Några funderingar kring feministiska män

Det här är ju ett stort ämne som förtjänar en större yta och mer research (mer kommer), men jag fastnade för detta citat ur en kommentar av Suzanne McCarleys som jag lånat från Erik Wedin och Genusdebatten.

“…it seems pretty clear that somewhere in your identity as men that you feel it necessary to demonize other men who are struggling to understand their place in the world but have at least figured out that a self-loathing feminist narrative is not what they want. Is it your job, as a man, to demonize them? To stop them? To bully and harass them for simply existing and looking for answers? Is that the kind of men you are?

Vad driver dessa män? Jag kan inte släppa det. Jag har mött så många. Och nu tänker jag inte på de män som tidigare kallat sig feminister (och som – precis som jag själv – i någon mening fortfarande skulle kunna kallas för liberala feminister, eftersom vi tror på jämställdhet). Nej, jag syftar på de män som idag, trots det brutala radikaliseringen, alltjämt hyllar den feministiska agendan.

Under dagens funderingar fastnade jag för dessa varianter.

1) Män som av någon anledning tycker om att finnas i en föreställningsvärld där de betraktas som överordnade gentemot kvinnor.

2) Män som har mycket att vinna på att hylla feminismen. Eller allt att förlora på att inte göra det.

3) Män som av olika anledningar helt enkelt ogillar andra män. Dåliga förebilder, frånvarande pappor, kanske någon traumatisk erfarenhet (våld eller övergrepp)?

4) Alfahannar som ser att det finns mycket att tjäna på att “bli av med” andra män och ersätta dem med kvinnor. Här kan det finnas både sexuella och konkurrensmässiga motiv.

Just nu vill jag uppehålla mig en stund vid kategori 1. Män som av någon anledning tycker om att finnas i en föreställningsvärld där de betraktas som överordnade gentemot kvinnor. Jag fascineras lite grand av detta. Det är som att hela den bisarra föreställningen om könsmaktsordningen ger dem en slags känslomässig buffert gentemot de egna tillkortakommandena. De här feministiska männen är ju inte alfahannarna, tvärtom. Ofta lite avsigkomna och osynliga för kvinnor i allmänhet. Men genom det feministiska engagemanget blir de synliga. Och kanske känns det skönt att plötsligt få prata om (och “erkänna”) att man tillhör någonting, och inte vad som helst, utan självaste  p a t r i a r k a t e t. Plötsligt är man ju “överordnad” och vad fint med alla beundrande blickar när man nu är storsint nog att vända ryggen åt denna konstruerade överhöghet.

Det är ju en win-win, eller? Den avsigkomna mannen syns plötsligt och blir dessutom lite omtyckt (som det verkar först i allafall), och feministerna får sin religion bekräftad.

Jag tycker synd om de här männen. De lever på lånad tid. Istället för att stå upp för både kvinnors och mäns rättigheter – det självklara för en humanist – har de förlorat sig i ett teoriserat självförakt. Och det spelar ju ingen roll om alltsammans bara är lögn (vilket det ofta säkert är), den innersta identiteten som människa tar stryk. Åtminstone om det handlar om en människa med i grunden friska känslor och behov. De psykopatiska feministiska männen, som Göran Lindberg (och säkert fler som lär avslöjas längre fram), agerar ju i en helt egen division.

Ni sunda, schyssta män där ute som envisas med att fortfarande kalla er feminister. Är det inte dags att sitta ner och tänka igenom detta en gång till?

26 thoughts on “Några funderingar kring feministiska män

  1. Det finns en tröst i att, som man, själv bli ett offer för patriarkatet. Man omfamnas av mödrarna-feministerna och blir inkluderad. Dessutom kan det var nog så skrämmande att stå emot – det är både tryggare, bekvämare och dessutom en säkrare väg till erkännande (som “man”) om man antar feministernas ståndpunkt.

      • Jag tror också att det finns en komponent av “att göra rätt”, dvs en moralisk aspekt av deras beteende. Det handlar inte bara om att vara till lags utan att faktiskt agera för något man tror på är sant och riktigt. Det är i sig ett tecken på vad indoktrinering, hjärntvätt och brist på varierad information kan ställa till med.

