Det är den svenska statsfeminismen som är fascistisk

Det är viktigt att det nu sägs öppet – att det uttalas – att en “viss” feminism är fascistisk. Vi har ju känt till detta länge (även jag naturligtvis, som studerat både queerteori och genuspedagogik), men att det fastslås av en av Sveriges mest trovärdiga och respekterade journalister, Janne Josefsson, är en viktig delseger.

Men vilken feminism är det då som är fascistisk? Är det en udda och skränig utomparlamentarisk grupp som rasar runt här på Söder? Man kunde kanske få det intrycket. Men om vi lyssnar på vad Janne Josefsson säger så är det just i försvarandet av SCUM och kritiken mot Evin Rubars “Könskriget” som det uppenbart antidemokratiska och fascistoida visar sig. Här håller jag med honom, även om exemplen är många, många fler.

Men vilka är det som försvarar SCUM och kritiserar Evin Rubars journalistiska gärning? Vilka är det som står för denna fascistiska feminism?

Faktum är att det till stora delar är just den statsfeminism som genomsyrar hela samhället. Det är samma feminism som har influerat och dikterat villkoren för pedagogiken och skolornas värdegrunder. Det är samma feminism som styr de flesta nyhets- och kulturredaktioner i landet. Det är samma feminism som Margareta “Jag förstår inte varför inte fler kvinnor hatar män” Winberg gjorde till statsfeminism under sin period som vice statsminister. Samma feminism som har erövrat de allra flesta högskolor i riket – och praktiskt taget alla universitetsinstitutioner inom konst och humaniora. Och det är tveklöst samma feminism som infiltrerat rättsväsendet och legat till grund för nästan alla rättsskandaler i Sverige de sista 20–30 åren.

Ytterst få feminister tog kraftigt avstånd från SCUM. Väldigt många hyllade den – i kultureliten praktiskt taget unisont. En del förhöll sig tysta och kallade det “konst” (inte sällan samma personer som aldrig skulle ställa upp och försvara konstnären Lars Vilks konstprojekt). När det gäller Rubars Könskriget, så väckte den mest agg och upprördhet bland feminister. Men inte för vad som avslöjades – utan att den hade visats. Givetvis anklagades Rubar för att ha klippt och förvanskat. Det är också högst anmärkningsvärt att vår nuvarande kulturminister, med täta band till ROKS, kunde sitta med i den Granskningsnämnd som senare fällde programmet (en av de två delarna), och förhindrade därmed att den någonsin kunde repriseras. Nu var ju Rubars arbete så gediget att några var tvungna att betala ett pris, Wachenfeldt fick gå, andra kände sig manade att markera ett visst avstånd till delar av dokumentärens avslöjanden. Men i det stora hela fortsatte feminismen sin erövringsstrategi, om än försiktigare. Man såg till att ha en mer anpassad “yttre retorik”, medan den egentliga agendan förblev men doldes bättre.

Vad detta betyder – och vad det betyder som Janne Josefsson faktiskt säger – är att vi lever i ett samhälle till stora delar präglat av en fascistisk ideologi.

Är det därför det känns så angeläget att lägga tid på detta? Att reagera? Att lyfta fram det som händer nu – så att någon kan göra en bättre analys i framtiden? Det känns oerhört befriande att det finns en person i maktposition (Janne Josefsson), som nu faktiskt (äntligen), har mod att ta bladet från munnen och säga som det är. Även om hans analys inte visar oss hela bilden – eller vidden av denna nya fascism. Anledningen till det – och här kan jag bara spekulera – är förmodligen att han inte studerat ämnet på djupet? Eller har han bedömt det som utsiktslöst, eller kanske väntat på rätt tillfälle? Det viktiga är att han säger just de ord som så många av oss har burit inom oss som insikt under lång tid. Att denna slags feminism faktiskt är att likställa vid fascism. Bra, nu är det sagt.

Om man inte lyckas med att diskreditera Janne Josefsson eller på något annat sätt stuka hans trovärdighet framöver, är detta ett av den svenska feminismens värsta bakslag sedan Könskriget, eftersom det gör att feminister inte längre kan gapskratta och håna den som påstår att feminismen är som fascismen.

Just nu undrar jag hur Peter Wolodarskis tankar går. Han har just svarat ja på frågan om han är feminist. Han blir nu chefredaktör för den dagstidning (Dagens Nyheter), som utmärker sig som den mest feministiska – och som ständigt publicerar hyllningar och ger utrymme åt Maria Svelands åsikter – samma åsikter som Josefsson kallar fascistiska. Wolodarskis tidning rasar i upplagor. Hans journalister har lägst trovärdighet i landet, jämfört med nästan alla andra yrkesgrupper.

What to do, Peter Wolodarski?

Eller kanske är detta inlägg ett försök att svara på din fråga: “Feminist – ja, varför inte?”.

4 thoughts on “Det är den svenska statsfeminismen som är fascistisk

  1. Bra skrivet! Könsmaktsfeminismen i Sverige genomsyrar akademin, förskolan, grundskolan, gymnasiet, 7 av 8 riksdagspartier och en stor del av vår mediakår, och delar av lagstiftningen. Vi är inte där än i en sovjetisk situation där marxism-leninismen genomsyrade hela samhället med angiveri, yrkesförbud och fängelsestraff för oliktänkande. Men likheten med en allenarådande ideologi i Sovjet och här borde ändå avskräcka. Vi gillar olika!

  2. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5470637

    Lyssna på Studio ett om gubbslemsdebatten! Ingen annan av de intervjuade upplevde att Maria Sveland blev mobbad eller förminskad. Maria Sveland däremot säger att folk kom fram till henne efter debatten och skakade och grät och tyckte att hon blivit utsatt för övergrepp! Ja. just det – övergrepp. Vilken verklighet lever radikalfeministerna i? Denna historia skämmer verkligen ut feministrörelsen.

    • Framfröallt så är ägnar ju sig Svedland alltid åt subjektiva, icke verifierbara, påståenden. Hon kände sig mobbad och JJ kändes som en våldsam expojkvän. Folk kom fram till henne och grät efteråt och tyckte hon blev mobbad. Hon har hört från andra, medarbetare till JJ, att han mobbar även dem osv… ingenting med substans. Visst, allt skulle kunna vara sant men det går aldrig att bevisa och framförallt så förs det fram som subsitut till argument.

    • Om en het debatt är att jämställa med ett övergrepp så till den milda grad att de övertygade feministerna börjar gråta och skaka så råder det knappast någon tvekan om att vi har att göra med en fundamentalism av religiös karaktär.

      Mest notabelt i hela historien är att inte ens de feminister som anser att Sveland blev osynliggjord och utsatt för ett övergrepp visar något som helst intresse för att framföra Svelands eller deras egna eventuella motargument i frågan som diskuterades. Mycket hellre skapar de en skendebatt om formalia kring hur debatter skall föras. Inga sakfrågor från feministerna i vanlig ordning.

Comments are closed.