Hoppar vi, eller stannar vi i grytan?

Bodegan har varit pausad några dagar, mest på grund av tidsbrist, men ämnen har det ju knappast rådit brist på. Det feministiska ösregnet fortsätter med oförändrad kraft där ute och andra har ju rapporterat flitigt från gyttjepölarna. Det är bra. Vi måste fortsätta att driva dessa frågor.

I nuläget är jag mest förfärad över feminismen som ett allt mer uppenbart demokratiproblem i Sverige. Vi ser tecknen överallt, symptomen och retoriken talar sitt tydliga språk. Jag skrev tidigare om att Stockholms stadsborgarråd har inlett någon slags “kartläggning” av medborgare med misshagliga åsikter (läs: människor som vågar vara kritiska gentemot feminismen). Och nu Nordiska ministerrådet, som också lägger fram förslag om åsiktsregistrering och kriminalisering av feminismkritiska publiceringar. Om detta har senast Ninni skrivit utmärkt på Genusdebatten.

Att vara insatt i dessa frågor, att ha läst på som jag (och många andra) har gjort, både i genuspedagogik och queerteori – och ha satt sig in i de senaste årens skandaler och journalistiska (och rätts-) haverier, betyder att man ständigt har passerat den yttersta gränsen för vad man trodde var möjligt. När man tänker att det kan inte bli värre än så här, det kan inte bli galnare än så här, så dröjer det nu inte länge förrän vansinnet trycker på några steg till och forcerar den tidigare gränsen. Man andas djupt och måste acceptera att det som händer, faktiskt händer på riktigt, även om det faktiskt förefaller surrealistiskt.

Den respekterade journalisten Janne Josefsson har konstaterat det många av oss redan vet, nämligen att det finns en feminism som är fascistisk. Det stämmer, det vet vi, men Josefsson går inte hela vägen och berättar vilken feminism det är som är fascistisk. Samtidigt så är det ju glasklart att vad Josefsson (och även Evin Rubar) menar är att det handlar om den “typen” av feminism som manifesterar sig inom ROKS. Men vi vet ju också att Sveland vurmar för ROKS “typ av feminism” – och att Margareta Winberg, som skrev in feminismen i regeringsförklaringen, också vurmade för ROKS “typ av feminism”. Och vi vet att journalistkåren vurmar för Sveland. Och att samhället i stort skriver under på den av Winberg etablerade “könsmaktsordningen”.

Vad betyder detta? Hur svårt skall det vara att förstå hur denna ideologiska struktur ser ut i Sverige idag? (Vad skönt det var att använda ordet “struktur” i ett sammanhang där det hör hemma).

Det handlar om den fascistiska statsfeminismen. Låt oss säga det rakt ut. Låt oss säga orden. Den fascistiska statsfeminismen. Den vi idag lever med varje dag. I nästan alla vrår av samhället.

Och för den som fortfarande har svårt att tro att det är sant – ta del av denna föreslagna åsiktsregistrering som nu är på gång. Symptomen hoppar ju upp och biter oss i skrevet. Det kunde inte bli tydligare. Det är ett skolboksexempel på hur fascismen utövar makt och hur demokratins själva fundament steg för steg åsidosätts.

Josefsson ser det, precis som vi gör. Men se på hur makten försöker göra sig av med honom nu… Hur han hånas, idiotförklaras och misstänkliggörs. Maktens språk är otvetydigt. Feminismen markerar.

Hade någon sagt till mig för femton år sedan att detta skulle hända i Sverige hade jag gapskrattat. Men idag är det en verklighet. Det händer på riktigt.

Och fascismen är som den alltid har varit. Lömsk och tvetydig. Den iklär sig “det godas uppsåt” och maskerar sitt hat. Och det är ju just detta vi ihärdiga bloggare sysslar med – avmaskeringen. Eller avkodningen, som ibland är ett bättre ord. Eftersom praktiskt taget inga journalister i Sverige idag har viljan, förmågan eller kraften att göra det.

