Könlösa män som dör på jobbet

Rocki skriver passionerat och skarpt om Alexandra Pascalidous besynnerliga krönika i Metro. Det finns egentligen inte mycket att tillägga om just Pascalidous text, men jag vill ändå hänga kvar lite vid ämnet.

Arbetsplatsolyckor är en mansfråga, utan tvekan. 9 av 10 som dör på jobbet är män. Det är därför det är så tyst i de traditionella medierna. Varför? Ja, naturligtvis därför att mansfrågor inte betraktas som intressanta eller värda att lyfta fram. Problemet för feministisk media är ju dels att sådana rapporter inte bekräftar bilden av könsmaktsordningen, men också att män i grunden inte betraktas som värdefulla nog att värna om. Att män ses som en förbrukningsvara är lustigt nog en könssterotypisk värdering som feminismen med glädje burit med sig från forna tider. Och varför inte, det gynnar ju kvinnor att låta män förbli förbrukningsvaror, eller hur?

Ibland kommer ämnet ändå upp till ytan. Men då är männen alltid könlösa. Dagens Nyheter lyckades för något år sedan (tror jag det var), med den fantastiska bedriften att på en halv framsida och ett helt uppslag prata om arbetsplatsolyckor utan att någonstans samtidigt nämna “män”. Är det inte egentligen fantastiskt? I dessa tider av gränslös fixering på genus och könstillhörighet så, vips, blir det helt plötsligt totalt ointressant. Det är så ointressant att man till och med tydligt kämpar med formuleringarna, för att till varje pris undvika att nämna könet på de drabbade.

För er läsare som fortfarande tror att feminismen är en “god” kraft, fundera lite extra över varför det är på detta sätt.

Det är givetvis ingen slump. Vi ser ju samma metod och utfall när det gäller praktiskt taget alla mansfrågor. Att det går illa för pojkar och män är inte ens värt att notera i dagens svenska debattklimat. Man osynliggör, mörkar, vänder bort blicken och ignorerar. Men om det behövs så går det också bra att håna och förlöjliga – och skylla på pojkarna och männen själva. Som en sista möjlighet kan man sen ta till demoniseringskortet, att pojkarna och männen är överordnade och potentiella förövare (helt enkelt onda), och därför inte förtjänar samhällets omtanke.

Vi känner igen det. Det händer framför ögonen på oss, dag ut och dag in.

Betygsdiskrimineringen av pojkar är en liknande fråga. Jag vet att många (i vår community), har skrivit om detta tidigare, men det är värt att upprepas. Skolverket rapporterar varje år att pojkar diskrimineras i sättningen av betyg. Egentligen är det ju otroliga nyheter, eller? Nej, i Sverige är det praktiskt taget tyst. Men återigen, när DN tar upp det, ligger fokus på något annat än kön. Då blir det plötsligt oerhört intressant att personer från ett visst län kanske diskrimineras, jämfört med ett annat län.

Ibland hör man frågan, var hittar man detta “manshat” som ni pratar om? Jag vill påstå att det är i allt detta, detta som är både nyhetsrapportering och val av nyheter – eller tystnaden kring andra nyheter, som tydligt visar hur det sofistikerade manshatet, genom feminismen, opererar idag. Manshat idag är inte sällan tystnaden och den bortvända blicken.

När vi har fått bort feminismen kanske vi kan börja prata om människor som far illa och är utsatta. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om vi jobbade tillsammans!

Missa heller inte Susanna Varis senaste (fenomenala), reflektion kring hur djur gör kön…

12 thoughts on “Könlösa män som dör på jobbet

  1. Jag tror snarare fördelningen ligger närmare 19 av 20 eller ännu mer. Det beror lite på vilket år man betraktar. Estonia-katastrofen var det stora undantaget som ger stort utslag i långtidsstatistiken, men andra år kan 49 av 50 vara män.

