Notiser och reflektioner

Idag hånar SR’s satirprogram “Public Service” Tobias Billström. Lustigt nog strax efter att nyheten om det polisanmälda dödshotet mot Billström blev förstasidesnyheter. Det hela förefaller ovanligt smaklöst.

Dessförinnan ett reportage om “Talang”. Vi får först höra att arbetslösheten i Sverige nu är uppe i 8%. Men den optimistiska reportern berättar förtröstansfullt att det ju finns något som råder bot på denna dystra siffra, nämligen “talang”. Sedan handlar återstoden av reportaget om FFLA, Future Female Leader Award. Vi förstår att den typ av talang företagen i Sverige nu slåss allra mest om är kvinnliga ingenjörer. Det är alltså det talangfulla könet som i första hand är eftertraktat, tvärtemot den annars så effektfulla och välanvända myten om att kvinnor är diskriminerade. Men det är ju så feminismen opererar. Dubbla budskap. Motsägelser. Whatever works.

Sen handlar det om fascism. Författaren till den nysläppta boken “Älskade fascism”, Henrik Arnstad, får oemotsagd undervisa om vad som är fascism och vad som inte är det. Slutsatserna är lika förutsägbara som korrekt vinklade (enligt Arnstads perspektiv). Fascismen handlar om nationalismen, kärleken till “nationen”. Det är detta som definerar ondskan. Och naturligtvis dess maskulinitet (särskilt tydlig bland de nordiska männen). Inte konstigt att Arnstad nu är hyllad i det journalistiska skrået.

Man anar ständigt denna motvilja och olust inför den svenska mannen. Vad det än handlar om.

En recension av den norska storfilmen Kon-Tiki (någon dag innan) surrar förbi. Vi förstår att det är tröttsamt att i två timmar titta på blonda, nordiska män. Det har liksom blivit något oanständigt, bara att behöva se dem. Och det vetenskapliga och äventyrliga i historien är ju ointressant, sett ur det postkoloniala, feministiska perspektivet. Vita mäns historiska bedrifter är betydelselösa, om inte rent av skadliga.

Häromdagen. Löpsedlarna (framdrivet av DN och Aftonbladet) skriker ut nyheten om de svenska “apartheidbussarna”. En person upplever sig kränkt. En annan (den svenska busschauffören, som delat upp folk efter hur stort bagage de haft), blir avstängd från jobbet. Det hela är så usel journalistik att det är makabert. Och återigen står DN i skamvrån.

Ja, dagarna i medierna ser ut som de brukar göra. Det finns knappt några nyheter eller journalistiska reportage kvar som inte tar utgångspunkt i en sammanblandning av feministisk, identitetspolitisk och postkolonial maktanalys.

Och allt mynnar ut i samma uppmaning och handling. Bashing av allt som är maskulint, allra helst det svenska.

Jag noterar också det utbredda osynliggörandet av sådant som inte bekräftar bilden av den svenska mannen som ondsint, dum och dålig. Att denna man skulle kunna vara offer är en opassande beskrivning (och uppmärksammas då oftast genom hån, till exempel i den hyllade satsningen “Vita, kränkta män”). När Dagens Nyheter skriver (här helt befriat från genusperspektiv), om de ungdomsgäng som valt ut ett tjugotal “välklädda, yngre män” för att misshandla och råna dem på ett synnerligen grymt och hänsynslöst sätt, väljer man att i rubriken kalla männen för det könsneutrala “offer”. Trots att det uteslutande är män som drabbas av denna typ av våld. Jo, man skriver sedan att det handlar om män, men artikeln är märkligt sparsmakad och nästan ängsligt neutralt skriven. Ett tillvägagångssätt som hade varit otänkbart om offren hade varit uteslutande kvinnor.

Män drabbas av betydligt mer våld än kvinnor. Men i den svenska mediala diskursen finns ingen större empati att förvänta.

