Jag försöker betala tillbaka på min skuld

Ibland ställs frågan hur det kommer sig att jag gör detta. Nu senast av en student vid Uppsala universitet. Varför engagera sig i allt detta, som är så infekterat och stundtals deprimerande?

Jag skall försöka besvara den frågan.

Det enklaste vore såklart att säga att jag brinner för jämställdhet. Ja, att jag på djupet känner att det är en viktig fråga. När jag ser pojkar och flickor, män och kvinnor (också med olika hudfärg), så ser jag människor som är lika mycket värda, som förtjänar att bli behandlade med samma respekt och värdighet. Det kanske låter som en plattityd, men i grunden finns en humanistisk envishet och kompromisslös människosyn som drivit mig i hela mitt liv.

Jag har alltid avskytt mobbare. Jag vet inte hur många gånger jag i yngre tonåren hamnade i konflikter för att jag såg hur någon blev behandlad illa och försökte ingripa, på gott och ont. Detta berodde säkert på att jag själv under något år i de tidiga skolåren blivit slagen praktiskt taget varje dag (av några äldre elever), i en skola i ett land dit familjen hade flyttat. Jag utvecklade en slags nolltolerans mot mobbning, kosta vad det kosta ville.

Nu vill jag inte utmåla mig som någon slags tonårshjälte, jag begick misstag och gjorde fel precis som de flesta, men det här är ett av mina karaktärsdrag som jag idag känner väl. Det gjorde att jag också tidigt attraherades av vänstern och antirasistiska rörelser (detta är nu många år sedan). Alla som kunde presentera en förenklad bild av offer och förövare fick min uppmärksamhet. Och givetvis sympatiserade jag med den framväxande feminismen. Att stå på de utsattas sida var min grej.

Sedan följde åren av högre utbildning vid flera kända universitet. Arbete, liv och barn. Många länder, många erfarenheter, fler barn. Underbara barn. Livserfarenhet. Kunskap. Ödmjukhet. Jag blev mildare i mina förutfattade åsikter om sakernas tillstånd. Ju mer jag levde, läste och betraktade världen, ju mer började jag glida in från vänstern mot mitten. Runtomkring mig fanns både Foucault och Derrida – och Frankfurtskolan. Den europeiska marxismens utposter var platser där jag både festade och arbetade (även om min forskning inte var politisk). Jag började bli allt mer kritisk.

Det var som anställd vid ett universitet här i Sverige som jag för första gången insåg att feminismen hade spelat ut sin roll (och blivit en “bad movement”). Jag hamnade i en principiell diskussion om diskriminering. Eftersom jag var delansvarig för intagningen av nya studenter, hävdade jag för döva öron att diskriminering var oacceptabelt (nolltoleransen där igen), oavsett vem som diskriminerades. Jag insåg snart att jag var den enda som hade detta perspektiv. Att jag protesterade mot att vita, svenska pojkar kategoriskt diskriminerades (utifrån hudfärg och kön), gjorde att jag blev ovän med hela kollegiet. Att påpeka att diskriminering är fel (och här handlade det dessutom om olaglig diskriminering), betydde att jag nu blev betraktad som “rasist”. Och att påstå att kompetens och inte kön borde vara grunden för bedömning, betydde att jag nu även sågs som “antifeminist”.

Denna extrema politisering av högskolan, som inneburit att allt fler professorer som anställts på senare tid är politiska aktivister (och representanter för sin respektive underordnade grupp), snarare än ämneskunniga eller meriterade har gjort att kvalitén på utbildningen har sjunkit till en fasansfullt låg nivå i internationell jämförelse. Men det är en annan historia.

Mot denna bakgrund var det också outhärdligt att vara vit, heterosexuell man. Jag vill här samtidigt understryka att jag inte har sökt någon tjänst som jag inte fått (att detta skulle handla om personlig bitterhet). Det är viktigt. Jag skulle aldrig drömma om att sätta min fot vid detta universitet igen. Idag har jag ett välbetalt arbete där min kompetens kan göra nytta.

