Den som är stark måste vara snäll

Så skriver Astrid Lindgren om sin världsberömda karaktär Pippi Långstrump, som ju är starkast i världen. Därefter har ju allas vår Bamse blivit synonym med samma vishet: att den som är stark också måste vara snäll.

Jag tänker på innebörden i denna oförsynta mening, när jag läser Pippi för en av mina små på kvällen. Vem är det som är stark i vårt samhälle? Vem är det som inte är snäll? Vad betyder det att vara snäll – och hur definerar man stark?

Feminismen och illusionen om “könsmaktsordningen” vänder ju upp och ned på alla begrepp och ger den starke ett alibi att tvärtom vara elak. Det är ju så det ser ut idag. Den starke, alltså makten, har uppfunnit en osynlig struktur som anses skapa en överordning, och det är här som den “egentliga makten” finns. Makten är alltså inte alls makten. Makten är underordnad. Makten är underordnad en annan typ av makt (som vi inte kan se). Och därför behöver makten inte ta hänsyn. Därför behöver den som är stark inte längre vara snäll.

Feminismen idag är mäktig. Och feminismen av idag sjuder samtidigt av hatretorik och aggressivitet.

Nästan alla traditionella (och mäktiga) mediaredaktioner idag leds av feminister, det mediala utbudet är i stort sett helt och hållet präglat av feministiska föreställningar, från nyheter och rapportering till kultur och nöje. Detta kan vi se och höra dagligen. Staten är feministisk (statsfeminismen), föreställningen om könsmaktsordningen och könet som en social konstruktion är inskrivet i regeringsförklaringen. Nästan alla partier i Sveriges Riksdag kallar sig feministiska. Feminister är chefer för praktiskt taget alla kulturinstitutioner och högskolor. Feminister styr den svenska skolan och dominerar sedan länge pedagogiken och lärarhögskolorna i Sverige. För att inte tala om socialtjänster och familjerätter.

För en vanlig medborgare i Sverige är feminismen så framträdande att det inte går en dag utan att den gör sig påmind. Från radion som står på i rummet bredvid, till affischeringen i simhallen. Från löpsedlarna nere vid kiosken till utbudet i SVT. Från förskolans “genusdiskussion” till brandförsvarets numera rikskända kvoteringsiver. Från morgon till kväll. Överallt.

Den enda möjligheten att undkomma feminismen idag är att springa rakt ut i urskogen och hålla för öronen.

Men ändå skall vi tro att feminismen är i underläge. Att den är utsatt. Att den inte alls befinner sig i en maktposition. Nej, tvärtom är det ständiga budskapet att den osynliga makten, den osynliga strukturen, ständigt utgör ett maktfullkomligt hot mot kvinnor och särskilt feministiska kvinnor.

Det stämmer inte.

Men det är i denna kontext som den indoktrinerade debatten om näthat måste ses. Att det så kallade näthatet i första hand handlar om (och försöker kladdas på), de människor som har genomskådat makten. Att epitetet näthat egentligen är maktens – och feminismens – metod att försöka krossa sina kritiker.

Ja, feminismen idag är stark. Mycket stark. Men den är allt annat än snäll.

Försoning finns inte i feminismens vokabulär. Könens samexistens och en gemensam väg framåt är inte aktuell. Tvärtom handlar det oftare om att bryta sönder föreställningen om en fungerande kärnfamilj (varför skulle en kvinna vilja leva ihop med en man?) och en fullkomlig demonisering av den så kallade “mansnormen” och allt maskulint. Manshatet och misandrin faller över oss dagligen som en mörk och tjock aska. Vi förväntas svälja det, kanske hosta lite, men aldrig protestera.

Jag tillhör dem som känner att det börjar bli outhärdligt.

Den som är stark måste vara snäll… Men det är ingenting som gäller för feminismen vet vi idag. Det är bara bashing, bashing, bashing. Kanske för att den föreställda ondskan och “makten” är biologiskt urskiljbar?

Pippi är hursomhelst min hjälte, även idag. Hon är den feminist jag trodde på, för länge sedan. Innan jag förstod att varken Pippi eller Astrid Lindgren var feminister, utan tvärtom. Innan jag slutade kalla mig för feminist.

34 thoughts on “Den som är stark måste vara snäll

  1. Bra skrivet! Könsmaktsfeminismen måste ständigt utmåla sig själv som förtryckt, i underläge, oavsett hur det ser ut i verkligheten. Annars faller ju föreställningen om det mäktiga Patriarkatet.

  2. Sjörövarfabbe farfars far var minsann …. Pippis pappa var väl Beppe. Astrids uppväxt och egna tankar kring relationer och förhållanden och vad som är viktigt speglas väl i hennes böcker?

    Pomperipossa! Monismanien?