Undantagen är få, men de finns trots allt. Idag skriver utmärkta Sanna Rayman en ledare i SvD om ett liknande fall, där en tvåbarnspappa valts ut för att kidnappas, misshandlas, våldtas och tvingad att utföra ett rån. En av förövarna är kvinna, som tillsammans med sina två bröder och sin pojkvän deltog i brottet. Det är en orgie i våld, där offret (mannen), inte heller kunde närvara vid rättegången eftersom han knivhöggs några veckor innan av en bekant till de åtalade. Kvinnan har ännu inte dömts, männen fick ungdomsvård och ett års fängelse. Att ifrågasätta de korta straffen kallas av Martin Borgeke, domare i Högsta Domstolen, för ett “lynchmobbsbeteende”.

Och nu gör vi oss redo för en ny vecka i den feministiska galenskapens moderskepp, Södermalm. Nu med vetskapen om att mina reflektioner på sikt kan komma att kriminaliseras, eftersom de skulle klassas som feminismkritiska. Vid sidan av det vidunderliga vanvettet i ett sådant skeende, glädjer jag mig ändå åt att det är ett bevis för att det vi skriver om ses som så betydelsefullt att det behöver förbjudas.

U P P D A T E R I N G:

Som jag tidigare skrivit en del om lyser Lena Andersson som ett mestadels ensamt ljus i den sorgliga fiskdamm av feministisk och kulturrelativistisk propaganda som Dagens Nyheter annars utvecklats till. Här en av hennes bästa kolumner hittills, relevant för vad jag skriver om ovan. Jag förstår inte hur hon kan vara kvar på DN, hur hon tillåts vara kvar? Kan vi anta att det ser ut ungefär som på UG’s redaktion med inre stridigheter? Kommer Wolodarski att ta henne i örat nu?

25 thoughts on “Notiser och reflektioner

  1. Man får försöka se det positiva i mörkret, dvs det du skriver sist här. För övrigt: superbt inlägg och “feministiska galenskapens moderskepp” , tihi.
    🙂

  2. Visst är det så att män, särskilt unga män, drabbas värst av våldet. Men då är det plötsligt ingen genusfråga. Det är bara när kvinnor drabbas av våld som vi ska ha genusglasögonen på.

    Bra att du håller ställningarna där på den “feministiska galenskapens moderskepp”! Som tur är är övriga Sverige inte lika drabbat än.

      • Den stora paradoxen inom migrationspolitiken pratar vi överhuvudtaget inte om. Samma politiker som talar högtidligt om att värna asylrätten blundar för att vi samtidigt gör allt för att försvåra för människor att utöva den rätten.

        En student som springer in på ambassaden i Teheran och berättar att han riskerar att avrättas efter att ha har smädat den stora ayatollan får kalla handen. Samma bemötande får de traumatiserade krigsoffren i Damaskus.

        Det är omöjligt att söka asyl till Sverige vid våra beskickningar runtom i världen och lika omöjligt att få ett visum om personen misstänks vilja lämna in en asylansökan vid framkomsten.

        Det enda sättet som flyktingar kan ta sig till Sverige på är den illegala vägen, med hjälp av smugglare som vi gör allt för att straffa. Systemet är alltså riggat för att generera noll flyktingar med undantag för en beskedlig kvot FN-flyktingar.

        Varför driver ingen kravet att vi ska öppna ambassaden i Damaskus för asylviseringar och skicka dit Herkulesplan för att hjälpa syrier till Sverige? Ingen kan rimligen ifrågasätta att dessa människor har starka asylskäl.

        Sanningen är att vi ägnar oss åt dubbel bokföring. Det mest hermetiskt slutna gränshindret för världens skyddsbehövande låtsas vi inte ens om medan debatten rasar om behandlingen av de migranter som har lyckats ta sig förbi samma hinder.

        Man kan fundera kring varför debatten har drabbats av denna närsynthet. Kanske orkar vi inte ta in allt det lidande som världen rymmer. Kanske blir målkonflikterna för smärtsamma i mötet med det enskilda fallet.

        Men vi måste också kunna tala om det som är svårt. Att neka nödställda människor runtom i världen möjligheten att söka asyl är grymt. Att utvisa människor som har fått avslag är brutalt.

        Men det är konsekvenserna av en reglerad invandring.