Sedan följde en inblick i hur familjerätterna fungerar i Stockholm. Jag har en fin relation med mamman till mitt yngsta barn, men under en period hamnade vi i en konflikt om föräldraskapet. Om detta vill jag inte gå allt för djupt men jag ville ta ut halva barnledigheten, jag ville ha halva barnbidraget (eftersom vårt barn bodde halva tiden hos mig). Men dessa mina nymodiga åsikter om barns rätt till sina pappors engagemang föll inte i god jord hos familjerätterna. Det var också här jag för första gången såg den bisarra alliansen mellan manshatande (unga) radikalfeminister och äldre kvinnor (särartsfeminister), som helt enkelt menade att män inte borde ha så mycket med små barn att göra. Det var sannerligen outhärdligt.

Men jag känner mig inte kränkt eller ens särskilt arg längre (däremot motiverad till opinionsbildning). I någon mening är jag ju samma person som jag alltid varit. Jag är kompromisslös när det gäller mobbning. Och ju mer jag har satt mig in i feministisk teori och den politik (och dess yttringar), vi ser omkring oss idag, ju mer uppenbart blir det för mig att jag gör det jag alltid har gjort. Jag reagerar när jag ser en orättvisa.

En del pratar om kvinnohat. Var finns det? Jag har under mina decennier vid olika arbetsplatser, många olika sociala sammanhang och i olika europeiska länder, aldrig stött på det. Jag är den första att gripa in om jag är närvarande (nu lever jag inte bland religiösa extremister, sekter eller organiserad mc-kriminalitet så här är jag dessvärre lekman). Berätta för mig om kvinnohatet, låt mig veta var det finns? Jag är redan engagerad i de grupper som på allvar arbetar mot kvinnoförtryck i världen (men i Sverige kallas man från feministiskt håll för “rasist” för ett sådant engagemang).

Manshatet är däremot en integrerad del av det svenska samhället. Jag ser det varje dag. Det gör alla som öppnar sina ögon. Flera av mina tidigare blogginlägg handlar om detta. Hatet mot inte bara pojkar utan framför allt vita pojkar och män är idag på väg att bli accepterat. Det är, som jag ser det, helt oacceptabelt.

Som ett ytterligare svar till min inledande fråga vill jag säga “bedrägeriet”. Ja, jag känner mig skyldig. Jag var en del av det som blev den framväxande feminismen. Jag höll med, applåderade, trodde gott och skålade friskt med kamraterna. Jag är delaktig i det här, jag bär på en skuld.

Det är också denna skuld jag försöker återbetala nu, så gott det går.

T I L L Ä G G:

Jag kallar mig inte “jämställdist” (även om jag gillar och sympatiserar med Pär Ströms synsätt). Jag kallar mig heller inte för “antifeminist”. Jag föredrar feminismkritiker.

32 thoughts on “Jag försöker betala tillbaka på min skuld

  1. Som de säger i brittiska parlamentet: “Hear, hear”
    Jag kan sekundera i princip ALLT du skriver (av personlig erfarenhet, vilket enligt feministerna är politik).

  2. Mycket bra!

    Jag känner igen mig i en hel del, även om min exponering inte alls har varit lika stor som din. Om kvinnohat kan jag hålla med om att jag aldrig sett det i yrkeslivet. Åtskilliga situationer som varit ‘intressanta’ ur jämställdhetsperspektiv, men inget hat.

  3. Bra skrivet! Jag känner också igen mig i det du skriver. Men jag känner ingen skuld, utan ser det som en erfarenhet att jag har jobbat för feminismen och varit en mansföraktande ung man. Det var det, det var då. Jag levde i okunskap om mansfrågor, i tron att jag jobbade för något bra. Känner fortfarande en vilja att förändra och det är det som driver mig att blogga och kommentera. Jag inbillar mig att vi gör en liten skillnad som i förlängningen kan bli större. Den som lever får se!

  4. Känner också igen mig (min C-uppsats handlade när det begav sig om den (o)delade föräldraförsäkringen). Jag känner mig dock mer naiv än skyldig. Livet kom emellan och jag ägnade inte feminism någon större tanke tills för ca 5 år sedan då jag med fasa insåg vilken “hydra” den kommit att bli.

  5. Bra skrivet!
    Känner igen en del, dock har jag varit misstänksam mot feminismen som ide ända sen tidigt 90-tal

  6. Jag har aldrig varit påverkad av genusteorier men det beror säkert främst på att jag ideologiskt är för långt åt höger för att respektera något som liknar marxism. De värderingarna tror jag dock delvis att jag har feminismen att tacka för. När jag växte upp hade vi alltid mycket feministisk litteratur, för att inte tala om möten, i hemmet. Jag minns dock aldrig att det handlade om kamp mot män utan kamp för lika rättigheter och möjligheter, samt för att uppvärdera vad som sågs som kvinnliga egenskaper.

