Oväntad male bashing från Bengt Ohlsson

Jag har länge haft förtroende för Bengt Ohlsson, han skriver bra och har ibland vågat utmana etablissemanget, inte minst i sina artiklar om kulturvänstern.

Men idag faller allt samman. Hans krönika i Dagens Nyheter idag stinker av misandri, generaliseringar och ren och rå male bashing. Jag kan inte annat än undra om Ohlsson är pressad, kanske nära att förlora sitt jobb (som kolumnist i DN) – och därför känner sig tvingad att leverera en mansföraktande text? Utan tvekan kommer han ju efter detta att få många ryggdunkningar och stiga i graderna hos de feminister som delvis betalar hans lön.

Jag läser krönikan igen och försöker hitta något förmildrande, något som försvarar Ohlssons utspel. Men det finns inte. Han begår samma ödesdigra misstag som så många andra män i hans position – han generaliserar kring gruppen män utifrån sig själv. På detta sätt är det meningen att vi skall bli imponerade av en föreställd “självkritik”. Att Ohlsson är modig som vågar ta på sig detta som representant för halva mänskligheten. Det håller inte och är inte särskilt snyggt. Särskilt med tanke på att det hela utmärker sig (i DN’s och den allmänna samhällsdebattens kontext), som ett inställsamt slickande uppåt. Ett anmärkningsvärt pinsamt trånande efter uppskattning i de egna leden.

Naturligtvis är det i näthatsdebattens svallvågor vi skall läsa texten. Andemeningen är egentligen att män som finns på nätet är olyckliga, ensamma och snuskiga. Män tål inte att bli avvisade. Män hatar kvinnor. Män gillar att kvinnor förnedras. Män runkar och är patetiska och det går bara utför.

Vad är poängen med denna text, Bengt Ohlsson? Finns det någon mening (annat än den jag skriver om ovan)? Hur kunde det bli så här fel?

Jag är man och eftersom jag också finns på nätet så kvalar jag ganska väl in på Ohlssons beskrivning. Eller? Jag tycker ju själv att jag är en ganska ok person. Jag har fina vänner, en härlig familj och underbara barn. Jag har ett bra jobb, är ofta glad och tycker om kvinnor (och skulle aldrig drömma om att kalla kvinnor för “Subbor”, som Ohlsson skriver). Jag ser inte de män jag träffat genom bloggar och feminismkritisk debatt som “olycksbröder”. Tvärtom är de bra män, schyssta män. Intelligenta män.

Blir jag kränkt av Ohlsson text? Nej. Snarare förvånad. Och utled. Det är bara en droppe i det hav av misandri som återfinns i svensk dagspress och andra medier 2013.

36 thoughts on “Oväntad male bashing från Bengt Ohlsson

  1. The Spearhed har en intressant gästartikel i frågan, “The Death of Male Self-Esteem by Thousands of Little Cuts”.

    http://www.the-spearhead.com/2013/02/14/the-death-of-male-self-esteem-by-thousands-of-little-cuts/

    Joe Zamboni ger följande förslag till försvar:

    “… What’s the best response for an enlightened man to all of this? This author suggests a subversive act involving thinking well of yourself (assuming you the reader are a man), and of other men too. This author suggests that we men confront and call-out all hate speech directed at men, that we confront those involved and that we publicly lodge strong protests. This author suggests that we dare to consider that there is a widespread conspiracy to put-down males so as to be able to use men as though they were simply beasts of burden, existing simply to support others. …”

  2. Pingback: Alla män hatar kvinnor? | Susanna's Crowbar

  3. Ja det var verkligen en bedrövlig artikel! Spearhead-artikeln var bättre, även om jag ställer mig tveksam till hans tre teorier. Jag är allmänt skeptisk till komplicerade konspirationsteorier, och tror att förklaringen är mycket enklare än så.

    Doris Lessing sade redan för 12 år sedan:

    “It has become a kind of religion that you can’t criticise because then you become a traitor to the great cause, which I am not.

    “It is time we began to ask who are these women who continually rubbish men. The most stupid, ill-educated and nasty woman can rubbish the nicest, kindest and most intelligent man and no one protests.

    Aftonbladet återgav det också på den tiden, men var naturligtvis tvungna att fylla ut halva artikeln med feminister som talade om att hon hade fel.

    Men det är ju så att i ett samhälle med ständigt ökande krav på livskvalitet och trygghet, och ty åtföljande behov av höga skatter, blir det ju lätt så att både mannen och kvinnan måste jobba för att få ekonomin att gå ihop. Med en stor del av hushållsarbetet automatiserat finns det heller inget större behov av en hemmafru på heltid, så kvinnorna tvingas konkurrera med männen, som under århundraden tvingats slåss för de bästa jobben för att vinna kvinnors gunst. Till männens konkurrenskraft får man räkna in villigheten att uppoffra sig, ta skit utan att klaga, acceptera långa resor till jobbet, trista jourpass, övertid, större risker och tidigare död. Det, och det faktum att de inte har något automatiskt värde (som förmågan att föda barn) att falla tillbaka på om de inte presterar.

