Glad Påsk, alla godhjärtade människor där ute!

Lade märke till (i en kommentarstråd på Genusdebatten), att någon beskrev dagens genusdebatt i termer av laguppställning och spelare. Det är lite intressant att se det så.

Samtidigt finns det något obehagligt i den polarisering detta på ett bra sätt faktiskt illustrerar. Sverige håller idag på att dela upp sig. Och om det hade handlat om en vänskaplig match så fanns ju ingen anledning till oro. Men det är ingen vänskapsmatch, alldeles för mycket står på spel. Och det är ett fult spel. I botten ligger den syn på världen som sedan decennier spridits av feminister, kulturrelativister och postmodernister och som bland annat utvecklats till den statsfeminism vi idag lever med. En syn på människan som handlar om att dela upp i bra och dåligt, med utgångspunkt i kön men också hudfärg. En statsfeminism som nu också börjar tumma på själva demokratibegreppet (kom ihåg att det var Margareta Winberg som etablerade statsfeminismen, samma Winberg som är ständig hedersgäst i ROKS församlingar och som nu i Nordiska ministerrådet vill driva igenom åsiktregistrering och kriminalisering av feminismkritik).

Det smärtar att ta till sig denna insikt, det gör särskilt ont att erkänna att man själv blivit bedragen. Jag känner många feminister, bra människor, som lever med allt större skygglappar. De hör, ser och funderar, men förmår än så länge inte ta till sig det som faktiskt händer. Jag vet hur det känns, jag har själv varit där.

Till slut går det inte längre att blunda för verkligheten.

Feminismen är inte längre en god kraft. Feminism handlar inte längre om jämställdhet. Begreppet är sedan länge kidnappat av mörkare krafter. Är man en människa som i grunden tycker om människor, som i grunden tror på jämställdhet och som tycker att hudfärg eller kön inte spelar någon som helst roll och som står upp för demokratin. Ja, då går det helt enkelt inte att kalla sig för feminist längre. Det är omöjligt.

Man kan absolut prata om laguppställning, på något sätt känns det avdramatiserande (och varför inte?), men allvaret lurar där bakom. Allvaret handlar om riktiga människor som drabbas – och den listan växer ständigt. För mig (liksom många andra), är det uppenbart att den värst drabbade gruppen är pojkarna i den svenska skolan. Den svenska skolan havererar, vi hör om det dagligen, men det är för pojkarna i den svenska skolan som sveket är mest brutalt. Det är obegripligt att inte fler ansvariga ser allvaret i detta – vilka konsekvenser det kommer att få.

Många fler drabbas av denna människosyn, men det tar jag inte upp här och nu. Jag har ju tidigare skrivit om mina egna erfarenheter från universiteten, att unga män diskrimineras i antagningsprocesserna (för att de är män). Andra konsekvenser förtjänar egna inlägg.

För mig är laguppställningen dock tydligt redovisad.

På ena sidan: Förnuftet. På andra sidan: Galenskapen.

På ena sidan: Humanism, Jämställdhet, Jämlikhet, Vetenskap, Upplysning, Demokrati.

På andra sidan: Feminism, Maskulism, Fascism, Kulturrelativism, Kommunism, Dekonstruktivism (anarki), Poststrukturalism, Postkolonialism.

Vilket lag spelar du för?

Har du hjärtat på rätt ställe går du med i den nya folkrörelsen – och sätter ned foten mot feministerna och antidemokraterna.

20 thoughts on “Glad Påsk, alla godhjärtade människor där ute!

  1. Ja, postmodernismen och dess utväxter är ett elände. Teorier om strukturella maktordningar som vid en närmare granskning är sexistiska och rasistiska eftersom de ställer grupper mot grupper baserat på fysiska kännetecken. Jag är glad över de senaste dagarnas debatt och hoppas att den leder till något gott, dvs ett större ifrågasättande av strukturtänkandet. Glad påsk på dig!