    Att individer ska ha samma möjligheter utifrån sina individuella förutsättningar tycker jag fortfarande är rimliga mål. Numer är det männens kamp.

    • Johan Grå: Det fanns definitivt en tid då den sunda feminismen bar på ett värdefullt budskap här i Sverige. Inte längre. Men jag stödjer fortfarande många feminister som verkar i andra kulturer, t ex Ukraina. Behovet av förändring är ju som störst i många av de muslimska kulturerna, men detta bryr sig inte de svenska feministerna om, tvärtom. I intersektionalitetens namn hyllar de istället dessa kulturer. Det är vämjeligt.

  7. Wow Kimhza! Dina barn är lyckligt lottade att ha dig som pappa. En av de största egenskaperna hos en människa är att kunna ändra sina åsikter då man upptäcker att man varit på fel spår.

    Som gammal ex-katolik så förlåter jag dig. Som botgöring måste du skriva 3 gånger 3 inlägg på bodegan. 🙂

    Pax Vobiscum!

  8. Jag trodde ju också att jag var feminist tills för något år sedan, då jag fick upp ögonen främst genom Tanja Bergkvists blogg och genusvetenskapen. Jag märkte då och ju mera jag har satt mig in i den moderna feminismen, att epitetet är fullständigt obrukbart om man menar en person som vill verka för allas lika värde, lika rättigheter (och skyldigheter) och likvärdiga möjligheter. Vänstervridningen av den moderna feminismen är ett annat problem. Det finns en accepterad form av feminism och den är vänster och av Sveland-snitt, alla som inte delar exakt de åsikterna stämplas som antifeminister och hatare.
    Jag läser också mycket dagstidningar och har märkt hur misandrin successivt blivit inte bara rumsren, den har blivit påbjuden. Det är skrämmande och dessutom förkastligt och fel. Hur kan det vara möjligt att inom en ideologi som sägs innebära en kamp för allas lika värde (och som många dessutom tror att den just står för detta) inhysa denna sexism och hetsjakt på ett helt kön?

  9. Jag känner igen din resa, vill hjälpa de som har det sämre. Valde vänstern och feminism insåg efter ett tag att mitt engagemang för de som hade det sämre inte passar in hos vänstern eller feminismen. Då båda ideologierna gör saken värre.

  10. Intressant resonemang, Kimhza. Många gånger har dock den här sortens rörelser ett slags “ursprungligt berättigande”, dvs. de har uppstått som en reaktion på någon form av orättvisor eller snedvridiningar i samhället. Sedan har de helt enkelt kapats av folk som slår mynt av dessa rörelsers goda rykte för sin egen nesliga vinning. Det finns hur många exempel som helst på detta, inte bara marxismen, utan titta även på hur någon som Mugabe i Zimbabwe fullständigt perverterat det som började som en kamp för ett anständigt samhälle.

  11. En fundering beträffande det där med “antifeminist” eller “feminismkritiker”. Även om jag tycker att det är viktigt att kritisera feminismen av de skäl du nämner, är jag själv mycket tveksam till att sätta en etikett på mig själv som utgår ifrån feminismen. Din utgångspunkt är väl snarare sant humanistisk och klassiskt liberal (i meningen att varje individ skall ha rätt att söka sin egen lycka, så länge man inte skadar någon annan, eller hindrar dem i deras strävan).

    Jag har två huvudsakliga skäl till att tycka att varje benämning med feminismen som referens blir tveksam:

    1. Feminismen är, som många feminister brukar hävda, otroligt spretig, från personer som tycker att man måste kalla sig feminist om man är av kvinnligt kön, dvs feminist=kvinna, till en radikal gren som ser män som översittare och våldsverkare. GirlWritesWhat noterade att “debating feminism is like swordfighting a fart”. Om nu feminism saknar en enhetlig beskrivning, blir även beteckningen “antifeminist” ungefär lika luddig. Vad är det egentligen som man är “anti”?

    2. Den tydligaste definitionen jag sett av feminism är “(1) Vi lever i ett patriarkat; (2) Detta måste förändras”. Denna definition måste, om man skall ta den på allvar, innebära feminismens slutliga avveckling, dvs när (1) inte längre är sant. En ideologi som bygger på en statisk bild av sin samtid måste naturligtvis bli irrelevant, eller potentiellt skadlig, men dess “antiideologi” riskerar att drabbas av samma öde.

