Män som älskar kvinnor

Inte någon gång i mitt liv har jag stött på en man som hatar kvinnor. Visst, några enstaka gånger har jag hört plumpa och töntiga uttalanden, men de har aldrig tagits emot väl av andra män. De män jag har träffat genom livet har nästan alla älskat, dyrkat och respekterat kvinnor. De skulle aldrig göra illa en kvinna, tvärtom skydda och ställa upp för henne i alla tänkbara lägen. De har haft mödrar, systrar, döttrar som de haft nära och kärleksfulla relationer till. De skulle hjälpa en främmande kvinna i nöd, dygnets alla timmar.

I Sverige har den feministiska strategin i decennier handlat om att demonisera mannen och sprida den absurda föreställningen att det skulle vara normalt eller åtminstone ganska vanligt att män hatar kvinnor. Egentligen är det så otroligt att det borde vara omöjligt för tänkande människor att tro på det, men så effektiv har den feministiska propagandamaskinen varit. Här har naturligtvis Eva Lundgren och hennes vän Stieg Larsson, med sin “Män som hatar kvinnor” också spelat en roll.

Naturligtvis hatar inte män kvinnor.

Och naturligtvis hatar inte kvinnor män.

Det finns däremot en öppet hyllad ideologisk rörelse (jag skulle nästan vilja kalla det industri, med tanke på hur många hundratals miljoner den omsätter varje år), som har satt det i system att sprida manshat. Feminismen är oöverträffad i denna mening. Någon motsvarighet har aldrig funnits i ett institutionaliserat kvinnohat. Möjligen skulle man kunna ge exempel på religiös extremism, sekter och extrema, kriminella miljöer, där kvinnohat finns, men det är udda miljöer och har aldrig tagit formen av statsunderstödda kampanjer med uppbackning av mediamakten. I denna mening upplever vi något helt unikt idag. Inte ens fascismen föraktade kvinnor och kvinnlighet med samma styrka som det statsfeministiska Sverige idag föraktar män och manlighet.

Jag hävdar med eftertryck att det inte är manligt att bete sig illa mot kvinnor, att det inte är manligt att göra en kvinna illa. Det har det aldrig någonsin varit. Men hur kommer det sig då att feminismen har lyckats sprida denna förfärliga vanföreställning?

Taktiken har varit – och är fortfarande – att lyfta upp den missanpassade galningen (av manligt kön), i framför allt de feministiska medierna (men också litteratur och akademiska avhandlingar) och sedan beskriva galenskapen som en manlig “normalitet”. Det här har man hållit på med i snart över trettio år på bred front och det har fungerat som taktik. Inte minst därför att man kallt har räknat med att män inte skall protestera (då män i allmänhet är bra och inte vill ge sig in i en debatt av det slaget). Fältet har varit öppet. Med tiden har medierna, politiken, institutionerna och det offentliga rummet tagits över av andra feministiska extremister och det är där vi befinner oss idag. Gränsen är nådd och det kommer som en överraskning för en del feminister att vi nu sätter ner foten.

Män älskar i allmänhet kvinnor. Men män skall beskyllas och misstänkliggöras, inte bara för att hata kvinnor, men för allt elände och ondskap som drabbar mänskligheten och Moder Jord. Det håller inte längre. Det är inte OK längre.

Nu är det dags för både män och kvinnor att ställa sig upp och säga “Tack, men nej tack!”. Våra pojkar och flickor är lika mycket värda även om de ibland beter sig olika. Pojkar skall inte behöva bli flickor för att bli uppskattade. Den feministiska så kallade “Genusvetenskapen” måste bort från våra skolor och universitet. Och här på Södermalm kan vi börja jobba för att få bort den från våra förskolor.

27 thoughts on “Män som älskar kvinnor

  1. Det jag inte förstår är att det är många män som ställer sig på den manshatande sidan. Som till exempel den prisade Kawa Zolfagary. Vad gör honom så mycket bättre än oss andra att han kan ta sig rätten att förnedra människor (män och kvinnor) som inte tycker som han? Har han slutat slå sin fru? Eller vad är det? Jag har aldrig våldfört mig på någon, inte heller känner jag någon som har gjort det. Varför är jag då så avskyvärd? Man kan undra, eller hur?

    • helsnurrig: Nej, detta är egentligen obegripligt – och förtjänar många egna blogginlägg. Varför dessa feministiska män gör som de gör? Jag tror att när det gäller Zolfagary så handlar det om identitetspolitik, han har insett att det finns mycket att tjäna på att identifiera sig själv som underordnad (och därmed bli stöttad och hyllad av de andra “underordnade”). Men när det gäller MFJ till exempel så är det mer komplicerat skulle jag tro. Kanske handlar det ibland om ren affärsverksamhet. Jag har ju sett Claes Borgström bli hyllad på Fi’s kongresser, det är kanske svårslaget, att bli bejublad av horder av kvinnor och samtidigt få massor av nya uppdrag genom sitt uttalade manshat?