        Kalla det nationell egoism eller realism. Men faktum är att ingen välfärdsstat har avvecklat sig själv frivilligt genom att tillåta fri invandring.

        http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/realismen-som-forsvann-ur-debatten/

  3. Skulle väldigt gärna vilja veta vad du anser vara fel med Arnstads definition av fascism? Grundingrediensen ”ultranationalism” torde ju vara odiskutabel. Maskulinitet berörde Arnstad öht taget inte i intervjuen, så vad har du fått det ifrån? Jag skulle också vilja veta varför inte Arnstad skulle få ge sin definition av begreppet fascism, enär han just kommer ut med en bok i ämnet? När boken recenseras finns ju alla möjligheter att kritisera hans definition, men varför nu?

  4. Jan E: Ja, visst är nationalismen framträdande i de historiska fascistiska rörelserna – och även dyrkandet av maskuliniteten. Arnstad skriver om detta här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/en-riktig-fascist-ar-ung-valdsam–och-man

    Visst får Arnstad ge sin bild, varför skulle han inte få det? Jag har samtidigt rätt (än så länge) att uttrycka att jag är hjärtligt trött på sammankopplingen mellan fascism och maskulinitet (du kan ju studera rubriksättningen i DN’s artikel). Att fascism historiskt har dyrkat maskulinitet betyder inte att maskulinitet är fascistisk. Och det betyder heller inte att fascismen inte kan innovera sig själv – som den sluga och mörka kraft den är – och hitta nya uttryckssätt. Jag ser detta tydligt i flera av de våldsförhärligande och hatiska uttryck som florerar i delar av feminismen nu.

    • kimhzabremer: “Att fascism historiskt har dyrkat maskulinitet betyder inte att maskulinitet är fascistisk. Och det betyder heller inte att fascismen inte kan innovera sig själv – som den sluga och mörka kraft den är – och hitta nya uttryckssätt.”

      Exakt, och det är ju detta som är så svårt för folk att fatta. Kommer återigen att tänka på Lena Anderssons fantastiska DN-krönika (som jag vet citerats flitigt redan men jag måste citera igen):

      “I efterhand är dikaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.”

  5. Du skriver om dagens P1-program God Morgon Världen och i intervjuen med Arnstad där nämns öht inte maskulinitet. Du kan ju inte relatera till innehållet i Arnstads DN-artikel från januari utan att nämna den. Därför blev det något förvirrande.

    • Jan E: Jag skriver lite “flytande”, det handlar om reflektioner. Men jag skulle nog ha varit tydligare med att jag även refererade till tidigare artiklar av Arnstad. Bra att du säger till. När det gäller fascismen så är min övergripande åsikt att det som är kärnan – är vurmandet för våldet. Dyrkandet av våldet. Att se våldet som nästan något skönt och befriande. Detta synsätt återfinns inte minst inom futuristisk, fascistisk konst. I denna mening är det svårt att hitta en mer fascistisk text än Scum. Och de feminister som hyllat Scum inom den svenska kultureliten, talar just ofta om det befriande våldet, hur skönt det är att “dras med”.

  6. Apropå fascistboken av Henrik Arnstad så anknyter ju det till den lilla diskussion vi hade i en tidigare post om användningen av ordet “fascism”. Det är intressant att höra hur Henrik försöker “akademisera” ordet och därmed skapa ett tolkningsföreträde gällande vad ordet står för. Han hänvisar till att alla hans forskarkollegor runt om i världen anser att ordet bör användas enligt Henriks definition som tar sikte på nationalismen. Jag har personligen ingen kunsap om huruvida det stämmer att det inom historieforskningen finns en entydig definition av ordet “fascism” men jag är skeptisk.

    Men egentligen är det ointressant. Det finns en mängd akademiska begrepp som inte betyder samma sak i “det vardagliga” utanför akademierna. “Fascism” är definitivt ett sånt ord och forskarna må använda det hur de vill i sin forskning men i vardagligt tal brukar fascism referera till läror där våld och militarism också är centralt, samt verkligt förtryck och förföljelse av oliktänkande. Inget av detta passar speciellt väl in på nuvarande SD varför ordet “fascism” passar dåligt som stämpel på det partiet. Oavsett vad Henrik Arnstad säger. I SD:s rötter kan man möjligen spåra vurmande för fascism men det är lika relevant som att man i VP:s rötter kan finna stalinism.