        Mer information, mer diskussion och mer öppna sinnen är min rekommenderade medicin.

  2. Jag har också ställt frågor kring dessa män som visar sådan godhet och som anammar feminismens yttersta stollerier och sedan upptas i den heliga gemenskapen. Vad ser dessa som skiljer dem från oss andra? Är de ännu mera mot våld mot kvinnor, ännu mera mot våldtäkter mot kvinnor ännu mera emot vanliga män, fäder, söner och bröder som gör dem så mycket bättre?
    Jo, jag tror de erkänner strukturerna som våldtar. Detta ältande om strukturerna, jag såg en synnerligen enfaldig rant på twitter idag som i ett cirkelresonemang klargjorde för oss fåvitska hur det hänger ihop. Alltså hur strukturen misshandlar och våldtar. Om alla män erkänner detta så kommer, klart som korvspad, allt att vara löst! Och så finns det då män som hakar på detta av skäl som du mycket säkert beskriver i ditt inlägg.
    Jag skulle vilja ha en definition av strukturerna och framförallt en åtgärdsplan för att få väck dem. För det är väl våldet, misshandeln och våldtäkterna vi vill ha bort, inte männen?:

  3. @Benanderii: Precis. Samtidigt tror jag att det är dags att erkänna att mycket retorik idag börjar snegla på det som din sista fråga handlar om. Kanske är det den naturliga ändstationen för strukturillusionisternas spring i benen? The end of men.

  4. Ja jag häpnar varje dag över detta..men det är ändå en minoritet som syns och hörs mkt på söder, twitter osv.Dock jobbar ju många i media sa de syns och hörs vilket väl är det dom de går igång på. Min känsla är att de är exstremister och opportunister m bristande kritiskt tänkande,självreflektion +dålig självkänsla stort behov sv att plocka billiga poänger genom att på medlöpares sätt alltid tycka rätt. De flesta verkar inte orka tänka självständigt men hör man ngt tillräckligt ofta blir det sanning.obehagligt.

  5. Kimhza!

    Det finns antagligen ett antal olika anledningar varför en del män väljer att sympatisera med radikalfeminismen. Något som faschinerar mig är att feminismens ständiga tal om “strukturer” fjärmar våldsamma män från ansvar för både våldtäkter och våld mot kvinnor samtidigt som just dessa män bekräftar feministernas bild av “patriarkatet” och “den destruktiva manliga könsrollen”. Det innebär att våldsamma män och feminister lever i symbios.

    Våldsamma män behöver aldrig ta ansvar för sina handlingar så länge de kan skylla sitt agerande på “patriarkala strukturer” och “den manliga könsrollen”. Det gör feminismen mycket attraktiv för våldsamma män.

    Samtidigt behöver femnisterna samma våldsamma män för att upprätthålla bilden av män som onda och destruktiva. Därför välkomnar de just dessa män (som Kapten Klänning) i rörelsen, samtidigt som de blundar för den stora merparten av alla helt vanliga och fredliga män!

    • MX: Intressant. Även om jag inte tror att feministerna välkomnade Lindberg just för att han var våldsam, så visst finns det en symbios på sikt. Lite samma bisarra princip som när flera vänsterextremister och feminister knappt kunde hålla igen sin “glädje” när det visade sig att bombdådet (och senare Utöya) hade utförts av en “blond, etnisk norsk”.

  6. 1) Män som av någon anledning tycker om att finnas i en föreställningsvärld där de betraktas som överordnade gentemot kvinnor.

    Jag tror att det handlar om någon slags otillräcklighetskänsla som ska bearbetas. En känsla av att inte duga riktigt, som triggas av ett självplågarbeteende i form av att skylla allt på patriarkatet som man säger sig själv vara en del av. I kombination med ideologisk hjärntvätt som “enstillaundran” var inne på.

    Men det kan ju inte vara hälsosamt i längden att förakta sin egen könstillhörighet. Förhoppningsvis vänder de flesta manliga könsmaktsfeminister plågan inåt. Men tyvärr inte alla, vilket vi kan se i exemplet Göran “Kapten Klänning” Lindberg och kanske även i den nyhetsaktuella häktade misstänkta sexbrottslingen i Kumla-fallet.

