Försöker bli mer optimistisk

Jag vet att jag ganska ofta tenderar att låta pessimistisk när det gäller genusfrågor och feminismens galenskap. Kanske har jag sett för mycket, på nära håll (kom ihåg att jag bor på Södermalm och jobbar i kulturbranschen).

Men det finns ändå anledning att ibland släppa in lite hopp. Om inte annat, för att det gör gott i själen. Jag gillar Susanna Varis uppmuntrande “vårtecken”. Och nog är det så att en del personer, även i media, har reagerat på ett anständigt sätt i samband med drevet mot Janne Josefsson, efter hans numera rikskända “förminskning” av Maria Sveland (alltså att han ifrågasatte hennes åsikter).

Kanske är det så – och jag vill verkligen tro det – att den nu växande motreaktionen och sunda kritiken mot feminismen kan leda till en kursändring. Jag vet inte. Eller har det gått för långt? Kommer isåfall förändringen först om 10-20 år? Jag tänker på barnen, också mina egna.

Jag befarar (nu talar pessimisten igen), att nya horder av indoktrinerade (och dåligt utbildade), studenter kommer ut från de svenska, politiskt korrekta skolorna (läs: feministiska), och kommer att driva galenskapen vidare.

Men kanske har jag fel. Kanske är de svenska studenterna smartare än så…

Det känns ändå obehagligt att köns- och rastänkandet fått sådant oerhört fäste bland de unga. Att det öppna hatet och avskyn gentemot det man kallar “den etniskt svenska mannen” får allt otäckare proportioner. Jag tänker, vad kan man egentligen göra om man vore en ung, svensk man idag? Finns det inte egentligen bara två vägar? Antingen löper man med i det statsfeministiska föraktet gentemot den svenska mannen och hans maskulinitet (och börjar kalla sig feminist, med den tomma och trasiga självidentitet som måste följa), eller så värjer man sig och står upp för den människa man är, med risk att hamna i utanförskap och grupperingar vid sidan av samhället.

Det är som att samhällsdebatten i nuläget forcerar in människor i olika bås. Är man det ena så är man det andra – och då kan man inte vara det tredje. Postmodernistiska och feministiska galenskapsteorier ligger till grund för hur människor värderas – och hur deras ras, kön och sexualitet sedan kan bedömas som om de är värda samhällets omsorg eller inte. Här vrålar högtalare ständigt ut, att om du råkar vara vit, pojke och heterosexuell så är du inte värd någon omsorg (eftersom du är “strukturellt” överordnad). Vad betyder “strukturell överordning” för en finnig och vinglig tonårskille, kanske med problem hemma och massvis med funderingar men ingen att prata med? Och att vara vit? Om man råkar vara född här (i Sverige), där ens familj alltid bott, varför skall det ses som något att skämmas för eller bli hånad för?

All rasism är galenskap. Men det självklara – att inte bry sig ett skvatt om hudfärg – har i Sverige istället utvecklat sig till ett hat mot det vita. Och från den vita feminismen såklart uteslutande gentemot den vita mannen (som vi vet blir det annars problematiskt i den makthierarkiska uppslagsboken).

Jag ser de små pojkarna, de som växer upp här i Sverige, med föräldrar som också bott här i generationer och jag tänker att jag bryr mig om dem. För i nuläget verkar nästan ingen annan göra det. Snarare verkar det poppis att önska livet ur dem. Eller iallafall basha ner dem så att de vet sin plats (förtryckare och förövare som de är).

Men nej, nu lät jag pessimistisk igen.

Ikväll tänker jag tänka tanken att en begåvad journalist snart kommer att satsa allt på att göra en djup granskning av den svenska feminismen, genusvetenskapen och konsekvenserna vi idag lever med.

Och att det kommer att bli bra igen. Att män inte behöver skämmas för att vara män och att kvinnor kan se hur älskade de är. Men också såklart att kvinnor inte behöver skämmas för att de är kvinnor och att män kan se hur älskade de är.

27 thoughts on “Försöker bli mer optimistisk

    • Tack Ekvalist, jag fixar det. Jag är ju (dessvärre) något så ovanligt som en alfahanne som bryr sig om andra män utan att vara bög (jag lovar, jag har prövat och jag är ohjälpligt heterosexuell), så du behöver absolut inte oroa dig för deppiga känslor.

  1. Nä, så får det bara inte vara, det är jag säker på! Säker på att jag tror, alltså. Femåriga pojkar måste väl för guds skull ha mammor som bryr sig om dem. Eller? Eller som Nina Björk säger, mina barn skall inte utnyttjas som ett politiskt projekt. Nä, bra! Man alla andra som ligger skottlinjen då?
    Nä, nu får vi fannimej gaska upp oss!

    • Det där med Nina Björk tänkte jag också på när jag såg henne på tv, hennes egna barn ska inte utnyttjas i politiskt syfte men alla andras går alldeles utmärkt utnyttja helt skamlöst.