    Det är rätt uppenbart att denna bok i första hand handlar om att på auktoritativ väg försöka skaffa sig ett tolkningsföreträde till ett ord för att sedan stämpla det i pannan på meningsmotståndare. Personligen har jag inte mycket till övers för SD men jag är ganska säker på att Henriks metod är kontraproduktiv. Den där typen av auktoritativt tolkningsföreträde tilltalar inga andra än de som redan tänker som Henrik.

    Är inte hans titel som forskare omstridd förresten?

    • Adam Bek: Intressant. Jag har ännu inte läst hela Arnstads bok. I nuläget noterar jag dock hur det verkar som han slår fast vilka som är fascister – och inte. Och han lägger stort fokus på nationalism och maskulinitet.

      • Jag har inte läst boken heller, jag har enbart hört inslaget i Godmorgon Världen. Jag utgick från vad han sade där så jag gissar att boken kommer till liknande slutsatser. Det väsentliga som jag tyckte var just hans försök att skaffa tolkningsföreträde till ett ord med hänvisning till forskning.

    • Henrik Arnstad är ingen akademisk forskare överhuvudtaget, han är en kontroversiell och alarmistisk journalist med några akademiska poäng i ämnet (se nedanstående kommentar på SRs hemsida samt dokumentär som inte sändes efter kritik från Olof Pettersson). Han har tidigare hävdat att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti, nu hävdar han att Norden är särskilt mottagligt för fascistiska strömningar! Jag tycker dels att man skall vara mer varsam med skällsorden, dels att han i detta fall har grundligt fel i analysen och att hans slutsatser är smått absurda. För en mer sansad granskning av SD, läs Markus Uvells bok Folkhemspopulismen (författaren är knuten till Timbro men även t.ex. Göran Greider verkar dela analysen från ett annat perspektiv)

      http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-ett-fascistiskt-parti

      http://www.dn.se/debatt/de-som-rostar-pa-sd-ar-frustrerade-mittenvaljare

      “Förtydligande: Henrik Arnstad är verksam som vetenskapsjournalist med inriktning på historia och han har publicerat flera självständiga verk inom området, men han har inte avlagt kandidatexamen eller någon annan högre examen inom det akademiska ämnet historia./Vetenskapsredaktionen SR”
      http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/120073?programid=412

      http://www.svt.se/kultur/p3-dokumentar-om-cia-drogs-in

      • Hmm… visst fick man intrycket att Arnstad var forskare i radioinslaget? Det fick i alla fall jag. Vilken bluffmakare. Undrar vem han är kompis med på redaktionen?

  7. “Det är alltså det talangfulla könet som i första hand är eftertraktat, tvärtemot den annars så effektfulla och välanvända myten om att kvinnor är diskriminerade. Men det är ju så feminismen opererar. Dubbla budskap. Motsägelser. Whatever works.”

    Förvisso, men jag ser också en komplementaritet här. Kvinnor är “diskriminerade”, men de är också “talangfulla”. Alltså är diskrimineringen en särskilt stor skandal, eftersom den drabbar talangfulla från en “eftersatt grupp”.

  8. Jag hörde enbart delar av reportaget om kvinnliga ingenjöer och fattade inte riktigt vad det gick ut på. Naturligtvis är det inte så att stora svenska ingenjörstäta företag tackar nej till 80-90% av rekryteringsunderlaget. Det måste snarare handla om att marknadsavdelningarna på företagen i fråga slår blå dunster i ögonen på journalister för att de vill nå ut med sitt företagsnamn i ett positivt sammanhang. Eller så handlar de om att de vill rekrytera fler kvinnor för att de vet att det ger god publicitet. Det rekryteras nog på annat håll också med helt andra metoder också. Var jag kvinnlig student skulle jag villja komma in den vanliga vägen snarare än genom curling-event enbart för kvinnliga studenter.

  9. Delade chauffören upp passagerarna pga baggaget? Var hittade du den uppgiften? Vilket gigantiskt journalistiskt bottenapp om det stämmer..

Comments are closed.