En man mindre

I dagens SvD får vi ta del av ett stort reportage om transsexuella i Iran. Det jag reagerar på är den ensidiga vinkeln, eller frånvaron av ett utvidgat resonemang. Redan i ingressen ställer man frågan om det handlar om kvinnofientlighet, eftersom det i Iran är betydligt vanligare att biologiska kvinnor vill bli män.

Frågan besvaras av den i reportaget intervjuade psykiatern “Nasiri”, dit alla som vill byta kön i Iran först blir hänvisade. “Nasiris analys är enkel: Det beror på att Iran är ett kvinnofientligt land…”

Reportern Liv Akne Andersson nämner i en mening att detta ju står i “bjärt kontrast mot Sverige”, men där tar också tankespåret slut. Istället avslutas hela reportaget med att “…kvinnoförtrycket står honom fortfarande upp i halsen. -Det är ingen skillnad mellan könen. Jag har varit båda, så jag vet”. Alltså helt politiskt korrekt och tillrättalagt.

Jag stödjer ju transexuella och deras rättigheter – och jag har också träffat flera transpersoner genom åren. Därför tycker jag också att reportaget egentligen är både viktigt och intressant. Men också fullständigt ihåligt.

Faktum är ju att det i Sverige är en överväldigande majoritet män som vill byta kön till kvinnor. Kunde man inte då, i en anda av hederlighet, ställa följdfrågan om det beror på att Sverige är ett mansfientligt land?

Vi vet ju att den reporter som hade vågat ställa frågan skulle få ett hånskratt till svar (och sannolikt twitterpöbeln efter sig), för precis som mullorna i Iran intygar och svär på att någon kvinnofientlighet inte existerar, gör ju den svenska makteliten samma sak här när det gäller misandri och mansförakt.

I Sverige har det ju också gått så långt att en stor majoritet presumtiva adoptivföräldrar hellre vill ha en flicka – och man vet också att när det finns möjlighet att tidigt avgöra ett fosters kön, så är det pojkfostren som aborteras.

Men är det egentligen så konstigt? Människor existerar ju i en kontext och att vara man i Iran är bättre än att vara kvinna. I Sverige är det sämre att vara man. Könsbyten är ju bara en av flera konsekvenser. Självmord är ett annat.

I en annan artikel i dagens SvD hittar vi ytterligare en av dessa mirakulöst könsneutrala historier – och givetvis därför att det handlar om just självmord. Det är nämligen så att även om självmorden i Sverige blir färre, så ökar det i en grupp. Denna grupp kallar Barnombudsmannen för “barn och unga”. Ja, det är alltså “unga personer” det handlar om, förstår vi.

Skall vi tro siffror från USA och övriga västvärlden så är det i gruppen pojkar och unga män som ökningen är mest dramatisk (och det är sannolikt samma sak även i Sverige). Men som vi vet sedan tidigare, just i dessa ämnen lyser genus eller ens omnämnandet av könsaspekten med sin absoluta frånvaro. Och eftersom BO kommer att fortsätta att analysera problemet med de feministiska skygglapparna på så kan vi heller inte räkna med att denna utredning når några som helst resultat i färre självmord bland “unga personer”.

Jag tillhör ju dem som tagit del av tillräckligt mycket feministisk hatretorik för att också kunna dra slutsatsen att det här inte ens ses som något större problem (så länge det är pojkar och män som tar sina liv). Och att allt fler män vill byta kön till kvinnor skulle ju heller aldrig ses som problematiskt, men i Iran ses det motsatta som ett uttryck för kvinnofientlighet.

En man mindre betyder ju ett bättre och friskare samhälle, det vet vi ju. Eller hur?

Image

Image

9 thoughts on “En man mindre

  1. Jag vill inte låta negativ, men har vi inte hört det här förut? Varför ska det vara så svårt för media och feminister att ta detta på allvar, speciellt när feminister grundar stora delar av sin teori på språk och vikten att uttrycka sig rätt. Ord spelar roll, har makt, så “personer”, “arbetare” och andra som dör på ett eller annat sätt så kan de väl kallas vid sitt rätta namn: “män”. Kvinnor och barn nämns, men män som förolyckas av misstag eller i krig kallas “oskyldiga civila”.

    Tack för att du orkar uppmärksamma detta återkommande fenomen. Det är lätt att bli uppgiven. Kvinnor borde också engagera sig i den här frågan eftersom de är mödrar till de “personer” som begår självmorden. Sorgen är universell och könslös!

  2. Man kan förstås fråga sig hur kvinnofientligt Iran är egentligen. Som västlänningar har vi nog lite svårt att avkoda och värdera den arabiska kulturen, och åtminstone en vän till mig, en stark kvinna från Syrien, hamnar ofta i diskussioner med svenska kvinnor om det förmodade kvinnoförtrycket i muslimska länder.

    Själv sorterar jag in mig i gruppen som inte anser sig kunna avgöra frågan (vet inte hur stor den gruppen är). Jag noterar dock att Prof. Geert Hofstede som anses banbrytande när det gäller att kartlägga olika kulturer, konstaterar:

    Iran scores 43 on this dimension and is thus considered a relatively feminine society. In feminine countries the focus is on “working in order to live”, managers strive for consensus, people value equality, solidarity and quality in their working lives. Conflicts are resolved by compromise and negotiation. Incentives such as free time and flexibility are favoured. Focus is on well-being, status is not shown.

    • Ulf T: För mig är kvinnoförtrycket uppenbart i islamistiska teokratier som Iran. Men också förtrycket mot andra, däribland homosexuella. Jag är ateist och jag avskyr religiös fundamentalism, vilken religion det än handlar om.

      • Ironin är att inte så få från ‘den andra sidan’ tittar på västvärlden och ser kvinnoförtryck här. De ser med förskräckelse hur kvinnan reduceras till ett sexobjekt, som tvingas ägna avsevärd tid åt att förbättra sitt utseende så att de kan få något som liknas vid respekt.

        Jag säger inte att den bilden är mer korrekt, utan bara att det är väldigt vanskligt att blicka in i en kultur som är så annorlunda och döma den efter sina egna normer.

        Se t.ex. http://femininemystiquetwra.wordpress.com/2013/02/20/are-western-feminist-egalitarian-women-human-toilets/ – notera åter att jag inte säger att jag håller med. Den bild som målas upp av västerländska kvinnor stämmer väldigt inte med min egen. Däremot är jag öppen för att de skulle tycka att vår bild av deras kultur är lika snedvriden som vi tycker att deras är av vår.

        (Måste ändå slå ned på en formulering i den artikeln:

        We refuse to have premarital sex with unworthy men; we leave that for marriage.

        Antingen är den genomtänkt och riktigt misandrisk, eller så är den bara en rätt komisk syftningsgroda. Vad vet jag?)

    • Ulf T: Jag gillar dina referenser – men samtidigt, för mig är västvärldens och upplysningens civilisation det jag känner tillhörighet till.

      Absolut, jag med! Jag har haft rätt spretiga erfarenheter med arabvärlden – allt från fantastiska upplevelser och bekantskaper till saker som jag (diplomatiskt sagt) inte begriper mig på alls.

      Det gäller för övrigt även på hemmafronten, där jag bott i invandrartäta områden. Av respekt för de många härliga människor jag lärt känna den vägen vill jag, även när de gäller de inslag som får nackhåren att resa sig på mig, försöka hålla öppet för att känslan kan vara ömsesidig, och kännas välgrundad på bägge sidor. 🙂

Comments are closed.