    • Jag skulle vilja lägga till att det inte räcker att dra gränsen vid fysiska kännetecken. Dynamiken är samma när man delar upp samhället i klass. Syftet är att skapa konflikt och det går inte att komma ifrån att det till slut bryter ner samhället, minskar empati, ökar hat och begränsar förmågan att skapa något konstruktivt.

      • Johan Grå: Jag är inte säker på att jag håller med dig. Personligen tar jag avstånd från de ökande klyftorna. Det är inte rimligt att en direktör (kvinnlig eller manlig), tjänar 60 ggr mer än en arbetare. Samhället behöver ha mjuka hörn, en rimlighet i skillnader, annars leder det bara till det vi ser i flera sydamerikanska länder – gated communities, en barriär mellan de som har och de som inte har. Det läskiga är att vi är på väg dit, vid sidan av den feministiska galenskapen. Sverige har blivit en märklig cocktail av oansvarig högerpolitik och förnuftsvidrig marxistisk feminism. Vi kan bara konstatera att något fundamentalt håller på att knäckas.

        • @kimhzabremersbodega,

          Personligen tar jag avstånd från de ökande klyftorna. Det är inte rimligt att en direktör (kvinnlig eller manlig), tjänar 60 ggr mer än en arbetare.

          Det finns många olika sorters rimlighet och orimlighet. 😉

          Walmart har enligt Wikipedia årliga intäkter på ca 447 miljarder dollar, och har 2,2 miljoner anställda. Hur mycket mer är det rimligt för Walmart att betala sin VD jämfört med en kassör(ska)? För Walmart själva är det naturligtvis av största vikt att de får rätt person på VD-posten, men en och annan dålig kassörska kan de nog överleva. Kassörskorna kan nog vara glada å sin sida, för att det inte ställs samma krav på dem som på VD:n – t.ex. att de faktiskt kan gå hem när skiftet är över, och inte tänka mer på jobbet förrän nästa skift börjar, och att deras misstag inte blir förstasidesstoff i landets alla tidningar.

          Samhället behöver ha mjuka hörn, en rimlighet i skillnader, annars leder det bara till det vi ser i flera sydamerikanska länder – gated communities, en barriär mellan de som har och de som inte har.

          Sedan är det naturligtvis så att det finns viktiga personer på väldigt många nivåer, och för att så många som möjligt skall vara produktiva, krävs att man kan sprida en känsla av rimlighet i organisationen, så att folk inte bara känner att deras insats värderas på ett begripligt och juste sätt, utan även att de upplever att det gäller för deras medarbetare och chefer också.

          Problemet är ju att en grov uppdelning i ädla arbetare och svinaktiga företagsledare (för att spetsa till det lite) inte hjälper till att etablera denna ömsesidiga känsla av rimlighet. På liknande sätt som en uppdelning av könen i våldsverkare och offer inte främjar jämställdhet.

          Den ‘rimlighet’ jag beskriver ovan står inte i motsats till en liberal ekonomi. Om man ser varje anställningsavtal som en affärsuppgörelse mellan företag och individ, är idealet för varje affärsuppgörelse att båda parter skall känna sig nöjda. Det uppenbara problemet är förstås att 16-åringen som söker jobb på Walmart och företaget Walmart inte på något sätt är jämlika, så olika lagar behövs för att se till att den anställdes rätt att få det som avtalats, och har rätt att välja andra arbetsgivare om villkoren är för oattraktiva.

          Självklart är inte detta enkelt. Men det är värt att notera att en klassiskt liberal grundsyn verkligen bygger på att 16-åringen ovan (precis som alla andra) skall ha rätt att söka sin lycka utan att bli utnyttjad och kränkt på vägen. Den förutsätter inte behovet av en uppdelning av samhället i grupper som tror sig veta vad den andra gruppens medlemmar vill och inte vill.