    Detta är kanske hårklyverier, men jag tycker att det är viktigt att formulera vad man själv står för, och du har ju en väldigt stark grund att stå på. I min bransch brukar man skämta: “kunder vet inte vad de vill ha, men de vet vad de inte vill ha när de ser det”. Du vet vad du vill ha, och behöver därför inte definiera sig själv som “anti”. 😉

    • Ulf T: Jag tycker att det är ett intressant resonemang. Inget är hugget i sten, kanske ett namn faller sig mer naturligt längre fram. Humanist duger egentligen bra, men då jag fokuserar mycket på feminismens konsekvenser är kanske feminismkritiker ett bra ord tills vidare.

  12. Högklassigt som vanligt. Jag var bara vänster till jag var 17-18 sedan blev jag moderat. Sedan blev jag väl mer libertarian/paleokonservativ, särskilt med anledning av den vanliga högerns och centerns inställning till konflikterna i Irak, Afganistan och Palestina. Nu är jag snarast socialkonservativ och hittar minst fel hos kristdemokrater och sverigedemokrater (sverigedemokraterna har av någon konstig anledning det mest jämställdhetsinriktade partiprogrammet av alla riksdagspartier).

    Sverige är ett high trust society, så om någon klagar på något, så misstror man inte denne, ifrågasätter och kräver bevis, utan tror på dennes ord. Detta är ett förtroende som feministerna har missbrukat å det grövsta. Under lång tid trodde jag att feminsiter också var beredda att axla nya ansvar som ersättning för det större inflytande de önskar sig. Det krävs en hel del diskussion med feminister för att se igenom deras dimridåer på denna punkt och inse att mainstreamfeminism handlar om mäns skyldigheter och kvinnors rättigheter.

    Det förekommer att enstaka feminister talar om mäns rättigheter och/eller kvinnors skyldigheter, men denne blir då ignorerad av andra feminister och får inget konkret stöd. En feminist som aldrig talar om kvinnors skyldigheter och mäns rättigheter kommer aldrig eller sällan kritiseras för detta av andra feminister. En feminist som alltid talar om kvinnors rättigheter och mäns skyldigheter kommer aldrig eller sällan kritiseras för detta av andra feminister.

  13. Ulf T: Om patriarkatet är något som funnits länge och i framgångsrika kulturer, så är det förstås inget ojämställt, utan en långsiktigt hållbar kompromiss mellan olika intressen och nödvändigheter. Att bekämpa patriarkatet innebär då att man försöker rubba denna långsiktigt hållbara kompromiss till förmån för sina egna kortsiktiga intressen.

    Feministerna får bestämma sig: Är patriarkatet något ojämställt och felaktigt eller något som finns överallt och sedan lång tid tillbaka?

  14. Känner igen mig i så mycket i det du skriver, även om jag aldrig varit feminist. Har också alltid avskytt mobbing och sympatiserar med klassiska upplysningsideal. Det verkar för övrigt vara några gemensamma nämnare hos oss feministkritiker (som jag också kallar mig). Önskar jag hann skriva mer men jag måste jobba…Jag blir nyfiken på Kimhza med sin intressanta bakgrund.

  15. Pingback: Lång kommentar till Hanna Kjellbergs inlägg om vad feminism är | bittergubben

  16. Jag kom kontakt med den “nya feminismen” i mitten av 90-talet. Jag tyckte (och tycker egentligen fortfarande) att en del av tankegångarna var intressanta ur ett filosofiskt “utifrånperspektiv” men dåligt underlag för praktisk politik och som en del av den statliga propagandamaskineriet är det rent utav förödande. Jag bevistade då en universitetsdebatt som jag upplevde som riktigt obehaglig där en debattör med goda insikter om politiska resonemang blev offentligt avhånad som könsfiende. Han hade redan då noterat den som en förvanskad form av marxism med klassanalysen utbytt mot könsmaktsperspektiv.

    Efter min vistelse i USA noterade jag att genusdiskussionen i Sverige var en blåkopia av den i USA pågående rasdiskussionen, som i sin tur nu letat sig ända hit (utan kunskap om skillnader i historiska erfarenheter av frågan).

Comments are closed.