  7. En fullödig bild. Jag kan i alla fall inte komma på fler. Nr 1 är väl vad amerikanska mra kallar white knights, dvs män som alltid är beredda att rycka in för vilken kvinna som helst av vilken anledning som helst för att på detta sätt få bekräfta sin manlighet.

  8. Hejsan,
    Och tack för en bra och intressant blogg, läser den ofta på mina raster. Tur att den uppdateras ofta 🙂
    Jag har en liten förfrågan/undran: Jag har en vän av manligt kön som ofta länkar på fb från sidor som “vita kränkta män” och “inte rasist, men..” Ofta om hur vita heterosexuella män är jordens avskum, osv, ect. Varje gång jag ser dessa “feeds” så blir jag lätt upprörd, och måste läsa något annat. Eftersom jag är dålig på att argumentera och inte heller känner för att bli kallad antifeminist eller rasist eller vad jag nu skulle klassas in i, så ger jag fan i att svara. Men det är en frustration som sakta byggs upp inom mig.
    Jag vet att jag inte ska ta åt mig, men när man hela tiden får höra att man är jordens avskum för att man fötts till “fel” kön och “fel” ras, så kan man inte hjälpa att ta åt sig lite grann varje gång. Och många bäckar små…
    Har du några bra tips på vad jag kan göra av min frustration på, på ett positivt sätt? Meditation och andövningar räcker ju bara så långt.
    MVH // J.G

    • Hej J.G och roligt att du hittat hit!

      Den där känslan du beskriver känner jag igen och jag tror att den blir allt vanligare. Typiskt är också i nuläget att man lägger locket på, avstår från att kommentera eller ge sig in i en debatt där man garanterat kommer att misstänkliggöras och smutskastas. Det är egentligen en farlig utveckling och jag är ju också delaktig i den genom att skriva anonymt. Priset är helt enkelt för högt i nuläget att vara öppet kritisk – därför har jag ju också full förståelse för ditt dilemma. Jag menar att feminismen har blivit en lömsk kraft som just åsidosätter reglerna för det demokratiska samtalet, det är alltså det vi redan ser. Nu vill man ju gå ännu längre och kriminalisera bloggar som min till exempel. Det handlar om ett odemokratiskt maktspråk, precis vad man kunde förvänta från den politiska feminismen.

      Men vad göra? När det gäller frustrationen så tror jag att du redan har hittat ett bra verktyg. Ta del av de sunda och feminismkritiska bloggar som finns. Se att det finns många som har samma tankar och som på sikt försöker skapa opinionsbildning. You’re not alone! Läs vanliga medier med en kritisk blick. Bli en del av den nya rörelsen – som så småningom kommer att hitta tydligare organisationsformer.

      Men framför allt – behåll värmen i hjärtat. Låt inte hatet som sköljer över dig (och oss alla) påverka dig mer än att du ser det som den galenskap det är. Avfärda din Facebookväns länkar med insikten om att han eller hon är indoktrinerad – eller hypnotiserad om du så vill – och inte förstår bättre. Det som han eller hon sysslar med (om jag förstår din beskrivning rätt) är ju ren och rå sexism och rasism. Men i dagens klimat uppskattas ju detta, som du har märkt.

      Jag tycker att du skall ge dig själv en hel del kredd just nu. Du har avkodat den feministiska lögnen och då säger jag bara – välkommen i gänget!

    • Gör som jag. Börja skriva av dig på t.ex. en egen blogg. Du måste ju inte göra den publik om du inte vill att andra ska läsa vad du skriver. Jag skriver för min egen skull, inte andras, och har lagt min egen seriositetsnivå därefter.

  9. Hej! Har du någon mejladress man kan kontakta dig på? Hittade ingen här på bloggen så provar med en kommentar istället. Det gäller en intervju via mejl till min C-uppsats i statsvetenskap om jämställdism som jag undrar om du skulle kunna tänka dig att delta i. Skicka gärna ett mejl så berättar jag mer om studien!

Comments are closed.