Att hata på ett snällt sätt

När jag lämnade ett av mina barn på skolan imorse så fick jag tid att studera några av projekten de jobbat med. Med intresse konstaterar jag att många ämnen tar ursprung i detta med mänsklig kommunikation (och de konflikter som kan uppstå). Det handlar om hur man kan ta hänsyn, lyssna och behandla varandra med respekt. Lösa konflikter genom att berätta hur man känner och låta den andre berätta. Det hela är faktiskt väldigt fint och helt befriat från destruktiva genusanalyser. Barnen skall uppmärksammas som individer och de skall alla känna att de är lika värdefulla. Även de funktionshindrade. Och pojkarna. Sånt gillar jag.

Men det fick mig att tänka på detta med makt genom fromhet. “Snällismen” som en del kallar det. Jag tänker på hur förödande det måste vara för ett barn att i denna anda av “snällhet” och “omtänksamt” vuxenperspektiv få höra att man är dålig – eller att man bara tillhör en viss sorts människa som beter sig illa och ofta gör andra människor illa (att vara pojke). Det är ju detta som genuspedagogiken i sin kärna faktiskt handlar om. Att utpeka pojkarna som födda till något mindre bra, men med det vänliga tillägget att allt kan bli bra, bara barnet inser att den inneboende maskuliniteten är något ont. Att därför sträva efter att “göra om sitt kön” och bli mer som flickorna. Vi vet ju att många pojkar varken kan eller vill detta, men det lyssnar naturligtvis inte pedagogerna på, eftersom detta är dekret som kommit från högsta feministiska ort – de genusvetenskapliga institutionerna, där mansfientlighet och så kallad “maskulinitetsforskning” driver fram allt omänskligare och bisarra sätt att se på barnens utveckling.

Allt fler skolor och förskolor, inte minst där vi bor på Södermalm, jobbar på detta sätt (det gäller alltså inte våra barns skola – jag tog noga reda på de värdegrunder som gäller där), vilket är skrämmande. Genuspedagogiken är som ett ideologiskt gift som sprids till de allra minsta, som en del av nedbrytningen av det inbillade patriarkatet. De små pojkarna skall “avmaskuliniseras” eller åtminstone sättas på plats. Tidigt.

Härom veckan fanns ett inlägg om en ny sorts härskarteknik, som artikelförfattaren menade används oftare av kvinnor. Att härska genom att vara snäll. Jag har själv stött på detta fenomen ett flertal gånger och mitt intryck är också mycket riktigt att det är en härskarmetod som är vanligare i kvinnodominerade grupper och sammanhang.

Det kan vara intressant att relatera detta till den kultur och miljö som ofta finns i våra förskolor och skolor (som ju är helt och hållet dominerad av kvinnor). Där detta med mänsklig konfliktlösning, kamratskap och hänsynstagande står så högt på dagordningen i arbetet med eleverna…

Hur obehagligt blir det inte när detta sammanblandas med ideologisk feminism? Alltså just det som pågår i Sverige nu. Hur totalt förintande måste det inte kännas för en liten pojke när den jättesnälla fröken talar i lugn och pedagogisk röst, med varma ögon och ett leende, att “du min lilla vän är pojke förstår du, och som pojke är du priviligierad och överordnad och det tycker inte vi är bra, förstår du, så du får sluta prata nu”, eller på förskolan: “men lilla vän, det förstår du väl att du inte kan få en semla idag, som flickorna. Nej, du får knäckebröd istället, eftersom ni pojkar ställer till så mycket elände för flickorna i världen”.

I någon mening är det samma taktik som används av feminister också i samhällsdebatten och media. Ibland känns denna retoriska metod nästan mer skrämmande än det öppet provocerande manshatet (men gränserna är ibland också suddiga). När någon “forskare” tillfrågas och vi genom ett akademiskt färgat fikonspråk, ofta med ett leende, får höra ännu en feministisk lögn eller myt upprepas – eller ännu en gliring mot det “ondsinta patriarkatet” (alltså gruppen män). Spridningen av tankemonstret “könsmaktsordningen”, som är en av statsfeminismens fundament, sker också ofta i denna bedrägliga akademiska förklädnad, som om det vore en etablerad sanning. Ingenting kunde ju vara längre bort från sanningen. Den feministiska teorin om “könsmaktsordningen” är just bara en teori (färgad av en ideologisk föreställning om världen). Varken bekräftad eller verifierad, trots decennier av så kallad forskning i ämnet. Ur ett vetenskapligt perspektiv är teorin ungefär lika värdefull som astrologins teorier.

Politiker inbjudna till medierna berättar (som om det vore självklara sanningar), om dessa föreställda maktordningar i samhället. Referenserna är inte sällan “forskare” från de vetenskapsfientliga genusinstitutionerna. Och ofta görs “intervjuerna” helt okritiskt, snarare i ett slags samförstånd med de feministiska journalisterna, gärna med mycket leenden och vänliga ansikten. In absurdum upprepas lögner och vanföreställningar – och det svenska folket förväntas svälja detta som sanningar. Det är De Goda människorna, de politiskt korrekta, som visar var skåpet skall stå. Och i dessa rum är feminismen oantastlig. Den kan och får inte kritiseras.

