Försöker Maria Edström vara rolig?

Maria Edström skriver idag ett inlägg i Svenska Dagbladet och jag kan bara inte låta bli att lägga ut några kommentarer. Edström beskrivs som fil dr, lektor JMG, Göteborgs universitet och en av initiativtagarna till det mediekritiska nätverket Allt är möjligt.

Medierna är ju fyllda på längden och tvären av den här typen av slentrianmässig, feministisk smörja – men mot bakgrund av vad som hände i samband med Gräv13 och hur djupt infiltrerad svensk media generellt är av feministiska perspektiv och statsfeministiska instruktioner, blir Edströms text mer som ett makabert skämt inom de feministiska paradgrenarna “Den förmenta godheten” och “Hur man skriver nonsens och får det att låta ganska bra”.

Rubriken lyder ” Journalistisken är fortfarande könsmärkt”. Sedan följer några plattityder, men lustigt nog gör Edström en inverterad tolkning av läget. Nästan direkt vänder hon upp och ned på verkligheten. Därefter kommer påstående efter påstående, alla naturligtvis helt utan belägg. Föreställningar, vanföreställningar, faktoider, frågor som är menade att tolkas retoriskt och naturligtvis mörkande av fakta. Och till sist en slutkläm som är så dumt att det omedelbart stelnar i ett fånigt leende.

Men låt oss börja från början.

“I en demokrati har nyhetsjournalistiken en viktig roll att vara en plattform för det offentliga samtalet. Men om man slentrianmässigt låter samma människor komma till tals i samma givna ämnen riskerar medieföretagen att tappa ännu fler läsare/tittare/användare.”

Ja, precis så, Maria Edström. Men hur ser det offentliga samtalet i Sverige ut? Använder du dina ögon och öron, eller citerar du direkt ur en genusvetenskaplig manual? Mediaföretagen tappar ständigt (och med ökande takt), läsare/tittare/användare. Kan det bero på att samma människor får komma till tals i samma givna ämnen? Men vilka är dessa människor, Maria Edström, och vilka åsikter pratar vi om?

“Journalistik handlar om att välja. Ofta väljer man att ge utrymme åt en man. I det globala nyhetsflödet går det tre män på varje kvinna.”

Jaha, ofta väljer man en man? I det globala flödet, skriver du, går det tre män på varje kvinna. Då är också Afghanistan, Pakistan och Saudiarabien inräknat såklart. Vad passande att prata om det “globala” just i denna tes. I Sverige (som verkar vara det som Edström i övrigt skriver om) får vi inte reda på några siffror om hur det står till. Men vi förstår ändå mellan raderna att det i Sverige finns fler kvinnliga mediechefer än män, men detta beskrivs givetvis som “bäst i klassen”. Återigen ser vi denna vansinniga syn på “jämställdhet” som beräknas utifrån flest kvinnor i förhållande till män. Mest jämställt är alltså när det inte längre finns några män alls. 50/50 har aldrig varit ett mål för feminismen, när det gäller attraktiva positioner i attraktiva branscher eller andra maktpositioner.

“När kvinnor uttrycker åsikter får de också räkna med att bli påhoppade, det visar inte minst den senaste tidens avslöjanden av systematiskt hat på nätet mot kvinnliga journalister.”

Påhoppade? Kanske håller jag på med ett “påhopp” nu, när jag kritiserar Edströms inlägg? Är detta, mitt blogginlägg, ett solklart exempel på näthat gentemot Edström? Ja, naturligtvis är det det, enligt feministisk logik. All kritik mot feminister är “näthat”. Punkt. Självklart finns det i Edströms värld bara hat mot kvinnliga journalister och de “avslöjanden” hon hänvisar till är naturligtvis (för vilken gång i ordningen?), Uppdrag Gransknings feministiska berättelse om “Män som näthatar kvinnor”.

Bara att säga så,: “När kvinnor uttrycker åsikter får de också räkna med att bli påhoppade…”, är såklart fullkomligt absurd och kan bara ses som feministisk mediastrategi och en del av näthatspropagandan. Det är ett lögnaktigt påstående utan någon som helst verklighetsförankring. Kvinnor blir inte alls påhoppade när de uttrycker åsikter (det blir inte heller män).