    Själv skulle jag ändå inte kalla det en mansfråga eftersom vi inte har yrkesförbud eller yrkesplikt i Sverige, men eftersom feminister gärna kallar något för kvinnofråga när 51% av offren är kvinnor, så borde ju detta vara en mansfråga enligt samma logik.

    • Jag håller med om att det inte borde kallas mansfråga just eftersom folk är fria att välja vilka yrken de vill. Precis som jag inte anser att gruppen kvinnors lägre läner (ojusterat) är ett kvinnoproblem eftersom de är tillåtna att göra samma yrkesval som männen (först om de blir nekade det eller ändå får sämre löner utan någon hållbar förklaring kan jag gå med på att det är ett kvinnoproblem). Eller varför inte kvinnlig representation i bolagsstyrelser (denna för samhället livsviktiga fråga). Det är ingen kvinnofråga eftersom det inte någonstans har påvisats att kvinnor som gör samma val som männen inte får samma möjligheter som männen (däremot skulle dagens debatt kunna göra frågan till en mansfråga om man lyckas få igenom kvoteringskrav eftersom det då ställs högre krav på män än kvinnor, givet att urvalet ser ungefär likadant ut.).

      Det som möjligtvis skulle kunna göra arbetsplatsolyckor till en mansfråga är hur samhället ser på dem. Försöker man inte åtgärda/minimera riskerna och detta är pga att det ändå “bara är män som dör” så kan vi börja prata mansfråga. Men är det verkligen så?

      • Chade: Jag håller med om att de lägre lönerna i vissa yrken absolut inte är en kvinnofråga (bara för att fler kvinnor valt dessa yrken). Däremot står jag fast vid att dödsfall på jobbet är en mansfråga. Hur kunde det vara något annat när det nästan bara drabbar män? Och här pratar vi om att dö. Jag är övertygad om att det handlar om synen på mannen som förbrukningsvara.

    • bashflak: Intressant! Fast jag tillhör ju dem som inte finner det problematiskt att faktiskt identifiera olika frågor som just kvinno- eller mansfrågor. Låt oss säga att en viss typ av förslitningsskada (i axlar och leder), drabbar framför allt kvinnor i vården, ja, om säg 9 av 10 drabbade är kvinnor, så ser jag inga problem med att identifiera detta som en kvinnofråga i första hand. Det kan finnas biologiska orsaker (att kvinnor inte är lika starka och inte förmår bära på det sätt som förväntas), eller något annat, men det finns en poäng med att titta på just gruppen kvinnor för att hitta en lösning på problemet.

      • Problemet är ju det att feminister ser sig själva som förfördelade och lägger någon slags tävlingssyn på allting. En annan sak är ju detta att allt som de ser som kvinnofrågor på något sätt, alltid, är patriarkatets fel. Det senaste, androstolen, är ju ett ypperligt exempel på hur de drar iväg in absurdum. Jag ställer mig också frågande till varför man ska etikettera olika slags problem som drabbar människor som kvinno- eller mansfrågor? Kan man inte bara konstatera att just det här problemet drabbar just den här gruppen av den och den orsaken och sluta med det där? Om min man skulle drabbas av något så är det i sådana fall ett kvinnoproblem eftersom jag är kvinna och vi har två döttrar och vi är tre och han är bara en? Och det drabbar oss om något händer honom men det är ju ett så otroligt konstigt sätt att se på saker. Tycker jag då. Men jag säger också som Basil i Fawlty Towers “They started it!”.

        Som vanligt när man diskuterar sådana här saker så blir det tydligt vilka det är som egentligen har dålig genussyn på folk.

  2. Bra skrivet! Tänk om media kunde uppmärksamma arbetsplatsolyckorna i minst samma grad som morden. De förra borde ju vara väldigt mycket lättare att förebygga och åtgärda innan de sker.

  3. Pingback: Surrogatmödrar – eller ”Kvinnor skall inte vara redskap för andra” | Genusdebatten

Comments are closed.