Är svenska, kvinnliga konstnärer förtryckta?

Vi har ju sedan länge vant oss vid det Orwellianska och kreativa språkbruket bland feminister. “Krig är fred”, “Diskriminering är jämställdhet” och så vidare. Det är också anmärkningsvärt hur slarvigt man slänger ur sig epitet och laddade begrepp, med det givna resultatet att begreppen urvattnas och att det blir omöjligt att ta dessa människor på allvar.

Igår skriver Stockholm stads kultur- och fastighetsborgarråd Madeleine Sjöstedt en artikel i SvD (annan version på nätet än i pappersutgåvan), där hon tar till brösttoner om “hatet” mot kvinnliga kulturutövare. Staden kommer nu att inleda en “kartläggning”. Sjöstedts kännedom om ämnet, förstår vi, är helt och hållet baserad på det feministiska beställningsverket som sändes i Uppdrag Granskning för en tid sedan, där givetvis kulturutövaren Maria Sveland spelar en central roll. Samma Sveland som syns i uppslag efter uppslag i praktiskt taget alla rikets tidningar i dagarna (däremellan hinner hon också sitta med i tv-morgonsoffor, radiointervjuer och paneldebatter), där hon hyllas unisont och helt okritiskt.

Sätt detta i relation till Sjöstedts avslutande mening i SvD-artikeln:

“Förtrycket av kvinnliga konstnärer måste få ett slut”.

Är det ett “förtryck” vi ser av svenska, kvinnliga konstnärer och kulturutövare? Menar Sjöstedt allvar?

Vad skall vi då kalla det som de afghanska skolflickorna utsätts för av Talibanerna?

Och skall politiker i Stockholms stad nu verkligen inleda en “kartläggning” av de som är kritiska mot Sveland och hennes egentligen både extrema och fientliga åsikter? Denne Sveland som har tillträde till praktiskt taget hela tredje statsmakten? Vad betyder en sådan “kartläggning”? Vad är dess syfte?

Är det så konstigt att allt detta skapar en otäck känsla – att detta faktiskt är något helt nytt i svensk politik och offentlig debatt? Journalister, kulturutövare och politiker som tillsammans tillsätter åtgärder för att tysta, misstänkliggöra och demonisera sina meningsmotståndare.

Är det då så konstigt att så många av oss väljer att vara anonyma?

Påståendet att svenska, kvinnliga kulturutövare skulle vara utsatta för ett “förtryck” är så befängt och pinsamt i hela sin vidunderliga enfaldhet att det knappt går att förhålla sig till. Man behöver inte ha verkat i den svenska kultursfären för att förstå att situationen är det tvärt motsatta. Kvinnliga, svenska kulturutövare är bland de mest upplyfta, hyllade, omhändertagna och ekonomiskt stöttade i världen. Och det är inte det jag principiellt är emot (även om jag naturligtvis anser att män borde ha samma rättigheter). Det är den offentliga lögnen som ter sig allt mer vämjelig.

U P P D A T E R I N G

Efter mitt senaste inlägg har en del hänt när det gäller det “okritiska” bemötandet av Maria Sveland. Visst är det fortfarande så att en överväldigande majoritet av gammelmedia går Svelands ärenden helt okritiskt, men nu har det åtminstone (och glädjande nog) dykt upp några intressanta friktionsytor. Om vi bortser från Flammans recension (som trots allt är intressant), så är det såklart Nina Lekander i Expressen och Janne Josefsson under Gräv 13 som kritiserar Sveland. Och vilken effekt det får! Åtminstone i det senare fallet (vad som händer med Lekander återstår att se, hon försäkrar iallafall på Facebook att hon “hejar på Sveland” och är ju en uttalad könsmaktsfeminist så det blir väl bara en fingervisning från statsfeministerna).

Men utbrotten vid Gräv 13 blottlägger på ett tydligt sätt det latenta inbördeskrig mot männen som den svenska statsfeminismen sedan länge befinner sig i. Och det visar vad som händer när en bransch (eller institution), har förgiftats av feminism och öppet manshat. I det här fallet journalistiken. Demokratiska och humanistiska principer lösgör sig från värdegrunden och debatten är död.

Jag fastnar för en liten detalj i sammanhanget. Det som säkert spelade in i anklagelserna om att “förminska” Maria Sveland, nämligen frågan som ställdes (av Britt Marie Mattsson) om varför hon bär små pistoler som örhängen.

Vi som känner till SCUM, Turteatern, Skabbteatern och den våldsromantik som finns i dessa kretsar (som är nära förbunden med vänsterextremism, AFA, Expo) blir ju knappast förvånade.

Men varför kräver ingen svar på frågan (Mattsson fick naturligtvis inget). Vad betyder det – vad är det meningen att signalera – att Maria Sveland har pistoler som örhängen?

10 thoughts on “Är svenska, kvinnliga konstnärer förtryckta?

  1. Jämförelsen med Pussy Riot haltar också. De är inte kulturchefer för landets största dagstidning som Åsa Linderborg är. De är inte bästsäljande författare vars böcker hyllas av en kritikerkår, som Maria Sveland. Sveland och Linderborg är makthavare, vilket Pussy Riot aldrig har varit.

    • Ekvalist: Jag läste bara pappersutgåvan när jag skrev inlägget. Där är texten helt inriktad på svenska kvinnor (ingenting om Pussy Riot). Ja, Pussy Riot har ju kramats ihjäl av svenska feminister som några slags ställföreträdande offer. Personligen tror jag att dessa kvinnor har föga gemensamt med svensk statsfeminism – de ligger sannolikt närmre våra värderingar.

  2. När åsiktsmaskineriet dundrar fram och sorterar svart från vitt, ja då darrar även ett liberalt (FP) borgarråd av skräck och låter sig ledas, av,jag vet inte vad, men i blindo för slakt på demokratin!

  3. En läskig “detalj” i sammanhanget är att Madeleine Sjöstedt är folkpartist. En folkvald politiker. Skriverier av detta slag borde vara förbehållet vänsterpartister eller någon annan Stalins rövslickare. Feministerna har infiltrerat hela samhällskroppen, bl.a. Regeringen, lagstiftarna, utredarna, SVT/SR/TV4 och tidningarna. Påminner om Socialdemokraternas infiltrering av vårt samhälle på det sättet att om man är någorlunda aktiv feminist så har man sitt på det torra, det finns alltid något jobb eller stipendium för feminister.

    Feminister har ju helt tagit över vårt samhälle. Kvinnor tillsätts på alla möjliga och omöjliga positioner. Som de sa i en rysk parodisk Youtube-video: Sveriges försvarsminister bär kjol. Offentliga jobb tillsätts inte efter kompetens och erfarenhet som förr, utan snarare efter kön, som helst ska vara kvinnligt. “Experter” i TV är mestadels kvinnor. Feministerna har fått julafton varje dag. Deras orimliga ståndpunkter får alltid stå oemotsagda. Debatter förväntas vara något slag syjuntor, där man bara samtalar med likasinnade, där syftet aldrig är att belysa frågor, få mer insikt, eller, Gud förbjude, ändra ståndpunkt. Motståndet finns bara på bloggar som denna.

    Pär Ström har fel. Amazonia är nämligen redan här. Men kanske borde det kallas Femininia, eftersom det styrs av feminister, vare sig de är kvinnor eller deras avsnoppade knähundar.

  4. Pingback: Hoppar vi, eller stannar vi i grytan? | Kimhza Bremers Bodega

  5. Pingback: Jakten är igång. Fienden är identifierad. | Kimhza Bremers Bodega

Comments are closed.