Denna är lite intressant: “Journalistiken är fortfarande könsmärkt, kvinnor och män tilldelas olika roller i medierna och förekommer ofta på helt olika villkor i medierna. Äldre kvinnor är till exempel mer osynliga än yngre kvinnor, och ofta saknas helt röster från marginaliserade grupper i samhället.”

Det roliga är såklart att som exempel på att “Journalistiken är fortfarande könsmärkt, kvinnor och män tilldelas olika roller i medierna och förekommer ofta på helt olika villkor i medierna”, ges att äldre kvinnor är mer osynliga än yngre kvinnor. Jag undrar bara, hur kan SvD låta detta passera som ett seriöst inlägg?

Och här kommer avslutningen: “När journalister börjar se kön och genus som ett kunskapsområde och en källa till nyheter och andra perspektiv skulle det garanterat höja journalistikens kvalitet. Det skulle stärka yttrandefriheten och kanske till och med ge en stabilare affärsmodell för framtiden.”

Precis tvärtom, Maria Edström. Journalistyrket i Sverige håller på att gå under i ett träsk av genusfixering och antidemokratisk galenskap. Men du vill ha ännu mer av det och verkar dessutom tro att det har med “kvalitet” att göra. Hur då? Till råga på allt menar du att det skulle stärka yttrandefriheten? Förlåt? Var det bara ett snyggt ord du vill få in i texten, eller hur menar du? Och en stabil affärsmodell? Mer feminism? Mer galenskap?

Kanske är Dagens Nyheters rasande upplagesiffror och ständiga varslande ett bra exempel på just hur bra och stabil Maria Edströms föreslagna affärsmodell är för journalistiken och framtiden.

7 thoughts on “Försöker Maria Edström vara rolig?

  1. Läste samma text med samma förvåning som du.
    Noterade att kommentarer i vanlig könsmaktsordning var avstängda eftersom det handlar om genus. Hade tänkt posta följande kommentar:

    Absolut, mindre könsstereotyp rapportering vore välkommet. Då slapp man kanske den ständiga vinklingen av kvinnor som förtryckta/förlorare och män som förövare/ vinnare. Å andra sidan, Sverige har fått allt mer “jämställd” media på senare år och jag vet inte om jag är unik, men inte tycker jag att lusten att betala för tidningarna har ökat direkt. Själv sade jag nyligen upp en sedan 20 år pågående prenumeration.

    Så jag undrar vilka belägg Maria har för att exakt likafördelning i rapporteringen kommer att öka lönsamheten. Det känns som ett tveksamt samband. Har någon undersökt om den ojämna fördelningen visavi ämnesområden beror på journalisternas egna val? Om man tvingar fram en annan fördelning och skickar journalister att rapportera om saker som inte intresserar dem eller som de kan sämre så lär inte vare sig journalistiken eller ägarna vinna på det. Eller för den delen att hela tiden lyfta fram kvinnor (motsatsen är ovanligare) inom områden där män dominerar, är det automatiskt god journalistik som lockar läsare? Jag undrar det. Det ger en felaktig bild av verkligheten.

  2. Visst är det fascinerande!
    Helena Giertta kommenterade i en ledare journalisters dåliga förtroende hos allmänheten med att det var “orättvist” och att det kunde vara ett “mätfel”. Kommentarena strömmade in. Och de var inte nådiga.
    “Helena, det är helt enkelt er egen förtjänst att ni rankas på bottenplats. Att du inte inser det är en stor del av problemet. Att skylla på mätfel gör din artikel värd ett humorpris, om det nu finns ett sådant för skribenter?” skrev t ex signaturen allemand, en kommentar som är mycket representativ för alla kritiska synpunkter som kom in.
    http://www.journalisten.se/blogg/2012/03/12/orattvist-lagt-fortroende
    Jan Helin kommenterade frågan: “Vi är inte i förtroendebranschen.” och “Lågt förtroende betyder inte sämre journalistik.”
    http://www.journalisten.se/nyheter/jan-helin-vi-ar-inte-i-fortroendebranschen
    Bristen på insikt är faktiskt monumental.

  3. Hade varit intressant att veta om Maria Edström kunde visa vilket vetenskapligt material hon hade för sina uttalanden. För själv hade jag uppskattat mindre genus och mindre propaganda över hur jag ska leva mitt liv.

Comments are closed.