      På detta sätt sprider man, i dagspress och rikstv, föreställningar som gynnar den feministiska agendan.

      • Exakt min tanke när jag läste igenom dagens tidningar. Jag hittade dock två artiklar som avvek från den rådande diskursen, Paulina Neuding i SvD och Fredrik Virtanen (faktiskt). Ingen av dem hade just vår syn på saken, men Neuding hade tanken om “det goda och fina” hatet från vänster och Virtanen tyckte att pk-eliten borde rannsaka sig själva först. Alltid något.

    • Håller också helt med på att feminismens perspektiv om underordning skapar den bisarra effekten att många inte tror att en kvinna blir bedömd för sina åsikter – utan bara för att hon är kvinna. Elitfeministerna vet naturligtvis att så inte är fallet, men det är att betrakta som en värdefull taktik. Visst mår många kvinnor dåligt som ett resultat, men vad gör det när man kan rekrytera fler fotsoldater och intensifiera kriget mot den svenska mannen.

  3. Bra skrivet! Jag tror att UG’s reportrar Nicke Nordmark och Hasse Johansson är nöjda med sitt arbete med tanke på allt som har skrivits i pressen. De känner nog som om de har gjort en insats för förtryckta kvinnor.

    Men det kan inte vara skönt att vara manlig feminist i längden. De kan inte må särskilt bra när de slits av att förfäkta en ideologi som i slutändan hatar dem själva.

    • Ekvalist: Tack. Ja, du har nog rätt. Problemet med en del manliga feminister är ju att de har intagit en slags alfahanneposition i den feminina flocken, de lever ju i en ständig paradox, vilket måste tära på den inre identiteten. Men detta förtjänar en längre text!

  4. Susanna: Ja, jag läste också Neuding, väldigt bra och skarpt. Och Virtanen…, ja, visst har han rätt, men han verkar vela omkring där i PK-träsket själv alltför ofta, är min känsla… Läste du Guillou? Tänkte på det här med alfahannar och riddaren som rider ut till damernas försvar, nästan lite komiskt faktiskt. Men samtidigt pinsamt när den gamle hannen börjar prata om de unga männens oförmåga att bestiga… Ja, vad skall man säga. Guillou är hal, skulle tro att han mestadels agerar utifrån ett egenperspektiv, det som gynnar honom själv i första hand.

  5. I The Female Eunuch skrev Greer att kvinnor, för att få slut på krig och våld måste konsekvent undvika de starka, framgångsrika och våldsamma männen, och “marry the losers.” (“marry” var väl så direkt man kunde skriva “skaffa barn med” på den tiden.)

    (Minst 20 år sedan jag läste det, så citatet stämmer nog inte exakt.)

    Har inte sett så mycket konkret handling på den punkten från elitfeministernas sida …

Comments are closed.