———————-

Jag lyssnade på SR1 häromdagen igen. Den feministiska propagandan denna kväll tog sig sina alldagliga men samtidigt absurda proportioner i en “konstdiskussion” där den påkostade och stora popkonstutställningen på Louisiana i Danmark skulle “analyseras” (utställningen är ett samarbete mellan Louisiana och Moderna Museet i Stockholm). Till studion hade SR bjudit in en kvinnlig och en manlig konstkritiker (jag har inte namnen i minnet just nu). Det hela utvecklade sig till en slags parodi på det som internationellt brukar kallas “konstkritik”. Den feministiska, kvinnliga konstkritikern (som journalisten mestadels naturligtvis höll med), ansåg att utställningen och hela innehållet (allt den handlade om), var helt värdelöst. Och inte bara värdelöst. Det hela var tydligen så gräsligt att hon inte ens skulle vilja ta med sina barn på utställningen. Och varför? Jo, naturligtvis därför att konsten som visades mestadels var gjord av män.

På den intellektuella nivån befinner sig idag flera svenska konstkritiker. Det handlar om kön, ingenting annat. Kön och makt. Hela konsthistorien är utan värde. Helt ointressant. Det enda – absolut enda – som är viktigt och kvalitétssäkrande är att de utövande konstnärerna är kvinnor. Först då går det att diskutera konst, förstår vi.

Ja, vi vet ju att det ser ut så här. Det är så här den svenska kulturvärlden är sammanskruvad idag. Och naturligtvis är det av samma skäl som nästan inga pengar spenderades på firandet av August Strindbergs 100-årsjubileum. Kön och feminism är överordnat allt.

Den manliga konstkritikern fick mestadels försöka be om ursäkt för att han tyckte att det trots allt fanns något intressant, utöver kön, i att ta del av denna – en av de största någonsin – utställning om popkonstens förutsättningar och utveckling.

Som både kulturutövare och medborgare är jag numera övertygad om att vi lever i ett märkligt gränsland. Människans allra sämsta sidor håller återigen på att flyta upp till ytan och manifestera sig. Bilden av den kokta grodan är en bra sinnebild. Slänger man ner en levande groda i en kokande kastrull hoppar den genast ut. Men höjer man temperaturen sakta så finner sig grodan i att bli kokt.

Temperaturen har nu höjts, steg för steg, de senaste 30 åren. Hoppar vi ut eller stannar vi i grytan?

22 thoughts on “Hoppar vi, eller stannar vi i grytan?

  1. Hade någon sagt till mig för femton år sedan att detta skulle hända i Sverige hade jag gapskrattat. Men idag är det en verklighet. Det händer på riktigt.

    Ja, det händer på riktigt.. ofattbart.
    Kanske är det just för, som du skriver, att “det faktiskt förefaller surrealistiskt”, men.. om någon sagt att detta skulle hända om 15 år och kunnat visa mig att det faktiskt skulle hända. Jag skulle bli rädd. Men väl här, mitt i soppan jag aldrig kunde drömma om, så är jag inte det.

    Frustrerad titt som tätt, men framförallt bestämd, bestämd att göra mitt yttersta för att försvara demokratin, kosta vad det kosta vill.

    Den känslan av bestämdhet.. var f*n kom den ifrån?!

    • Ninni: Jag vet vad du menar. Jag är heller inte rädd. Det är liksom för viktigt för sådana känslor. Jag har gjort om mig lite (kom ihåg att jag bor granne med hela galenskapseliten). Numera lyfter jag blicken. Jag avbokar träffar med gamla vänner (som är uttalade radikalfeminister). Det känns skönt, kanske ligger skönheten i just sanningen. Att våga säga som det är. Jag hoppas att vi inom några år kan vara öppna med denna kritik. Vi får se.

      • Du är modig Khimza !!!

        Modiga männsikor med egna ideal är sådana jag själv högaktar och tycker om

  2. Jag förstår varför du tidvis verkar mer uppgiven än jag. Du verkar inom själva kultursfären, en “feministisk bastion”. Tro inte att samhället i övrigt är lika hemskt. På min 50/50-fördelade arbetsplats diskuterar vi inte genus då vi vet att det är ett känsligt ämne. På mansdominerade arbetsplatser är det antagligen ännu mindre extremt än på din.

    • Ekvalist: Ja, jag tycker om att lämna Södermalm. Ibland blir det outhärdligt. På min arbetsplats nu (inom IT) är det som det brukar vara. Mestadels kvinnliga mellanchefer, män som är högsta chefer men en absolut majoritet män som gör grovjobbet och är lägst betalda.