    Leroy

  3. “Jag tillhör dem som börjar tycka att det är outhärdligt.” Du är inte den förste som säger det i de här sammanhangen, och troligen inte den siste. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker att det är otäckt eller hoppingivande att så många vettiga och sansade människor kommer till en gräns där de känner att det fan får vara nog. Jag själv kunde ju kanalisera den värsta frustrationen i min bok men nu finns inte den ventilen längre. Vi har ju visserligen (än så länge) bloggarna men alla de unga killar som kanske inte har talang eller vilja att formulera sig och som feministerna spottar på dag efter dag? Jag tror att det kan ta en ände med förskräckelse.

    • Ungdomens initiativkraft är enorm. Och speciellt killars kraft är stor. Det är ingen slump att det är killar som tjuvstartar snowboardsäsongen på ishallens avskrapshög. Tre meter upp, ner på railsen och så om igen. I timmar. Eller som bygger cykelkrossbanor i skogen. Ingen säger åt dem att göra det, de gör det helt själva. Denna kraft kan bli en enorm tillgång för ett samhälle eller en total katastrof, beroende på deras möjligheter att kanalisera sin kreativitet. Får man ständigt höra nej nej nej, det är fel på dig, du är dum, du är lat (antipluggkultur), du är elak, dina problem är inte intressanta, du får klara dig själv osv. kommer bägaren att rinna över. Och kraften kommer att kanaliseras negativt. För den går inte att stoppa, bara leda rätt. Man kan säga mycket om våra yrkesförbrytare men det är inget fel på deras kreativitet, påhittighet, initiativförmåga, planeringsförmåga. Ett större värdetransportrån skiljer sig lite från ett projekt i konsultbranschen. Hade de tidigare lärt sig att kanalisera sin förmåga rätt hade många varit någon helt annanstans idag.
      Två tydliga faktorer är en oförstående skola och en frånvarande pappa. Då är det en katastrof när starka krafter arbetar mot att skolan ska möta pojkar på deras villkår och motarbetar pappor som likvärdiga föräldrar. Det kommer kosta både i samhällsutgifter och i mänskliga tragedier.
      I framtiden kommer vissa få stå med skammen och göra avbön. Tyvärr kommer de mest hjärntvättade krampaktigt hålla sig kvar långt efter att skutan sjunkit. Och med den mänskliga dumheten kommer nya totalitära ideologier dyka upp som vill styra folk, dela in dem i grupper, demonisera “de andra”. Historien går i cirklar och den historielösa är dömd att traska med.

      • Mycket väl formulerat och jag tycker det ligger en hel del i ditt resonemang.

        Jag har funderat i liknande banor men tänkt en mer positiv utveckling. I alla fall när det gäller killar som klarar sig genom skolan utan att hamna utanför samhället.
        Jag tänker att om institutionaliserade vägar till framgång har en könskvoterare vid dörren som hindrar de som har något att komma med så kommer de mest kreativa att gå andra vägar och skapa alternativ. Inte minst tror jag vi kommer att se detta på kulturområdet. Eller rättare sagt vi kan se det redan, som i exemplet Searching for Sugar man som Susanne Varis t.ex. tagit upp:
        http://www.susannavaris.com/blogg/2013/01/hmmm/

        Liknande fenomen har man alltid kunnat se på kulturområdet. Det har alltid funnits ett etablissemang som vill hindra andra att ta sig in och ta deras plats. Förr var de mest män, nu kommer de väl vara 50/50 eller något sånt men de kommer att fungera likartat – feminismen till trots. Kulturens nyskapare finns sällan i några etablissemang – möjligen flyttar etablissemanget till dem så småningom. Därför tror jag att kulturen kommer att klara sig alldeles utmärkt även om många av de mest kreativa som har fel kön (d.v.s. är män) inte kommer att åtnjuta statens priviligier i ett inledningsskede.

        Värre är det kanske på vetenskapsområdet om 50/50-paradigment fortsätter. Vårt moderna vetenskapssamhälle är uppbygt kring titlar och publicering och det är svårt att ta sig fram utan titel och plats på en institution. Står genusvakten vid grinden på våra universitet för länge så kommer Sverige som forskningsnation att förlora stort. Även här kommer de kreativa alltså att klara sig utmärkt men de kommer att sticka till andra länder. Det blir Sverige som förlorar och det är illa nog. Värst är kanske att om alltför många på våra universitet är genustvättade kommer betaforskningen att puttra vidare i sin självgodhet och missa tåget. Kan en alternativ vetenskapskultur växa fram? Det har jag svårt att tro, det får snarare bli att någon modig institution gör uppror och excellerar och därmed sänker pösmunkarna. VI får se.

        Observera att jag på intet sätt antyder att det enbart är män som skulle vara de kreativa jag talar om. Jag kan tänka mig att många kreativa kvinnor inte har någon som helst lust att bli ihjälkramade av underpresterande systrar.

      • Ett samhälle som föraktar och straffar den grupp som står för samhällets försörjning, underhåll och försvar kan inte överleva, och förtjänar inte att överleva.