      Och Kimza, bara för att göra dig glad så kan jag upplysa dig om att köldkäppen vi har nu inte beror på någon växthuseffekt utan att vi tillfälligt drabbats av en växthusdefekt. 😉

  2. Fantastiskt bra inlägg, ska tipsa om den på min blogg! (Tack för länkningen förresten)
    Jag har sett några positiva tecken i det tidigare totalkompakta mörkret, men en svala gör ju ingen vår eller hur det var…?

    • I artikeln står det:

      “Jag har aldrig hävdat, varken muntligt eller skriftligt, att jag ”intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt våld”.”

      I könkriget svarar hon (översatt):

      – Hur många offer skulle du säga att du har pratat med?
      – Det kan jag inte bedöma. Om du menar för detta rituella…Det är väl… Jag vet inte hur många hundra det kan vara.

      7.50 in i avsnittet http://www.youtube.com/watch?v=Y7dkZ4YIZdU

      Japp, bra med internet 😉

      • Hur skulle det vara om ni läste och lyssnade lite bättre?

        Hon hävdar att hon aldrig påstått att hon pratat med hundratals BARN, men däremot att hon pratat med säkert hundra offer.
        Det stämmer med ert klipp här också, så ni styrker hennes uttalande.
        Offer kan nämligen vara vuxna också! 😀

  3. Har själv varit (Lite för engegerad) i genusfrågor och följt med många bloggar. Insåg till slut att den egentliga debatten är koncentrerad inom en ganska liten krets och i en ganska liten grupp i Stockholm.som idkar enkelriktad propaganda. Kvällstidningar behöver sälja upplagor och bli besökta på sina respektive hemsidor. Och detta är en given följetång på landets kulturredaktioner och ett sätt att katapultera en och en annan karriär vidare till de literära salongerna “Horder av genusindoktrinerade studenter från högskolorna ” är långt ifrån både sanning och konsekvens. Så stor är definitivt inte den allmänna acceptensen. Det vågar jag sätta min manliga gubbslemära på.

    Det enda vi behöver göra är att publicera , arkivera och diskutera historien om en statsfeminismen och kulturvänster som till slut kommer att bli lite för självsäker och göra ödesdigra misstag samt slänga ideologin på elefantkyrkogården över misslyckade skattefinansierade sociala experiment.

    • Hurtbullen: Har du varit ute vid något universitet på sistone? Men kanske har du rätt… Men här där jag finns kommer det från alla håll, ständigt. Det går liksom inte att välja bort.

      • Du skriver själv att du bor på Södermalm och har bakgrund på konstuniversiteten.

        Södermalm är genusreligionens vatikanstat och konstuniversiteten deras kloster.

        I övriga delar av Stockholm och ute på landet skrattar folk mest åt dårskaperna. Tro mig.

      • Hav tröst. “Våra” praktiska alternativ för jämställdhet är SÅ mycket bättre än kulturvänsterns extrema exkludering och villkor. Därom råder inga tvivel 🙂

  4. Annonym
    Kände mig tvungen att se om Könskriget 2 idag och det är värre än jag minns och samtidigt mer komiskt. Jo några av uttalanderna lockar faktiskt till skratt Kimhza.

    “Och så ser hon på alla f o r s k a r e som inte direkt bekräftar könsmaktsperspektivet.

    – Man är så fast i sin egen tankevärld att det här…”nää men så är det inte”. Och då har man ett motstånd. Då måste man succesivt liksom plocka bort dom här motstånden och då vågar man se.”(Ireen von Wachenfeldt)

    Men ja Beausang, Lundgren, von Wachenfeldt och Winberg – uj uj vilken skada dessa ‘hens’ har orsakat.

    • Mia: Håller med. Tänk vad bra med internet (att man kan se Könskriget igen), det hade man inte räknat med vid Granskningsnämnden när man förbjöd reprisering.

      Jag brukar stöta på Beausang och flera andra ur feministeliten här där jag bor. Ibland känns det som att jag bosatt mig mitt i getingboet.

      • Haha, snälla, du kan väl för vår skull peta lite i getingboet med en jobbig pinne nästa gång du möter Hoppisäng? Skrik högt “NER MED PATRIARKATET” eller “JAG HÅLLER MED DIG, ALLA MÄN ÄR SVIN”.

  5. Eva Lundgren är trött på “landet Sverige” och “betongvänstern” och överväger därför att stämma Flamman för de “grova utsagor” “som grovt kränker mitt av åsiktsdilettanter och feministföraktare redan så bespottade forskarnamn”. Vi ser med spänning fram mot hur detta skall utvecklas framöver!

    • Faktiskt en glädjande debatt. Feminister som inte är överens. En relativt vettig och en som återigen bevisar att hon är bindgalen. Notera hur hon av slöjar sitt elitistiska tänkande med följande lilla ord som hon tillskriver Alstadt och andra kritiker: “åsiktsdilettanter”.

      Således kan man vara åsiktsproffs (Lundgren själv naturligtvis) eller åsiktsdilettant (alla som inte tycker som Lundgren). Ultraelitistiska och åsiktsfascistiska idéer i skön förening.

    • Annika Borg är en skribent jag uppskattar. Inte mnst för att hon är intesivt ogillad av Seglora Smedja, det är alltid bra.

Comments are closed.