Mona Sahlin klumpar ihop svenskar till “vit enfald”

Häromkvällen inledde man glädjande nog en uppläsning av George Orwells Djurfarmen i Sveriges Radio P1. Men av någon outgrundlig anledning hade man bett Mona Sahlin att presentera det hela. Hon fick möjlighet att berätta vad denna text hade betytt för henne, hur viktig den hade varit i hennes ungdom, framför allt meningen att “alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra”.

Jag slås återigen av denna bisarra och obegripliga känsla (ett tryck över bröstet), att man kan leva i ett sammanhang med andra människor som till synes är någorlunda begåvade och ger ett ganska förnuftigt intryck – men så visar det sig att man ser och tolkar världen på så olika sätt att den ena lika gärna kunde haft en ögonbindel.

För mig är Djurfarmen en fullkomligt glasklar symbolik för hur vårt samhälle och statsfeminismen fungerar. Det kunde inte vara tydligare. Att vissa äger särskilda privilegier i samhällets omsorgsfunktioner. Att vissa inte kan innefattas i “vanlig jämlikhet” eftersom de påstås vara drabbade av “osynliga strukturer” och därför måste “lyftas fram” och behandlas på ett särskilt sätt.

Mona Sahlin vill få oss att tro att det är tvärtom. I den värld som Sahlin tror sig leva är verkligheten spegelvänd. Och hon vill lägga beslag på Orwells berättelse (med SR’s goda minne).

Men det går inte.

Som så många samtida feminister av Sahlins typ, ser vi en fastlåsning i vanföreställningar om världen som för länge sedan lösgjorde sig från verklighetens bojar. Nu borta från horisontens rand, hopplöst förlorade på öppet hav.

Ni vet nog vad jag pratar om. Den grötiga galenskapsgryta av feminism, kulturrelativism, postmodernism, postkolonialism, identitetspolitik, marxism och förvirrade maktanalyser, kryddade med rikliga mängder manshat, hat mot “det vita” och en allmän avsky gentemot “väst” (och lite självskärarbeteende vid sidan om), som ständigt puttrar och sprider en berusande giftånga över dagens samhällsdebatt.

I Lena Anderssons mycket läsvärda kolumn “Den nya färgläran”, kan vi läsa om hur Sahlin i SSU rapporten “Fyra nyanser av vitt”, klumpar ihop etniska svenskar till det hon kallar “vit enfald”.

Visst sätter Andersson fingret på något absolut centralt. Och det hänger ihop. Det är ingen slump att de mest manshatande feministerna också är de som avskyr “det vita” mest. Joanna Rytels myntande av begreppet “Gubbslem” följdes strax av projektet “Jag tänker aldrig föda en vit mans barn”.

Den här synen på världen är nu inte begränsad till en förvirrad konstskolestudent – utan har etablerat sig inom den politiska och mediala eliten. Denna typ av sexism och rasism är sanktionerad och godkänd – och sprids nu flitigt.

Lena Andersson avslutar med dessa ord:

“Sexism och rasism har det gemensamt att de utgörs av kollektivisering av individer utifrån yttre kännetecken. Om man därför tror att det är antirasism att utifrån färg och härkomst avgöra personers intressen och deras handlingars halt och intention, och att det är feminism att göra samma sak med könen, kan man möjligen nå tillfälliga triumfkänslor inför underkastelsen och de visade struparna.

Men skillnadstänkande är skillnadstänkande också när det sker för botfärdiga ändamål. Till individuell frigörelse brukar det inte leda.”

Anderssons observationer är helt korrekta. Hon skriver försiktigt, men är ändå tydlig i sin befogade oro. Man får komma ihåg att detta är publicerat i Dagens Nyheter (vilka konsekvenser det på sikt får för Andersson kan man bara spekulera i…).

Samtidigt blir jag lite fundersam över meningen “Sexism och rasism har det gemensamt att de utgörs av kollektivisering av individer utifrån yttre kännetecken”. Det är naturligtvis helt riktigt – men är inte Andersson medveten om att detta sedan länge är en ogiltigförklarad beskrivning av kulturrelativistiska feminister? Det är ju någonstans i detta som kärnan till galenskapen går att finna – hela det fatala åsidosättandet av förnuftet och det humanistiska fundamentet. Det är inte längre de yttre kännetecknen som avgör. Det är en VISS typ av yttre kännetecken. En vit person kan inte diskrimineras. En man kan inte diskrimineras. “Strukturerna” och de Över Allt Stående makt- och genusanalyserna har ju slagit fast detta.

Men Andersson vet nog. Hon skriver också denna fantastiska mening:

“Gruppens position i Strukturen förmodas ge specifika och gemensamma erfarenheter för alla i gruppen. Färgen och könet i sig är utsattheten och maktlösheten, eller privilegiet och makten. Och det oavsett vad man lever för liv och hur mycket makt man har.”

Jag vill också passa på att lyfta upp ett annat citat ur Lena Andersson artikelflora (som Mini P hade vänligheten att ta fram i en kommentarstråd tidigare, tack Mini P):

“I efterhand är diktaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.”

Sätt den i relation till den nu föreslagna kriminaliseringen av feminismkritik.

Lena Andersson är ännu en i raden av starka, begåvade och modiga kvinnor som står upp för förnuftet och det allmänmänskliga perspektivet.

Susanna Varis är en annan. Läs hennes utmärkta blogg. Jag vill särskilt rekommendera denna analys av den unkna manssyn som Birgitta Rubin ger uttryck för i ännu en skämskuddeartikel signerat DN Kultur.

9 thoughts on “Mona Sahlin klumpar ihop svenskar till “vit enfald”

  1. “Sexism och rasism har det gemensamt att de utgörs av kollektivisering av individer utifrån yttre kännetecken”.

    Svårare än så behöver det inte sägas. Då vet vi i vilken dynghög som könsmaktsfeministerna och vithetskritikerna hör hemma.

    Tänk vad förlösande om vi kunde behandla varandra oberoende av kön och etnicitet istället?

  2. Mona Sahlin behöver väl bara titta sig själv i spegeln för att se själva sinnebilden för svensk vit enfald:-) Hon kan även sätta upp en bild på Håkan Juholt bredvid spegeln så blir det verkligen en vit klump av svensk enfald :-).
    Skämt åsido så har hon ju vid flera tillfällen visat att hon föraktar svenskar och vår svenska kultur. Hon lär ha sagt att hon inte visste vad svensk kultur är eller om den överhuvudtaget existerar. Allt för att visa vilken öppen person hon är som omfamnar andra kulturer.
    V i svenskar skall vara glada för att hon tvingades bort från rikspolitiken. Blotta tanken på att
    ha en sådan enfaldig människa som statsminister får mig att rysa.

  3. Pingback: Lite som andra skrivit om « Toklandet

  4. Pingback: En märklig tid | Susanna's Crowbar

Comments are closed.