Det som Arpi och Andersson pekar på är avgörande

Är man mot rasism så är man. Det finns inga mellanlägen där gliringar mot hudfärg och etnicitet är acceptabla bara för att det råkar vara tidens trend.

Och tidens trend är det. Det visar båda dessa lysande artiklar (som jag visserligen länkat till tidigare men de är så bra att de är värda att repriseras), av Lena Andersson och Ivar Arpi.

Här ett utdrag ur Arpis ledare:

“Skillnad artikuleras sedan en tid tillbaka i stället i termer av hudfärg – vithet respektive icke-vithet. Debatterna har bland annat utgått från Ruben Östlunds film Play, censuren av Tintin i Kongo, Stina Wirséns figur Lilla hjärtat och Makode Lindes blackfacetårta. På Mångkulturellt centrum i Fittja pågår till exempel utställningen Varning för ras där man vill få besökarna att reflektera över ”varför det är svårt att prata om ras i Sverige”. Utställningen använder sig av rasbegreppet i syfte att motarbeta rasism. Det verkar som att man vill bekämpa eld med eld. Man säger sig synliggöra något som alla redan går runt och tänker på – ”vi är ju inte färgblinda” – men är det verkligen så? Är vi på väg att bli besatta av hudfärg?

Låt oss leka med tanken att vi åter skulle börja föra statistik över hudfärg i Sverige. Eller vänta, vi behöver inte leka med tanken. Det är faktiskt något man har gjort i den nyutkomna rapporten Fyra nyanser av vitt, som fått Mona Sahlins välsignelse. I den kartlägger SSU representationen av vita respektive icke-vita inom Socialdemokraterna. För att fånga vitas dominans, då officiell statistik saknas, har de tittat på efternamn och födelseland. Du är vit. Du är icke-vit. Samma rasindelande blick som man säger sig vilja bekämpa och eliminera har författarna själva använt, dessutom på mycket godtycklig grund. ”Välviljans rasism”, som Adam Cwejman kallar det i boken med samma titel, är när man förstärker rastänkandet i antirasismens namn. Det är omöjligt att veta var rasismen slutar och antirasismen börjar när man använder exakt samma karta för att navigera i verkligheten.”

Det inneboende motståndet mot rasismen handlar om kärlek till medmänniskan. Det är denna kärlek som nu bryts ner i det maktstrukturella tänkandet. Både i frågor om ras och kön.

Hyllade feminister beskriver idag slentrianmässigt män som “fienden”. “Det vita” börjar också sakta men säkert identifieras som det onda. Fienden har nu både kön och hudfärg.

Det är en mörk och illavarslande väg.

11 thoughts on “Det som Arpi och Andersson pekar på är avgörande

  1. Det ska bli intressant att se hur personer från Mellanöstern kommer att klassificeras av de unga socialdemokraterna. Som icke-vita eller svarta? Kanske svartmuskiga?
    De flesta uppfattar sig som “vita” om de tillfrågas, det kan vi slå oss i backen på. Nu vill SSU kalla dem svarta, om jag uppfattar situationen rätt. Det påminner inte bara lite om tänket i Sydafrika under apartheid.
    Socialdemokraterna har till min besvikelse tydligen aldrig på allvar gjort upp med rastänket, det var bara undanskuffat i något decennium.

  2. Jag bodde ett par år i USA och det tog lång tid för mig att begripa varför de ständigt skulle hålla på med “raskategorisering”, till min förvåning upptäckte jag att det var inte var gammaldags konservativa utan tvärtom progressiva liberaler som drev detta för att “synliggöra” faktiska “rasskillnader”. Nu har eländet nått hit, med den komplikationen att man försöker använde amerikanska “rasbegrepp” i en europeisk kontext. Vad menas t.ex med “vita”? Är det “kaukasier” (som i USA), eller är det “arier”, “etniska svenskar”, “blonda och blåögda”, “svennar” etc. Min misstanke är att “vita” inte har något alls med biologi eller fysik att göra utan har blivit ett kodord för något av de senare. Vad tror ni?

  3. Erik S: Ja, det här framgick ju tydligt när My Vingren och hennes vänner fastslog att Evin Rubar är “vit”, men inte komikern Soran Ismail, som har rötter i samma Kurdistan. Det är galenskap.

Comments are closed.