  3. Intressant exempel med konstdiskussionen. Jag känner igen fenomenet även när det gäller musik. I stort sett hela musikhistorien är väl numera slängd på sophögen eftersom män dominerat stort. Här är ett lite gammalt men fortfarande talande exempel:
    http://genusnytt.wordpress.com/2010/05/06/blassymfoniker-infor-graddfil-for-kvinnor/

    För att inte tala om det ständiga tjatet varje festivalsommar. För många manliga band bokade till festivalerna! Är de dåliga, de bokade banden? Nä, men de är ju män. Usch!


    Däremot anser jag att man skall reservera ordet “fascist” till mer extrema och framförallt våldsamma politiska inriktningar. Jag tycker inte det skall gå inflation i ordet. Det passar vare sig på nuvarande SD eller på elitfeministerna. Båda sitter på en potential att bli fascister men de är det inte för närvarande.
    Extremfeministerna är samhällsomstörtande, hatande och med en benägenhet till försåtligt propagandistiskt språkbruk, det passar in i den fascistiska beskrivningen. Däremot är de inte våldsamma, de hotar enbart med verbalt våld. De är inte fascister.

    • Går du med på att de är “för-fascister”? Man kan inte lapa i sig ett sådant budskap hur länge som helst utan att bli påverkad av det. Jag är rädd för att det feministiska våldet lurar bakom hörnet. Relativt snart kommer några hjärntvättade ungfeminister att i grupp ge sig på och skada någon försvarslös ensam pojke/man (om det inte redan skett).

    • Adam Bek: Kanske har du rätt. Men jag är inte säker. Det är människosynen jag tänker på. Måste det förhärligade våldet (fascismen) vara fysiskt och direkt? Kan det inte vara utstuderat, kanaliserat och inte nödvändigtvis (ännu) omsatt i praktik, för att benämnas fascistiskt? Uttalanden av Sara Stridsberg t ex, att “det värmer i f*ttan”, att läsa SCUM.

      • Det pågår f.n. lite av ett tolkningskrig kring vad fascism skall vara och stå för. Ordet har aldrig haft en entydig innebörd. En del vill att alla missnöjespartier med högervinkel skall buntas ihop under rubriken, även SD alltså. Detta tycker jag är fel även om jag ogillar SD. SD ser jag t.ex. som ett rätt konservativt parti med tydlig profilering att minska invandringen. Ingen fascism. Rent strategiskt ser jag en fördel i att vara återhållsam med ordet fascism i feministkritiska kretsar. Så kan inte feministanhanget peka finger och säga att vi är lika billiga som de som jämför feministkritiker med den norske massmördaren.

        Min förståelse av fascism är regimer lika Mousslinis Italien och Francos Spanien. Militarism, diktatur, stenhårt förtryck och förföljelse av minoriteter och oliktänkande. Embryot till sådana rörelser finns naturligtvis hos människor som hyllar SCUM eller extremfeminister som vill stifta hårda lagar men de har långt kvar till fascism. Jag tycker det är fel ord på fenomenet. Vad skall man ta till för ord när riktig fascism då dyker upp?

