ROKS drev på den feministiska lagändringen 2006

När Dagens Nyheter idag slår upp stort om den katastrofala vårdnadslagändringen från 2006, skall man komma ihåg hur och varför denna lag överhuvudtaget såg dagens ljus (eller mörker om man så vill). Det är också på sin plats att notera hur DN nu “rapporterar” om det hela, till synes oberörda av den samstämmighet som trots allt finns mellan de som drev på för lagändringen och de vars ståndpunkter och feministiska ideologi bereds oöverträffat utrymme i DN (och som sannolikt även har många sympatisörer bland redaktionsmedarbetarna).

Ingenstans i tidningen kan jag läsa att det framför allt var ROKS som lobbade och tryckte på för lagändringen, eller hur upplägget och kampanjerna såg ut. Vi pratar alltså om samma ROKS som Maria Sveland vurmar för. Sveland som i sin tur verkar ha stora delar av DN Kultur till sitt förfogande närhelst hon vill (för att driva politik eller bemöta kritiska röster). Ingenstans kan jag i DN heller läsa om att detta handlar om statsfeministisk realpolitik, som bygger på föreställningen om mannen och pappan som “vanlig” förövare.

Det var nämligen så upplägget såg ut omkring 2005. ROKS utformade kampanjen (tillsammans med allierade feminister i media), på ett sådant sätt att man förmedlade bilden av att det 1) var vanligt att män använde sitt föräldraskap för att utsätta mammor för våld, och 2) att domstolarna dömde till de förtryckta mammornas nackdel. Jag minns den här samordnade kampanjen ganska tydligt. Ständiga löpsedlar, kvinnojoursrepresentanter i Aktuellt och Rapport, morgonsoffor, utvalda advokater och “forskare” som alla var rörande överens med journalisterna.

Och i det statsfeministiska Sverige lyssnade man och genomförde snart lagändringen.

Om man förstår vidden av det manshat som sedan decennier genomsyrar organisationer som ROKS (för den som tror att jag överdriver uppmanar jag – som alltid – att ta del av ROKS publikation “Kvinnotryck” de sista 25 åren), är lagändringen också helt logisk. Varje delmål att få bort män och pappor från kvinnor och barn är ju en seger. Jag behöver nog inte ens påminna om “män är djur”. Detta uttalande är bara en droppe i det hav av hat som står att finna i t ex Kvinnotryck.

Men det var framför allt ett fall som användes som murbräcka i propagandan. Jag vet en del om just detta fall eftersom jag är bekant med en av de inblandade advokaterna. Det handlade om en kriminell och våldsam man som faktiskt hade blivit tilldömd gemensam vårdnad i tingsrätten (och som också hade fortsatt misshandla mamman). Det skrevs oerhört mycket om just detta tragiska fall. Men vad ingen skrev om, eller ens noterade, var att hovrätten ganska omedelbart underkände tingsrättens dom och gav mamman den (helt riktiga) enskilda vårdnaden.

Nu, sju år senare, kan vi konstatera att det blev precis som jag och många andra förutspådde. Det statligt sanktionerade könskriget drabbar alla men naturligtvis barnen värst. Från att ha haft omkring 2.800 vårdnadstvister om året har vi nu nästan det dubbla. Och om vi vågar tänka tanken på hur många pappor som inte orkat kämpa och gått till domstol, kan vi bara föreställa oss hur många barn som under dessa år förlorat sina pappor (någon sådan undersökning har mig veterligen inte gjorts så dessa pappor kommer framöver istället att kvala in som “svikarfarsor”).

Jag har ju skrivit om detta tidigare, och kanske är det det mest “mätbara” systemfel som statsfeminismen fört med sig. Till skillnad från utklassningen och självmorden bland pojkarna i skolan, vars koppling till statsfeminismen är svårare att leda i bevis (än så länge), är detta glasklart. Här kan vi nästan mäta lidandet – och koppla det direkt till den politiska feminismen.

Men inte heller detta är ju egentligen konstigt. Om man ändrar lagar i linje med krav från organisationer vars hela fundament kokar i hat och förakt, vad hade man väntat sig? Kanske hoppades ROKS på att de flesta pappor i konflikt bara skulle försvinna? Kom det som en överraskning att så många ändå valde att kämpa för sina barns rätt till båda sina föräldrar?

Nu behöver jag säga att det också finns mammor som genom denna lagändring lidit av samarbetssaboterande pappor. De finns, och är lika viktiga att lyfta fram, men är få jämfört med antalet pappor. Och det är ju egentligen också logiskt med tanke på vilka som drev igenom lagändringen. Det här är en lag som bottnar i politisk feminism – det var därför den kom till.