      • Det här klimatet existerar inte bara i Sverige, kvinnolobbyn finns ända upp på FN-nivå, och specialsatsningar på kvinnligt företagande, utbildning och annat finns i hela västvärlden idag. Jag tror vi kommer att få se en hel del elände trilla ut på grund av detta, men man ska heller inte glömma unga mäns drivkraft. Här har vi något som jag noterat på sistone, som jag tycker är ett typiska exempel på vad killarna gör när samhället sviker:

        http://www.kickstarter.com (väldigt omtalad senaste tiden)
        http://fundedbyme.com (svensk om jag förstått det rätt)

        På det här viset kringgår man statens förmåga till ekonomisk styrning av skattemedel och skapar en direktlänk mellan donatorer och mottagare. Helt plötsligt har man skapat möjligheten att finansiera projekt utan att feministiska politiker kan lägga sig i. Det är inte bara ett projekt som handlar om att man lyckas skrapa fram tusentals dollar! Jag har gjort en väldigt snabb överflygning på dessa sidor, och det är en tydlig övervikt på killar, och jag tror definitivt att risktagandet är en bidragande orsak till detta, för naturligtvis är det en mycket större risk man tar i detta sammanhang jämfört med om man får öronmärkta kvinnopengar från exempelvis Tillväxtverket – en motprestation krävs ju!

        Jag går bara och väntar på att det kommer att dyka upp någon feminist som beklagar sig över denna djupa orättvisa (precis som med Wikipedia mm) och sedan fixar de skattepengar för att bygga en liknande, “jämställd” sajt, (bara för tjejer förstås). Jag sätter dock pengar på att programmerarna som realiserar den kommer att vara i princip uteslutande män.

  4. Notera att i Astrids böcker så är alltid (alltid!) papporna/fadersfigurerna rejäla, snälla, bra förebilder etc etc. Faktiskt även Emils pappa, om man tänker efter, och ser honom i sin kontext. I övrigt: Melker ( klantig men snäll och avgår med segern när han får sitt stipendium),Tjorvens pappa, Lillebors pappa i karlsson, Beppe, Allan E i Rasmus och i Bröderna Lejonhjärta, Lotta på bråkmakargatans pappa, Madickens pappa, mkt intressant, gift med överklasskvinna, men klart progressiv tidningsman, lyfter fram pigan vid fina middagen t ex. Osv osv. Knappast en slump.

      • Hehe, ja kanske det. Jag är dock optimist, och tror på gerillataktik, dvs. varje man och kvinna som genomskådat skiten kan varje dag göra det lilla i det stora genom att ifrågasätta slentrianmässiga kommentarer vid fikabordet, i andra sammanhang osv. Droppen som urholkar stenentaktiken. Jag har två döttrar som är 5 och 9. De älskar allt som Astrid Lindgren gjort. De älskar både mödrarna och fäderna i filmerna. De utgår ifrån en kärnfamilj med en mamma och en pappa där pappan kan laga mat och städa och mamman kan lägga nytt tak, om man känner för det. Eller tvärtom. No big deal. Men där båda föräldrarna räknas.

    • Jag minns inte alla papporna men just Pippis pappa är ju en barnmisshandlare av rang. Överge ett barn och låta det fostra sig själv? Det kan väl inte vara en bra pappa i någons ögon? Pippi är ett starkt och charmig maskrosbarn men hon uppvisar mängder av negativa tecken som att inte kunna knyta an till vuxna, bete sig övermoget, grandiosa föreställningar om sig själv o.s.v. Ett barn som beter sig som henne är ett barn som lider.

      • På sätt och vis riktigt men nu är det som bekant en saga så orsak och verkan och liknande rationella tolkningar av fenomen i berättelsen får man ta med en nypa salt. Sagor kan tolkas på många sätt, som all annan god konst.

      • Min ambition är inte att förstöra sagor. Pippi är rolig för barn men sorglig för vuxna. Barn kan glädjas åt historierna och ha omnipotenta fantasier liggandes på pappas trygga arm när han läser Pippi för dem. De behöver inte tänka på att medan de får en puss på pannan och blir omstoppade får Pippi somna ensam. Utsatta barn kan läsa Pippi och se ett hopp i allt elände, drömma om att vara speciella och stå över allt. Vuxna borde gråta en tår för stackars Pippi och vara stolta över att deras barn är mer som Tommy och Annika.

  5. Tankeväckande (+ välskrivet). Om man skulle placera in dagens feministiska etablissemang i Astrids värld kommer jag av någon anledning osökt och tänka på Prussiluskan…. tätt följd av Kling & Klang, det självspelande buskis-narrativet är alltid nära till hands (inget är längre för absurt)

  6. Pingback: Dialog | Bashflak

  7. Tack för din blogg förresten. Jag gläds åt de träffsäkra och välskrivna kommentarerna.

    Snäll är ett svårt begrepp tänker jag. Bamse är ju som feministerna glada i att använda sin styrka mot de som han upplever som onda. Förmågan att förstå och anta andras perspektiv är ytlig som bäst. Är man fast i en världsbild av onyanserade karaktärer är aggression okomplicerat.

  8. Pingback: Att reproducera vad man tror är sant för att man vill att det ska vara sant « Toklandet

  9. Pingback: Lite allmänna tankar om olika diskussioner och gränser | Trollan's Tankar om stort och smått

Comments are closed.