Mer om detta med “Sjukvård som hämnd”

Joseph Cauxs post om “Sjukvård som hämnd” är såpass intressant att den förtjänar ytterligare några tankar. Vi som har jobbat på universiteten vet ju hur långt galenskapen har spridit sig, men just detta att ett arbete sanktioneras (även inom industridesign och teknik), som helt och hållet kan beskrivas som ett destruktivt (och ondskefullt) projekt, är värt att analysera vidare.

Hur är det möjligt, först och främst, att ett konceptuellt projekt vid en högskola kan uppskattas (och stöttas), när meningen med själva designen är att göra människor illa? Hur kan något bli “intressant”, ur ett medicinskt (eller akademiskt) perspektiv, när utgångsläget i konstruktionen har varit att förödmjuka eller rent av skada människor?

Är det ett intellektuellt eller känslomässigt haveri vi får ta del av? Eller är det än värre – en del i det genusvetenskapliga försöket att omprogrammera samhället gentemot ett helt öppet manshat?

Hatet mot “patriarkatet” och den föreställda överordningen tar här så stor plats och blir så passionerat att man inleder ett åsidosättande av alla humanistiska värdegrunder och allt som kunde beskrivas som medmänsklighet. Sen smetar man flera lager av feministisk, genusvetenskaplig feberretorik på elakheterna och försöker få det hela att låta trovärdigt och rent av välmenat.

Hade jag varit opponent eller på något annat sätt kopplad till detta projekt hade jag instruerat studenterna att lämna rummet för att skämmas.

Men idag vet vi ju att den här typen av bisarra projekt skall hyllas. Och det kanske inte är så konstigt, när lärare och professorer som anställs på högskolorna i första hand anställs för sina feministiska åsikter och i andra hand för sina eventuella kunskaper (och humanistiska värderingar).

Josephs rubrik är bra, “Sjukvård som hämnd”. Det är precis vad det handlar om. Det mobiliseras överallt nu i de feministiska lägren, inte sällan där makten och pengarna finns. Hämnd och hat ligger överst på agendan. Räkna med fler utspel och projekt av detta slag.

13 thoughts on “Mer om detta med “Sjukvård som hämnd”

  1. Det är väl ganska många med mig som närt en förhoppning att den enastående utbyggnad av högskolan som skett de senaste decennierna bland annat skulle kunna leda fram till upptäckter och innovationer som i “klingande mynt” visar att det varit en riktig satsning. Här ser vi ett exempel på kvinnor som fått ta för sig. Och vad presenterar de: Jo, just det. Trams. Högskolan som lekskola. Har vi verkligen råd med det?

  2. Jag tror att “androstolen” i slutändan missgynnar sitt eget syfte. Det blir ett symbolprojekt som går att använda som slagträ mot genusgalenskaperna. Jag är upprörd över slöseriet med skattemedel, men ser ändå en vunnen taktisk poäng med att sådana här tokerier blir verklighet. Statsfeminismen in action, kan galenskapen bli tydligare än med fallet “androstolen”?

    • Ekvalist: Ja, i någon mening har du helt rätt! Detta är klart något av det värsta jag sett hittills. Fittbyxorna och genustrumpeten är visserligen kostsamma dumheter, men detta har något synnerligen otäckt över sig. Det leder tankarna till att försäkra sig om att personalen inte är feminister, om man en dag skulle behöva läggas in på sjukhus…

  3. Tragiskt, grundproblemet de beskriver är att män i för hög grad designar gynstolar och när då ett gäng kvinnor får pengar till innovationsverksamhet på området så konstruerar de ett aprilskämt istället för att ta chansen att göra den perfekta gynstolen, eller förbättra situationen i gynundersökningar på andra sätt.

    Slöseri med tid och pengar och de stora förlorarna är kvinnorna själva som missade chansen att förbättra den situation de finner dålig. Dessutom, precis som ni redan sagt, serverar de ett pinsamt bevis på sin egen oduglighet för hela världen att beskåda.

    De kunde helt enkelt inte lösa problemet med gynstolen.

  4. Leifs “Högskolan som lekskola” är perfekt.

    Efter ha suttit och mått illa en stund, funderade jag på var de här fyra kvinnorna skulle kunna få jobb. Då menar jag “ute i stora vida världen, utanför Sundbyberg där jag bor.”

    Tekniker, företagare, människor – ingen av dessa grupper kommer att anställa någon som kommer med sådant här trams.
    Då återstår en karriär i den helsvenska genusbranchen.

    • Det kanske är precis det det handlar om. Ingen av dem har tillräckligt bra idéer eller kompetens att konstruera något användbart. Stolen är enbart ett CV till vidare lycka i genusbranschen.

      Däremot förstår jag inte vad företaget vinner på det hela. Kollade inte så noga, det kanske är ett rent hitte-på-företag. En slags igelvariant av avknoppningsföretag? Eller är det ett etablerat företag?

  5. Du har helt rätt, inget företag inblandat. Jag tittade slarvigt och fick för mig att rubriken “The androchair” var ett företagsnamn. Det gör det hela mer begripligt. Väl spenderade pengar av Vinnova, not.

  6. SVT:s Kulturnyheterna hade ett reportage om stolen idag 7/3. Förutom att man fick höra de vanliga genusflosklerna från två av de inblandade kvinnorna (minst en var industridesigner, missade den andra) så implicerade de att de skall utveckla en gynstol för kvinnor. Reportern frågade nämligen varför de inte gjorde det varpå de svarade att de först måste gå till botten med problemet. Utan tvekan har de nått botten. Jag törs vara rätt säker på att de inte kommer att lyckas göra en kommersiellt gångbar stol. Riktiga visionärer och entreprenörer har inte tid med överteoretiserat trams.

    Därutöver blev jag nästan lite mellankolisk. Två till synes friska normala kvinnor som lägger sin tid och energi på det här. Varför? Var kommer denna tomma, dumma men samtidigt banalt ondskefulla meningslöshet ifrån?

Comments are closed.