          Med andra ord, förekomsten av osakliga och orimliga skillnader är även för en liberal en indikation om att någons rättigheter blivit betrampade. Gissningsvis kommer liberalens förklaringar skilja sig från socialistens, och så även förslagen på lösningar…

      • Johan Grå: Jag tycker parollerna från den franska revolutionen om frihet, jämlikhet och broderskap fortfarande har full giltighet. Skillnaderna mot indelning efter essentiella identiteter som kön och etnicitet är för mig uppenbara: Även om en del är födda fattigare än andra är klass ändå ett mer inkluderande begrepp och något som går att åtgärda med politiska reformer, det är trots allt lättare att göra en klassresa än att byta kön och etnicitet.

      • Jag håller på sätt och vis med er båda. Jag är också, precis som Kimhza, emot stora klyftor.

        Men det går utmärkt att tala om klyftor utan att blanda in det marxistiska begreppet “klass” som postmodernisterna har anammat. Inga vettiga samhällsvetare använder klassbegreppet i sina analyser eftersom det är så svårdefinierbart och svårmätbart. Wallenberg arbetar. Är han arbetarklass då? Samtidigt som hans anställda är kapitalägare via sina pensionsfonder. Är de kapitalister då?

        Strunta i klassbegreppet och låt oss istället diskutera inkomst- och förmögenhetsklyftor och i vilken utsträckning de är önskvärda och vad som kan och bör åtgärdas. Klyftor är både definierbara och mätbara.

        Medan klassanalysen är en del av samma ändlösa, hopplösa strukturtänk som vithetsföraktarna och könsmaktsfeministerna tillämpar.

      • Fast hur stor andel av direktörerna tjänar 60 ggr mer än en arbetare?? Hur många personer rör det sig om? I Sverige finns det vad jag vet i princip bara små företag, andelen stora företag är mycket mycket liten. Jag har mycket svårt att tro på att vd:arna för småföretag med 1-50 anställda tjänar 60 ggr mer än arbetarna… 🙂 2 gånger mer låter mer rimligt och efter skatt blir det ju ännu mindre.

  2. Sandra: “I Sverige finns det vad jag vet i princip bara små företag, andelen stora företag är mycket mycket liten”

    Nu vet jag inte riktigt hur du tänker? Sverige har ju många riktigt stora företag – men också många småföretag. De stora företagen har varit viktiga för välfärden. Menar du att de alla har flyttat utomlands?

  3. Vad trevligt att min lilla kommentar skapade debatt och en så vänligt formulerad debatt också, det är stort.

    Jag nöjer mig med att konstatera att om man delar upp samhället i avskilda grupper, formulerar en maktordning, formulerar den som förtryck och lägger på ett moraliskt filter som delar upp grupperna i goda och onda så har man tryckt på de flesta knappar i det mänskliga psyket som ökar motsättningar och väcker hat.

    Även om man inte gör det tycker jag man kan reflektera över när klyftor är rättfärdiga och orättfärdiga, konstruktiva och destruktiva. Vad debatten saknar är att man tar hänsyn till många perspektiv samtidigt. Vad som är farligt är att ideologier som bygger på förvanskningar av verkligheten lägger sig som ett raster över medier, politiker, akademi och andra som är uttolkare av verkligheten, särskilt när ideologiernas själva grundidé inte kan leda till annat än motsättning och hat mellan grupper.

  4. Ulf T: Tack för din kommentar! Jag tillhör ju dem som inte tror att man kan släppa marknaden helt fri. När det gäller Walmart, eller Astra Zeneka för den delen, så nej, jag menar att det är orimligt att en VD (även om företaget har 2,2 miljoner anställda), har den inkomst (och bonusar och fallskärmar) de idag har. Och rimlighet, var gränsen går? Ja, om en kassörska (eller kassör, heter det så?), har 25.000 kr i månaden, så kan VD-posten innebära en månadslön på 250.000 kr? Inte mer. Idag är skillnaderna någonstans ute i rymden. Jag gillar det inte.

