Tre kulturchefer har kramkalas i P1

Som några redan vet brukar jag slå på Sveriges Radio P1 när jag kommer hem med barnen i den sena eftermiddagen. Det har utvecklat sig till en slags tvångsmässig sport. Jag räknar minuter och sekunder innan propagandan är igång. Feminism, misandri, “mäns våld mot kvinnor”, strukturellt förtryck, “vithet”, heteronormativitet. Ibland uppstår en lucka på några minuter, ibland lite längre, men det är sällsynt. Idag tog det exakt 2 sekunder innan orden “…mannen utsatte kvinnan för våld och förtryck…” yttrades (jag kan citera fel på någon stavelse, men ungefär så).

Mot bakgrund av att SR har utvecklat sig till den kanske mest ambitiösa och radikala propagandamaskinen i det svenska rikstäckande mediautbudet när det gäller feminism, kulturrelativism och vinklade marxistiska maktperspektiv, så är det skrämmande att läsa dagens inlägg i SvD Brännpunkt. Här skriver Bengt Ottosson (ordförande Tidningsutgivarna (TU), vd Expressen), Charlotta Friborg (vice ordförande TU, tidningschef Östgöta Correspondenten) och Raoul Grünthal (vice ordförande TU, koncernchef Schibsted Sverige) om hur SR nu satsar massivt på sin digitala närvaro och nyhetsförmedling på webben, i konkurrens med privata aktörer men med massivt stöd av staten och utan behov av annonsintäkter. Läs själva.

Lite senare, i Nya Vågen (fortfarande P1), följer vad som måste beskrivas som ett hån mot åsiktsmångfald, debatt (i ordets ursprungliga mening) och journalistisk hederlighet. Nya Vågens Andreas Lindahl leder ett samtal (eller är det meningen att vi skall tolka det som en “debatt”?) om kulturjournalistikens framtid och utmaningar… Nu sätter sig alltså tre kulturchefer (från tre av sveriges största dagstidningar) och en radiojournalist ner och kramas i radio. Alla fyra har precis samma åsikter, precis samma grundperspektiv, precis samma politiska hemvist, precis samma humor, precis samma “oro”. Och precis samma övertygelse om hur viktigt det är att kulturjournalistiken nu utövar sin breddning och fördjupning av debatten och det offentliga samtalet?!?

Det hela utvecklar sig till ännu en parodi på journalistik, hederlighet och synen på det demokratiska samtalet. Men också en illustration av det bråddjup som i snabb takt växer mellan denna förljugna vänsterelit och de som har genomskådat skådespelet, både bland akademiker och andra.

Vi pratar om Åsa Linderborg (Aftonbladet), Gabriel Nyström (Göteborgsposten) och Rakel Chukri (Sydsvenskan). Behöver jag säga mer?

Man avslutar med att tro (alla tror också likadant om just detta, lustigt nog), att det kommer att bli tuffare och hårdare framöver. Vi förstår att svaret på detta kommer att bli ännu mer av samma. Mycket mer. Och samma igen. För positionerna och åsikterna är redan färdiga och klara. Kulturjournalistiken existensberättigande handlar om att berätta “rätt” historier. Att lära folket vad som är “rätt”. Och kasta smuts på de som tycker “fel”.

Läs även Hanna Gadban på Newsmill och Ekvalist.

13 thoughts on “Tre kulturchefer har kramkalas i P1

  1. Jag uppmärksammade detsamma och är så jäkla trött på denna samstämmighet. Kulturpersonligheter som skriver för varandra och som inte nog kan uttrycka nog om hur överens de är.

  2. Vad skönt att vi är många ögon som ser och öron som lyssnar. Jag tar mig inte tid till att lyssna på P1 så desto bättre att du gör det, Kimhza. Mitt fokus ligger på de fyra drakarna, Twitter och bloggar.

    “Man avslutar med att tro (alla tror också likadant om just detta, lustigt nog), att det kommer att bli tuffare och hårdare framöver”.

    Nog blir det tuffare för kulturcheferna i takt med att reklamintäkterna faller och kulturchefernas egen position ifrågasätts av allt fler. Debatten breddas och springer ifrån dem. Postmoderna propagandamegafoner som hörs mest ersätts av hållbara argument som hörs mest. Det är vad jag tror och hoppas kommer att ske.

  3. …men när krubban är tom bits hästarna.
    “Ett bråk har blossat upp och verkar intensifieras mellan Sveriges Radio och den samlade dags- och kvällstidningsbranschen. Senast i dag, i en debattartikel i Svenska Dagbladet, skriver Tidningsutgivarna att Sveriges Radio snedvrider konkurrensen genom att göra om sin hemsida på nätet.”
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5493249
    Lägg märke till Cilla Benkös aggressiva ton! Gång på gång faller hon Bengt Ottosson i talet.
    Känsligt.

    • Benkös ton är anmärkningsvärd. Hon verkar ha fått för sig att vara tuff chef går ut på att vara oförskämd.

      Dessutom blir väl inte SR mer oberoende för att hon upprepar det i varje mening? Hon hänvisar ju själv till deras ‘uppdrag’, som om de själva bara gör vad de blivit tillsagda. På vilket sätt är det oberoende?

  4. I Gomorron Sverige 06:54 i dag, 4 april, möts Ottosson och Benkö igen. Benkö har förvisso taggat ned sedan mötet i radion, men hon har fortfarande precis lika svårt att höra vad Ottosson säger, trots att det är väldigt enkelt att förstå, det att SR med sitt nya webbupplägg blir en (redan betald) konkurrent gentemot dagstidningarnas olika försök att tjäna pengar på sina webblösningar.

  5. Dilemmat som jag ser det är att liksom de fyra myser i samstämmighet Nya vågen myser även kommentatorer på bloggar. Jag nickar instämmande här hos dig frk/fru Bremer därför att vi kanske delar samma uppfattning av skenbilden som radioprogrammet speglar. Bäst vore om disskusionen fick föras i radion, annars sitter vi här och nickar och genusvänner i sin vrå.

  6. Leif: Jag hörde det under morgonpromenaden. Det vore onekligen snyggare av SR:s VD att inte utnyttja sin ställning för att se till att hennes anställda inte gör sitt vanliga jobb att granska makten och att inte låta någon part i en debatt breda ut sig på den andres bekostnad.

    Jag blev för övrigt besviken på Paulina Neuding i debatten om sockerskatt. Mycket klena argument. Rattfylleristers skador på tredje man står inte ens för en promille av alkoholens skadeverkningar och födelsedagstårtor står inte ens för en promille av sockerkonsumtionen, men det är kanske de mest sentimentala exemplen. Låt feminister och vänstern stå för sådana känslosamma dravelargument.

  7. Signifikativt att tre kulturchefer som kan förväntas ha samma åsikter inbjuds till samma program. Konsensus är viktigt i Sverige. Jag som gillar riktiga meningsutbyten har mycket större behållning av större länders medieutbud där åsiktspluralismen uppmuntras.

Comments are closed.