En vanlig helg i feminismens tecken

Lördagen inleddes ungefär som den brukar här på Södermalm. Jag smyger ut i köket innan barnen vaknar, knäpper på radion och gör i ordning en kopp te. Statsfeministiska SR har denna morgon bjudit in Maria Sveland, som i omhändertagande och gemytlig atmosfär får tillträde till hela nationen och bereds plats att både göra reklam för sin nya bok (som demoniserar Svelands kritiker) och samtidigt sprida lite frukostmisandri och allmänt vänsterfeministiska åsikter. Med Svelands stämma i köket går jag och hämtar Södermalmsnytt som har ramlat in i brevlådan. Övre framsidan pryds av rubriken: “Killar gynnas när idrotten sponsras”. Man har dammsugit hela Södermalm på strukturer som drabbar kvinnor och nu hittat en fasansfull orättvisa. Att mest sponsorpengar fortfarande går till klubben Hammarby (inte helt okänd för de som tidigare bodde här), där tydligen flest pojkar sysslar med idrott. Det ondsinta patriarkatet är i farten igen, något Miljöpartiet lovar att göra något åt omgående.

Något problematiserande kring att de mest populära gymnasieskolorna på Södermalm nu har fler än 80% kvinnliga elever får vi naturligtvis inte ta del av. Om det skrivs om detta framöver, var så säker på att tonen kommer att vara lyrisk. Vad gör det att vi snart bara har en på tio killar här i skolorna?

En helt vanlig Lördag alltså (förvånansvärt lik andra dagar, bara lite mer tid till eftertanke). I Dagens Nyheter bildar Erik Helmersson och Lena Andersson enad (om än försiktig) front mot postkolonialismen (och postmodernismen). Moa Matthis från tidskriften Arena replikerar med att dribbla bort korten, nu skall “skuld” istället kallas för “ansvar” och plötsligt dras läraren som uttalat sig olämpligt i en internmejl (“kan du hjälpa Mohammed – han kommer nog direkt från Mecka”) in i debatten, som något slags bevis för Västerlandets fula tryne. Det råder inga tvivel om att det i Matthis värld fortfarande är den vita mannen som är planetens fiende och här skulle jag tro att hon vanligtvis känner stöd från DN’s redaktionsmedarbetare. Andersson är annars ljuset här, inspirerande och med intellektuell stringens. Helmersson tassar omkring med dörren på glänt, utan att våga ta bladet från munnen. Ibland går han till reträtt, repeterar någon feministisk floskel, för att sedan återigen motsäga sig själv. När skall han våga komma ut?

Allt det här hänger ihop. Postmodernismen och feminismen som slagit sönder den svenska skolan i allmänhet och pojkarnas utvecklingsmöjligheter i synnerhet. Identitetspolitik och ständiga maktanalyser som inte bara leder till total förvirring utan även urholkar själva fundamentet för vidare diskussion. Allting flyter, allting är bara röster och åsikter i ett mörker där all kunskap skall rivas ner och slängas bort. Då kan vi (med statligt stöd), skapa nya rum där förödelsen kan problematiseras och skyllas på patriarkatet. Kunskap är subjektiv. Din kunskap är lika värdefull som min. Också inom fysik och matematik. Fakta är maskulint och otidsenligt. Språket är en manlig bastion. Nej, låt oss istället uppfinna nya ord som gör grytan av galenskap akademiskt trovärdig. Och så vidare.

Tanja Bergkvist, PhD i matematik, är allra bäst på att synliggöra hur dumheten och galenskapen fått fäste i skolans och universitetens korridorer och lärarrum. När hennes blogginlägg kommer (ett nytt igår – måste läsas) är det alltid med både humor, distans och konkreta exempel. Jag kan med mina erfarenheter i den konstnärliga högskolevärlden intyga att den postmoderna galenskapen, tätt sammanflätad med politisk feminism, når oanade höjder varje år. Numera är det en bedrift att någon överhuvudtaget gör någonting alls, annat än ondgör sig över patriarkat, underordning, Tintin, makthierarkier i psykvården, vidriga vita män och naturligtvis den gräsliga heteronormativiteten. Jag sörjer för de studenter som lockas in i detta elände. Varför någon skulle vilja studera i Sverige idag är för mig obegripligt.

Det som gör att även jag kan känna en viss optimism (jag brukar normalt tillhöra pessimisterna när det handlar om feminism), i denna polarisering som sker framför öppen ridå i Sverige nu (inte minst mellan den mediala makten och folket – och de som skulle kunna kallas förnuftets försvarare), är att upptäcka styrkan i detta med att så många människor på obetald tid engagerar sig. Det har gått något slentrianmässigt och slarvigt i det statsunderstödda manshatet – det handlar inte sällan om personer som får sitt uppehälle betalt, genom lön eller ekonomiskt stöd, för att sprida feminism och misandri. Det skall man jämföra med den växande skara medborgare som tycker att dessa frågor är så viktiga att man gärna lägger både obetald tid och engagemang i sökandet efter – och vidarebefordringen av – sanningen och kunskapen. Mot en sådan kraft finns inte mycket att sätta emot. Faran ligger givetvis i att det demokratiska samtalet trasas sönder, vilket är en process som mediaeliten redan måste ta ansvar för.