    • Ja, men om vi diskuterar rimlighet… 25 000:-/mån för en kassörska betyder att i runda slängar 50 000:- av den kassörskans försäljning går till att betala hennes* lön. Effekten av det blir att butikerna gör allt de kan för att eliminera kassörskan helt och hållet, med självscanning m.m.

      VD:ns lön, utslagen på säg 1 miljon kassörskor, blir 50 öre/mån ur försäljningen. Det finns alltid olika perspektiv på rimlighet… 🙂

      Lite O.T., men Roy Baumeister lyfte fram idén om att vi misstolkar genomsnittliga skillnader genom att missa att det finns asymmetriska övre och undre gränser – här, genom att det finns ett golv i form av minimilöner, men i praktiken inget tak. Så skapas t.ex. en obalans i snittlöner mellan kvinnor och män, då män dominerar både i toppen och på botten, men minimilönerna gör att även de ‘sämsta’ jobben ser mindre extrema ut. På liknande sätt kan betygsinflation göra att de bästa pojkarna inte kan höja snittet lika mycket som de sämsta pojkarna drar ned det.

      Så risken finns här att vi får en högre tolerans för ‘orimligt’ höga minimilöner, vilka skulle kunna ses som ett oskäligt pris på okvalificerad arbetskraft. Men företagen som måste få ekonomin att gå ihop får då välja mellan att betala överpriset, eller inte anställa alls. Plötsligt står vi inför dilemmat att stora delar av befolkningen står utan jobb, då enkla tjänster utförda av människor blivit för dyra jämfört med alternativen.

      Inte heller jag är för en helt oreglerad marknad. Det är hur man skall reglera som är det stora problemet, och som Mästare Oogway sade:

      Man möter ofta sitt öde på den väg man tar för att undvika det.

      * Inget politiskt statement, bara lathet.

      • Ulf T: Jag är inte ekonom. Inte heller nyliberal. Det finns garanterat en massa beräkningar som visar det ena eller det andra. Men jag står fast i det som egentligen inte borde vara så svårt att förstå? Skillnaden mellan en högsta chef och arbetaren på golvet bör inte bli för stor.

        • @Kimhza,

          Men jag står fast i det som egentligen inte borde vara så svårt att förstå? Skillnaden mellan en högsta chef och arbetaren på golvet bör inte bli för stor.

          Nej, det tycker inte jag heller, men jag tycker själv att det finns större problem. En av de saker som oroar mig mest just nu är att vi i en högt automatiserad värld kommer att ha väldigt många människor som helt enkelt inte behövs.

          Vi tenderar att bli effektiva på det som går lätt att mäta, men många saker (som t.ex. mänsklig värdighet) är svåra att mäta. Lösningen är inte att sluta mäta, för då blir det ännu sämre*. Ideologiska skygglappar tenderar dessutom att introducera mätfel…

          * Ett skämtsamt talesätt från programmerarvärlden, generaliserat:

          Group A knows the cost of everything and the value of nothing; group B knows the value of everything and the cost of nothing.

          Det passar i stort sett in på nyliberaler och socialister också. 🙂

  5. Kimhza, du sätter fingret på vår civilisations ömma punkt. Västvärldens moderna historia kunde beskrivas som en dragkamp mellan å ena sidan upplysningens och demokratins företrädare och å andra sidan emotionellt laddade eller religiösa värderingar. De senare dyker upp under olika namn, men som en tumregel kunde man tala om att de emotionella och religösa tenderar att kapa någon rörelse som i grunden varit en del av upplysningsprojektet.
    Det här hände med nationalismen, som i sin urpsrungliga form handlade om medborgarsamhället i motsats till adelsvälde. Denna rörelse kapades av fascisterna.
    Marxismen i sin ursprungliga form var en del av arbetarrörelsen, men den kapades av diverse stalinister och maoister.
    Feminsimen handlade ju urprungligen om kvinnors frigöelse, men nu är man på väg i samma riktning som fascismen och stalinismen.

Comments are closed.