Häpnadsväckande verklighetsförvrängning av Maria Schottenius

Dagens Nyheter fortsätter att dagligen och med outtröttlig energi pumpa ut den ena feministiska skrönan efter den andra. I morse hann man bara en sida in i kulturdelen innan Maria Schottenius fyrar av en närmast haveristisk slutledningsförmåga i ämnet häxprocesser. Nu tror ju inte jag att Schottenius är obegåvad, vilket betyder att den enda slutsats man kan dra av detta utspel är att det är ren och rå feministisk propaganda. Ingenting som är förankrat i verkligheten överhuvudtaget alltså.

Susanna Varis har redan skrivit utmärkt om detta, men kanske måste man, som ett led i att förstå vidden av lömskheten i Schottenius text, även markera just att det är feminismen – och de med feminismen etablerade vansinnesteorierna – som ÄR vår tids häxprocesser. Inte de så kallade näthatet, som Schottenius påstår.

Men nu känner vi ju till att den samtida feministiska taktiken inriktar sig på att måla upp bilden av feminismkritik som “näthat”, och det är som en del i denna taktik som artikeln måste tolkas. Och vad bättre än att demonisera de “näthatande männen” genom att försöka kladda häxprocesser på dem!

Det är närmast ofattbart att Schottenius efter sin historiska promenad genom 1600-talets häxprocesser landar i att försöka få oss att koppla samman dessa grymma maktövergrepp med de anonyma mejltrakasserier som de (framför allt) feministiska kvinnorna i Uppdrag Granskning fått utstå. Hur är det möjligt? Inbillar sig Schottenius att detta skall slinka genom oupptäckt? Eller tror hon att majoriteten läsare befinner sig på en så låg intellektuell nivå att denna typ av sjaskig indoktrinering ändå kan fungera?   

Jan Guillou har skrivit om vår tids häxprocesser (bland annat i en krönika i Aftonbladet) – de som Maria Schottenius är delaktig i att bedriva, bland annat genom sin artikel om just häxprocesser. Här hamnar vi betydligt närmare verkligheten – en verklighet som det naturligtvis inte ligger i Schottenius intresse att låta folk få veta mer om.

Jag hyser inte någon djup beundran för Guillou, men här tycker jag nog att han är knivskarp i sin analys (hela krönikan här):

“Styckmordshistorien från 1984 och framåt drevs både av politiska och sensationalistiska faktorer. Den mycket fantasifulla berättelsen om hur två läkare skulle ha styckat och ätit valda delar av en prostituerad kvinna var ytterst löpsedelsvänlig.
Från början var det mer sensation än politik, när Expressens reporter Leif Brännström skapade monstret ”Obducenten” som kom att framstå som någon modern Jack The Ripper. Politiken kom in senare i handlingen­ när en socialterapeut vid namn ­Hanna Olsson skrev en bok där hon argumenterade för en helt ny och politiskt betingad form av bevis­föring där man skulle se till könsmaktsordningen snarare än till gamla manliga bevis som vittnen och fingeravtryck och annat föråldrat.
Hon tog landets kulturjournalister med storm och snart fanns inte en kulturredaktör som inte visste allt om barns förmåga att vittna och föråldrad borgerlig bevisföring. Som exempel på journalistisk galenskap och lynchning är styckmordshistorien enastående i sitt slag. ­Boken om hela historien är lika enastående den, ”Döden är en man” av Per Lindeberg, Fischer & Co, 2008.

Under 1980-talet blommade vissa förment feministiska ”vetenskaper” som nu långt i efterhand, i en mer sansad tid, obönhörligen för tankarna till 1600-talets häxprocesser.

En sådan vetenskap var ­baserad på föreställningen av ”bortträngda minnen” som vanligtvis gällde våldtäkt under barndomen. De våldtagna ­barnen påstods förtränga sådana minnen, som emellertid kunde framkallas av särskilda minnesterapeuter (det var så det började med Thomas Quick, som skulle ha glömt bort hur han tvingades äta upp sin lillebror Simon och därför självklart måste kompensera sig genom att bli seriemördare). En besläktad ­vetenskap, lanserad av en professor Eva Lundgren i Uppsala, gick ut på att kartlägga de nätverk av satanistiska kannibaler som härjade runt om i Sverige. Denna galenskap återgavs av alla medier på fullt allvar. Hårt ­bevakade man exempelvis polisens letande efter 30 barnlik, offren för en satanistisk orgie, utanför Södertälje.
Hur många män som dömdes oskyldigt för att ha våldtagit barn, som efter minnesterapi förstått att de blivit våldtagna, vet ingen ­bestämt. Det måste röra sig åtminstone om ett dussin. Ett sådant fall kunde Hannes Råstam presentera tillräckligt övertygande för att mannen skulle få resning och frikännas. Men bakom honom finns ett mörkertal av män som satt i fängelse för brott som var rena påhittet.
Kanske är det det senare som konstituerar ”den värsta rättskandalen i modern tid”. Som ni ser finns det mycket att välja mellan. Och dystert nog finns alltid en avgörande faktor bakom justitiemord, att medierna inte gör sin plikt, eller än värre ­bidrar som hejarklack.”

6 thoughts on “Häpnadsväckande verklighetsförvrängning av Maria Schottenius

  1. Den feministiska retoriken färdas obehindrat i såväl tid som rum och den retroaktiva skambeläggningen av nu levande (vita) män är obegränsad. Det blir så när man får svårare och svårare att hävda sin underordning. Sorgligt och mycket fult!

  2. Häxprocesser:
    * drivs av företrädare för etablissemanget med allmänhetens tigande eller medgivande
    * mot individer som anses konstiga, misstänkliga eller farliga
    * med godtyckliga bevis
    * med eller utan vittnens vilja eller medgivande. (se Torsåker och galningen Laurentius Hornaeus.)

  3. Jag hade förväntat mig att någon av hetsarna inte minst i det s.k. styckomordsfallet nu långt senare skulle, tyngd av skuldkänslor, belysa hur tankegångarna riktigt gick då det begav sig. Men icke. Aftonbladets Yrsa Stenius har visserligen uttalat sig om sin skuld, men det var så ytligt att det inte förslår.
    Också hyfsat intelligenta människor kan dras med i en vanisnneskarusell och det brukar vara svårt för dem att efteråt stå upp och ärligt beskriva vad som egnetligen pågick, men icke desto mindre kunde man hoppas någon bröt tystnaden.

  4. Pingback: Häxprocesserna på DN | Susanna's Crowbar

Comments are closed.