Och nu har vi ju nya feministiska lagändringar i pipeline. Kriminalisering av människor som uttrycker att de ifrågasätter den feministiska föreställningen om kvinnors strukturella underordning. Kriminalisering av svenska män som går till lagliga prostituerade utomlands (och naturligtvis utan att någonsin se problematiken i att Irland t ex kunde göra likadant mot irländska kvinnor som kommer till Sverige för att genomföra aborter).

Det positiva är dock att det nu äntligen skall göras en “utvärdering”. Jag hoppas att den också ser det uppenbara och snabbt skrotar lagen från 2006.

11 thoughts on “ROKS drev på den feministiska lagändringen 2006

  1. Bra skrivet! Från Föräldrabalken 6 kap 5§:

    “Vid bedömningen av om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna skall rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet”.

    Har jag störst chans att bli den som får enskild vårdnad? Då ger lagen ett kraftfullt incitament att umgängessabotera – då försvinner föräldrarnas förmåga att samarbeta. Det krävs ingen rymdforskare för att klara av det.

    Eller som professorn i familjerätt Anna Singer säger till DN:

    – När man gör samarbetsförmåga till ett kriterium så har man gett den icke samarbetsvilliga föräldern ett vapen. Att åstadkomma samarbetssvårigheter är väldigt enkelt. Det är bara att säga nej till allting.

  2. Min förhoppning är bara att man verkligen kan hålla två tankar i huvudet samtidigt när man utvärderar lagen. Den från 2006 är inte bra men det var ej heller den från 1998.

    Som det är nu är det bedrövligt men det är även bedrövligt om en förälder kan fortsätta misshandla sitt ex genom att inte samarbeta men trots det får behålla vårdnaden (kontrollen).

    Vårdnaden kan inte gå till den som inte vill (kan) samarbeta men samtidigt är det lika förkastligt om vårdnaden är villkorslös, dvs om man kan obstruera utan att riskera att förlora den. Jag lovar det kommer inte pappor som tvingas dela vårdnaden med en (störd) mamma som samarbetsobstruerar hur mycket hon vill utan att riskera något heller att tycka är en bra lösning.

    • Exakt. För detta är ett problem som inte går att lösa genom lagstiftning. Man kan inte lagstifta om att människor ska mogna. Inte heller att de ska ta sitt ansvar och prioritera sina barn gentemot sig själva. Inte heller kan man lagstifta om att föräldrarna ska samarbetat på ett konstruktivt sätt.
      Därför kommer vi ALDRIG att hitta en lösning till här frågan. Inte ens om vi förbjöd skilsmässorna – vilket skulle lösa problemet med ”vårdnadstvisterna” – skulle vara lösningen. Eftersom dessa föräldrar skulle fortsätta att kriga med varandra ändå.
      Problemet ligger i dessa föräldrars egen uppfostran. De kanske saknar bra förebilder om hur man samarbetar med någon som man inte (längre) tycker om?
      Intressant också att det är ”vårnaden” – och inte ”vården” man krigar om. Inte så att bägge föräldrar slåss om att få ta hand om ungen utan ”vem det är som bestämmer” – som är det intressantaste för dessa föräldrar. Någon sorts maktdemonstration tycks det handla om snarare än viljan att få bestämma vilken skola barnet ska gå i, eller välja vården när barnet blir sjukt eller anskaffandet av ett pass till barnet.
      Den här frågan är alldeles för viktig för att göras till en kamp mellan ”femister och shauvinister” . Frågan handlar inte om ROKS. Inte heller svenska talibaner.
      Den tidigare lagstiftningen försökte tvinga tvistande föräldrar till ett samarbete. Man försökte med lagstiftningens hjälp visa att föräldrarna ALDRIG kan slippa sitt ansvar hur mycket de än tvistade i olika rättsinstanser. Men man gav upp när man märkte att det var barnen som betalade det högsta priset.
      Nu inser man att det återigen är barnen som betalar priset när utesluter ena föräldern pga att båda eller bara den andre inte kan samarbeta.
      Kanske vore obligatoriska föräldrarskolor något för vissa föräldrar. Så länge de inte hade passerat testet med godkänd resultat så länge skulle de inte få bestämma över sina barns liv?

  3. ps. Med “fortsätta misshandla” menar jag inte fysiskt partnervåld utan psykisk misshandel.

Comments are closed.