    • Zolfagary är vad jag kallar en pseudo-alfahanne. Han är aggressiv och dominant. Han är opportunist och formar sig likt Barbapapa efter vad som ger honom mest vinning. Är det någon som är en vit, kränkt man så är det han. Han vältrar sig i samma offerbad som feministerna och skulle anta vilken åsikt som helst bara det gynnade honom uppmärksamhetsmässigt och ekonomiskt. Han är en skam för alla oss invandrare som inte delar hans kränkthet. Han har gett projicering ett ansikte och det kommer att hoppa tillbaka en dag och bita honom ordentligt, tro mig!

      • Kawa är en smart kille som medialt lyckats med sin satsning. Först starta en facebook-grupp kring människor i en utsatt position som inte kan försvara sig, sedan göra en bok om inläggen. Detta som han samtidigt inhöstar en massa uppskattning från media och politiker från ena kanten. Frågan är om han kommer att synas på någon vallista eller om det är för trivialt och dåligt betalt för honom…

    • Men undrar du det på fel plats så hamnar du på Kawas sida för om man som vit man undrar över sånt är man ett bevis på manlig vit överordning enligt en logik som är fullständigt ogreppbar för en tänkande människa.
      Kawa själv tror jag lämnat fältet. Han kanske fick ett roligare gig via räkmackeförmedlingen.

  2. “Public opinion, almost chivalric in its courtesy among Americans, goes even further, and gracefully yields privileges, which will be best understood when lost…Deprive women of such protection, and place them on a sheer equality with men, to struggle for their rights at the ballot-box, and they cannot but suffer by a direct competition, which would create an antagonism.”

    (Madeline Dahlgren et al, “Thoughts on female suffrage and in vindication of woman’s true rights,” Blachard & Mohun, 1871)

  3. Bra rutet. Kvinnohat är marginaliserat och bespottat. Men manshat är tyvärr chict och vågat i vissa kretsar med generöst tillträde till massmedier. Dags att förpassa båda sortens hat till samma soptipp.

  4. En bra sammanfattning av läget. Det går att pressa människor ganska långt men till slut så är det stopp helt enkelt och då kommer en ordentlig reaktion.

  5. Mycket intressant resonemang. Jag brukar ibland försöka begripa vilka de egentliga mentala processerna är bakom detta manshat. Utan att alls göra anspråk på vederhäftighet skulle jag gissa att manshatande kvinnor har något problem med värderingarna inom “kvinnokulturen”, som ju är påfallande mansfixerade. De reagerar instinktivt mot detta, men förmår inte se problemet, dvs “kvinnokulturen”, utan projicerar sin motvilja mot “kvinnokulturens” fixeringsobjekt, dvs. männen.
    En (kvinnlig) bekant till mig jobbade en tid med bistånd i ett konservativt muslimskt land. Hennes reflektion var att männens strävan att avskärma kvinnorna från samhället beror på att männen naturligt nog kände sexuell attraktion, men i stället för att acceptera detta tolkade männen det som om kvinnorna utstrålade något slags ondskefull kraft mot dem. Därför måste kvinnorna hållas isolerade så långt som möjligt.
    Jag kan inte låta bli att se de kvinnliga feministerna i detta ljus. De är attraherade av män (mäktiga män!) men kan inte erkänna detta, utan måste därför hänge sig åt ett slags reningsritual, dvs. hata män, som är ett slags inverterad form av krav på heltäckande klädsel och förbud mot fri rörlighet.
    De manliga feministerna har jag mycket lättare att förstå. De är opportunister och hyser drömmar om att kvinnorna ska bli attraherade av dem i stället för de där mäktiga männen om de bara är tillräckligt inställsamma till till de kvinnliga feministerna (fåfäng tanke, men man kan ju chansa…).

  6. Utöver att vi älskar kvinnor så skulle jag tillägga att de flesta män går längre än så och har en instinktiv drift att skydda kvinnor. Förmodligen en delförklaring till de feministiska männen.

    Underbar text och jag måste säga att det värmer mitt hjärta att föreställa mig dig gradvis befria Södermalm.

  7. Jag förvånades själv redan på 90-talet att kvinnor (feminister) så ohämmat kunde “hata” män utan att dessa reagerade. Det är ett sundhetstecken att så sker nu. Antagligen är det ridderligheten som spelat in, män har inte velat ge igen med samma mynt. Offerkoftan är inte klädsam för priviligierade medelklasskvinnor som de flesta av de tongivande feministerna är.

    • Precis. Om det vore kvinnor som personligen råkat ut för något som klagade enbart på vad vissa män sysslade med, så kunde man åtminstone förstå varför de tyckte något var fel, och kanske hålla med – beroende på om kritiken var saklig.
      “Otillåten generalisering,” kallades det väl i logiken.

      Många har missförstått det där med “offer”: det räcker inte att du skulle ha kunnat vara offer om verkligheten vore annorlunda, om det var för hundra år sedan, osv.

Comments are closed.