  4. Men samtidigt: I många avseenden är dessa galenskaper en krusning på ytan. Själv bor jag inte i Stockholm, men i en ganska stor stad med svenska mått mätt. När lokala grupper t ex här anordnade en demonstration mot REVA-projektet tittade förvånade förbipasserande medborgare på den lilla gruppen demonstranter och deras plakat och gick vidare. Det är ett typiskt exempel. Det blir för det mesta närmast patetiskt när personer från vår horisont försöker hänga med och försöker imitera den stora staden och dess skeenden.
    När jag träffar vanligt folk jag känner eller inte känner är det ingen som spontant tar upp Maria Svelands senaste bok eller SVT nya och femtioelfte undersökning av andelen kvinnliga chefer i en viss bransch. Jag tror att folk på landsbygden (för att använda ett stockholmskt uttryck) slår dövörat till när det gäller mycket av den pågående “debatten”. Den hanteras av journalister (som med obegriplig iver sågar i den gren de sitter på) i dagstidningar och radio/TV. Folk slutar prenumerera, de stänger av radion och väljer bort många TV-program. Diskussionerna och idisslandet går rundgång i ett slags motsvarighet till IT-världens “moln” som de flesta i det här fallet väljer att inte koppla upp sig till. De frälsta förlorar mer och mer av markkontakt – de fortsätter sitt samtal med redan frälsta, de piskar upp nya hysteriska “stormar” i olika medier, men den stora allmänheten bryr sig inte. Det värsta är dock att man helt och hållet lyckat integrera politiken i detta egendomliga likriktade sällskap.
    I många avseenden förefaller det som om riksdagen håller på att spela ut sin roll som forum för idédebatt och vettiga åsiktsutbyten. Bättre att som parlamentariker skriva ett inlägg i någon dagstidning som därefter följs av en journalistisk klappjakt på en utpekad politiker, som därefter ska bekänna sina fel och brister, förklara ett förment tokigt beslut eller ändra sin färdriktning i en viktig politisk fråga.
    I och för sig märker man fortfarande politikernas tövan de gånger frågor som ventileras i molnet innebär att man måste eller ska dra in vanliga medborgare i följdverkningarna. Ta t ex vad som i dessa molnkretser ansetts som en av de allra viktigaste jämställdhetsreformerna, delad föräldraförsäkring. Den frågan har våra politiker uppskattat lika mycket som katten enligt talesättet hanterar het gröt. Förklaringen är enkel. Då skulle man ställa befolkningen inför något som verkligen berör till skillnad från alla pseudodiskussioner. Beslutet skulle kanske rentav väcka misshag hos stora grupper, som tycker att de är fullt kapabla att hantera sin jämställdhet på egen hand.
    I dag känns det många gånger som våra politiker i sin samverkan med media tycks ha glömt bort vem det är som är deras uppdragsgivare. I stället för att se sig som representanter för de medborgare som valt dem verkar de oftast se det som sin uppgift att uppfostra medborgarna efter de senaste överenskommelserna i molnet, och att få dem att tänka på ett nytt och “korrekt” sätt. Man har sin egen agenda och nu gäller det att få medborgarna att hoppa på tåget.
    Jag börjar mer och mer se klara fördelar i det schweiziska systemet. Där kan faktiskt medborgarna gripa in och klargöra för sina politiker vad de har att rätta sig efter. I vårt system verkar politikerna lyckligt ovetande om vem eller vad de representerar (om inte sig själva) ända tills strax innan valdagen, då det gäller att försöka stryka medborgarna medhårs genom att strömlinjeforma sitt budskap i lämpliga dimridåer. Tyvärr har denna tendens i dag gått så långt att det är svårt att se att man som väljare längre har något val att göra i frågor som man tycker är viktiga.
    Eller bör våra politiker kanske tillämpa Bertold Brechts förslag och välja ett nytt folk?:
    “Das Volk hat das Vertrauen der Regierung verscherzt. Wäre es da nicht doch einfacher, die Regierung löste das Volk auf und wählte ein anderes?”

    • Tack för ordet “tövan”.
      Ser som gammal språkpedant ofta med förskräckelse hur språket hanteras i tidningar.
      Då kommer en simpel bloggkommentar och låter som en Fröding eller Strindberg.

      Blev lite glad, bara. Tack för ordet.

  5. Kul…har själv använt grodan som bild för hur det i vårt land ständigt sker en långsam perspektivförskjutning. Varje steg är i princip ingenting kan t.o.m se ut som steget går åt motsatt håll….men om man adderar stegen så ser man snabbt vartåt det barkar………

    Och detta används i de ideliga förskjutningar som sker……vi har fått en stor grupp som kokar soppa på oss utan att vi märker det……..jag förstår dock inte hur en ständig förändring för fler och fler till det sämre inte skulle också drabba dessa proffstyckare som, oftast försörjda på skattepengar, förmedlar ideal som långsamt för oss in i ett mångårigt elände………

    Då våra äldre inte ens kan få skorpor till kaffet än mindre smör och ost på dessa….medan ett ensamkommande 17-årigt barn, 25 år, kostar 16.000kr/dag och ingen reagerar då har det gått långt……gissar att det enda positiva är att om de ensamkommandes totala kostnader lades på skorpor till de äldre skulle dom få flera hundra skorpor per dag vilket naturligtvis inte är bra…..men en ensamkommande ger en skorpa/dag till 16.000 10 ensamkommande ger till 160.000 och 100 ensamkommande ger till 1.6 Miljoner äldre……

    Hur kan det bli så fel utan att vi reagerar…..

    Och dessa litanior att det är så synd om dessa “barn” som har det så trist…..
    TV—-internet—dator—telefon—–och ändå så sker missnöjesytringar på att det inte är tillräckligt bra…..
    Det finns 1Miljard i världen som lever på under 1$/dag — dom är det riktigt synd om——

  6. Pingback: REFORM-Rapporten som betaktar Antifeminism som Extremism | Genusdebatten

Comments are closed.