Men jag håller inte med. Feminismen måste kritiseras. Och detta “snälla” babbel om onda och goda människotyper måste också upphöra.

U P P D A T E R I N G:

I timmar ikväll, genom Sveriges Radio, “Skolministeriet“, så befästs allt det jag ovan försöker visa. Lyssna och förfäras…

12 thoughts on “Att hata på ett snällt sätt

    • Eller hur, Ekvalist? Men att man ens skall behöva prata om att det finns vettiga skolor kvar, berättar ganska mycket om hur sjukt det står till i största allmänhet. Och min känsla är att det blir värre för varje år nu. Horder av “genusvetare” examineras varje år och söker uppdrag…

  1. en feministiska teorin om “könsmaktsordningen” är just bara en teori (färgad av en ideologisk föreställning om världen). Varken bekräftad eller verifierad, trots decennier av så kallad forskning i ämnet. Ur ett vetenskapligt perspektiv är teorin ungefär lika värdefull som astrologins teorier.

    Ordet teori har en annan betydelse inom vetenskapen. I det vanliga språket betyder “teori” idé eller gissning. Inom vetenskapen betyder det “en hypotes som har stått emot vetenskaplig prövning”. Det är det högsta en idé kan bli inom vetenskapen. Könsmaktsordningen är ingen vetenskaplig teori.

      • Wikipedia säger bl a så här:
        “I moderna sammanhang är den vetenskapliga termen “teori” eller “vetenskaplig teori” generellt ansedd att föreslå en förklaring av empiriska fenomen, som är utförda i enlighet med vetenskaplig metod. Medan teorier inom konst och filosofi adresserar idéer och empiriska fenomen som inte enkelt är mätbara. Inom vetenskapen är teorier föredragsvis utformade och beskrivna sådana att de av en vetenskapsman inom respektive område är i stånd att förstå samt att empiriskt kunna antingen verifiera, bevisa teorin eller att falsifiera, motbevisa den samma. I den moderna vetenskapens kontext motsvarar distinktionen mellan teori och praktik, skillnaden mellan teoretisk- och tillämpad vetenskap.
        En vanlig distinktion inom vetenskapen är också att skilja mellan en teori och en hypotes. Hypoteser är individuella, examinerbara antagelser, medan en teori är en samling av hypoteser som är logiskt sammankopplade till en sammanhängande förklaring av någon aspekt av verkligheten som vilken individuellt eller sammanlänkat ger något empiriskt stöd för teorin.”

  2. Ja, åsikter som inte är snälla och som ställer krav är inte speciellt välkomna främst bland kvinnor. Jag har nog alltid setts som en något obehaglig typ i sociala sammanhang av kvinnor, män i allmänhet brukar oftast hålla med mig eller i alla fall vara villiga att diskutera utan att nästan få tårar i ögonen (överdrift). Det viktigaste är att vara god och tycka synd om de som är svaga, konstruktiva förslag är inte så välkomna då de kan implicera att vissa människor själva bär ett ansvar för sin situation. Människor som drar på sig godhetsmanteln får personer som resonerar rationellt att känna skuld eftersom de står öga mot öga med en person som är ett under av godhet, det fungerar eftersom en rationell person i grunden har goda avsikter och försöker lösa problemet snarare än att framhäva sin egen snällhet.

    Synen på pojkar och vad en pojke är skrämmer mig. Vad är det som säger att man inte bör göra tvärtom egentligen? Personligen tycker jag att man kanske bör hjälpa flickor att hantera situationer utan att gråta snarare än att pojkar ska gråta mer. Mina döttrar har det nog tufft på den fronten… (Jag pratar givetvis om lite större barn nu.)

    • Håller med, Rocki. Och synen på pojkar skrämmer mig också. Även om jag har flest döttrar. Jag tror att även flickorna kommer att drabbas av ett samhälle utan pojkar och män som kan matcha dem – och det är dit vi är på väg, in speed.

  3. Tack för det.

    En mycket försåtlig strategi, där den som inte håller med automatiskt förlorar
    a) om han finner sig i behandlingen
    b) om han motsätter sig behandlingen i för kraftiga ordalag har han brutit mot skrivna och oskrivna regler, varvid han “lagligt” kan bestraffas med mer “direkta” metoder. (Dock inte av den som är “snäll”, se nedan.)

    Intressant språk på sidan du länkade till: “Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”
    Hmm. “utan begränsningar” låter ju bra. Men de väsentliga var ju den sista biten “utifrån stereotypa könsroller”. Med andra ord är begränsningar bra, om det är de rätta och goda begränsningarna som genusteorierna föreskriver.

    Snällismen bygger på att andra tar ansvar för de direkta metoderna. Ungefär som när stora delar av befolkningen (mea culpa – jag hamnar ofta i den kategorien) anser sig vara mera moraliskt värda än “brutala” poliser och militärer.

  4. Pingback: Något som många borde läsa « Toklandet

Comments are closed.