U P P D A T E R I N G

Jag har förstått att Maria Svelands närvaro i P1 på lördagsmorgonen inte innehöll den “frukostmisandri” jag skrev om ovan. Här erkänner jag att jag endast lyssnade på en liten del av programmet och att jag kan ha tecknat ned mina tankar med ett förutfattat perspektiv. Det jag hörde var Sveland (som också har en anmärkningsvärt förtroendeingivande röst) som lät som om hon log och mådde bra. Och att SR journalisten berättade om att Svelands nya bok är planerad till hösten. Samtidigt tror jag att man också måste se Maria Sveland som ett varumärke (det är ju så det fungerar idag), där det avgörande är vad detta varumärke står för, inte alltid exakt vad som sägs. Att Sveland får möjlighet (om och om igen), att okritiskt få skratta, vara snäll och låta jättebra i medierna är en del av befästandet av varumärket. Och att varumärket Maria Sveland står för en extrem, politisk vänsterfeminism där maskulinitet och (framför allt vita) pojkar och män skall skuldbeläggas och motarbetas råder det inga som helst tvivel om.

 

 

20 thoughts on “En vanlig helg i feminismens tecken

  1. Förhoppningsvis har du rätt. Ibland känns det som i uppförsbacke men man kan konstatera att i liknande fall går inte folket i takt med dem som utgör tyckareliten på mediers kultursidor. Jag skriver själv om samma saker med samma iaktagelser. Bra!

  2. Ärligt talat, jag lyssnade på Sveland nu för att höra om inslaget platsade i min länksamling men jag hittade faktiskt inget som uppfyllde mina kriterier för misandri. Inte ens ett litet ‘patriarkat’ kläckte hon ur sig. Däremot är hon irriterande att lyssna på ändå, för man minns ju all skit hon spridit vid andra tillfällen.

    • bashflak: Ja, du har säkert rätt. Jag lyssnade inte så länge, hann bara höra slutet, när SR journalisten också gjorde lite reklam för att Sveland är på väg med en ny bok till hösten. Jag reagerade faktiskt först på vilken bra och fin röst Sveland har (och hur bedrägligt det som en följd blir sen att veta vad hon egentligen står för). Men det blir ju lite fel när jag nu har skrivit att hon bjöd på “frukostmisandri” just denna morgon (och så gjorde hon inte det). Jag skriver en uppdatering på inlägget. Samtidigt kan jag känna att bara Svelands blotta närvaro i alla medier är ett uttryck för misandri och vänsterfeminism. Det är ju varumärket Maria Sveland som visas upp och då är det kanske mest avgörande vad varumärket står för, inte nödvändigtvis vad som just sägs i stunden.

  3. Tack för en mycket bra artikel, Kimzha. Pastor James David Manning vid Atlah World Missionary Church i New York brukar om de största mediakanalerna i USA använda termen “dunghead media” vilken jag översatt till “dyngskallemedia” och lanserat här i Sverige. Det är en hemsk term som dessvärre visat sig mycket användbar.

  4. Bra att du bjuder på mothugg! Postmodernismen är en potentiell fara för hela vetenskapen. Ändå tror jag att den aldrig kommer att få fäste utanför de mest vänsteranfrätta samhällsvetenskaperna. På andra ställen genomskådar man dem som det trams det är.

    • Hoppas det. Den som verkligen vill veta något om verkligheten (eller människor, eller språk, eller historia) har nog föga nytta av postmodernismen.

  5. Jag är inte så säker (pessimist…), men jag vill tro att du har rätt, Ekvalist. Kanske har jag sett för mycket och levt i en allt för färgad del av den svenska högskolan. Jag vet inte. Många tecken bekymrar mig.

  6. För ungefär ett år sen hade debattören Pär Ström en pubkväll på Södermalm för sina bloggläsare. När de (ca. 30) sitter där rusar Maria Sveland in med ett antal (ca. 50) sympatisörer och hotfullt anklagar alla för ett antal saker, främst att vara emot feminismen. Att hon nu skrivit en bok om hat mot främst kvinnliga feminister är kanske den mest tydliga dubbelmoral som jag sett. Och media hänger på utan att göra research och utan att ifrågasätta hennes eget agerande.
    Jag tycker det är mycket märkligt men kanske inte så förvånande.

    P.

    http://genusnytt.wordpress.com/2012/03/06/feministisk-invasion-pa-jamstalldistisk-pubtraff/

  7. Vågar man gissa att Svedland inte kommer att få en motdebattör i Morgonsoffan när hon ska presentera sin bok?

  8. Jag håller inte med om att Maria Sveland skulle vara en vänsterfeminist. De klassiska vänsteridealen handlar om frihet, jämlikhet och broderskap. Vilka av dessa skulle stämma på Maria Sveland?

  9. Erik S: Det blir mycket komplicerat om man talar om klassiska vänsterideal, eller ens om vad vänstern brukade stå för. Idag är detta söndrat av identitetspolitik, maktanalys och postmodernism. Det är i detta vänstertöcken som både Sveland, Rosenberg, Bratt och de flesta andra politiska feminister verkar. Schyman är ju annars ett ypperligt exempel.

  10. Vi kanske är överens i sak men eftersom det enda “vänster” jag hittar oss ovanstående är frasmarxismens/realsocialismens mer totalitära sidor, föredrar jag att använda uttrycket “dogmatiska feminister”.

  11. Jag hörde inte heller Sveland i P1 men uppenbarligen är hon på PR-mission för hon dyker upp senare i veckan i P4 ser jag. Hon har själv gjort egna radioprogram så naturligtvis vet hon precis hur man lobbar sig in i programmen. Å andra sidan är hon på intet vis unik på det sättet. Personligen kan jag tycka att personer som själva agerar journalister för en tidning eller annat medium endast ytterst sparsmakat skall tas in som “gäster” i samma medium. Det blir unket och nepotistiskt. Bidrar till att öka misstron mot dem
    En vild gissning: Sveland pratar i “Sommar” i sommar?

Comments are closed.