    Vad vi ser är egentligen mest en internetversion av det gamla ridderlighetsspelet: upprörda kvinnor svimmar metaforiskt eller griper efter luktsaltet, medan ridderliga män rusar till undsättning, redo att duellera de (manliga) uslingar som uppfört sig illa. Bekvämt och bekant för både män och kvinnor.

    Att konkurrera på lika villkor med männen är helt enkelt för tufft. Mycket lättare då att fortsätta spela på kvinnlig skyddsvärdhet och vädja till den manliga ridderligheten.

    Jag tycker nog publikreaktionen på Bill Burr’s standup (9:37-13:35) indikerar att väldigt många känner igen sig väl i vad som egentligen är totala motsatsen till det Ohlsson skriver.

    • Tror de ligger nåt i det. Det slog mig när jag läste artikeln, kunde inte Bengt Ohlsson besparat oss denna smått kladdiga personutvikning? (ännu bättre, slutat förväxla sig med en “generell beskrivning av mannen” under tiden tillståndet pågår). Artikeln andas svansvift och beredvillighet.

    • Doris Lessings inlägg var på kornet och är mer aktuellt än någonsin. Jag skall lägga det på minnet, jag brukar undvika att citera “auktoriteter” men i debatt med dogmatiska radikalfeminister och poststrukturalister kan det nog vara gångbart.

  4. I Maos Kina idkade man självkritik när marken började bränna under fötterna. Mig veterligt lyckades aldrig någon av alla dessa självkritiker klättra till samma ställning, som de tidigare uppburit, efter sin förnedring. Även om Bengt Ohlsson nu erövrat en guldstjärna så är han efter sin tidigare skandal kastlös. Det hjälper nog inte att han nu förödmjukar sig offentligt.

  5. Hans artikel är inte annat än en ren provokation för att hålla grytan kokande genom att kasta in fnöskiga faktoider som bränsle och framkalla “hatiska” motreaktioner.

    Sedan en teknisk invändning:
    “alla män har den där ödsliga radiostationen någonstans inom sig. En skrällig, entonig röst på AM-nätet.” Här riktar sig Bengt Ohlsson mot män födda långt före 1984, Televerket stängde av AM-sändarna, eller Mellanvåg som tekniken också benämndes.
    Därefter har vi enbart haft FM, frekvensmodulerade sändningar.

    AM-påståendet syftar till att killar fortfarande använder stenyxor, skriver på sina Remingtons eller Haldor som Jan Guillou.

  6. Det är beklämmande(!) att någon kan spy sådan galla på sina medbröder. Dessutom så oväntat att det kommer från denne man.

    Han måste ha satts under press att skriva något riktigt äckligt om män, annars hade han inte gjort det. Han kan bara inte förakta oss och sig själv så fruktansvärt mycket. Hoppas slippa höra mera från denna olyckliga själ.

    Bengt, ta itu med dig själv, för tusan! Kom sen tillbaka och visa ditt Bättre Jag.

  7. Usch, ja. Uppenbarligen är det lättare för en kulturskribent att lämna vänstern än att lämna feminismen.

    Tror att artikeln är en stor freudiansk projektion, att Benke porrsurfar och näthatar anonymt och har dåligt samvete för det.

  8. Den här kommentaren borde egentligen ha kommit i samband med ditt förra inlägg, där du talade om de små bäckarna, Du har förstås en viktig poäng där. Samtidigt är det oerhört viktigt för oss som av en eller annan anledning inte bloggar att kunna nå dessa vattenhål som din blogg är ett ypperligt exempel på.

  9. De små bäckarnas princip är mycket bra på många sätt. Den är reflekterande och tålmodig vilket är värdefullt. “Vi” på denna sida av åsiktsstaketet brukar anklaga den andra för att resonera med känslor. Det stämmer att rena känsloargument sällan är hållbara men rena “logiska tankeargument” som inte är förankrade i en känsla av att det man säger är riktigt är heller inte bra och kan vara svåra att föra vidare. Förnuft OCH känsla är enligt mig den rätta vägen oavsett hur lång tid det tar.

    De här “samtalen” som äger rum i kommentarsfälten är moraliskt uppbyggande för alla (oss) som inte riktigt orkar ta det sociala stigma som det innebär att öppet stå för sina åsikter i ämnet.

  10. Jag är alltid mån om att argumentera sakligt när jag lämnar en kommentar, men den här gången finner jag det tyvärr omöjligt: Man undrar varför ansvarig redaktör att publicerar sådan smörja utan annat innehåll än invektiv, generaliseringar, fördomar och förakt?

    • Erik S
      Redaktörstanken var precis det jag gick till sängs med i går kväll.
      De redaktioner jag känner där kastar alltid alla redaktörer alla dagar ett getöga i allt som skrivs, om inte kikar så får redaktör en dragning av skribenten om själva innehållet och tonen.
      En redaktör utan koll befinner sig på hal is och får chefen på sig, chefen gillar sannolikt den provokativa drapan.

  11. Pingback: Manligt kön och Internet – Massmedias två hatobjekt | Genusdebatten

  12. Kanske lite sent med tillägg till menyn, men har räkmackan blivit passé? Inser givetvis att du måste hålla dig inom visst utrymme och främst ta upp “nyheter”.

  13. Pingback: Allt är förlåtet, Bengt Ohlsson! | Kimhza Bremers Bodega

Comments are closed.