Ingen Hen i min trädgård

Häromdagen slog SvD upp en lyrisk helsida om ordet “hen”. Lova Olssons artikel är naturligtvis vinklad i det nya ordets favör.

Metoden Olsson använder för att propagera för användningen av “hen” bygger på att först publicera mestadels positiva omdömen (av olika art), och sen ställa det här mot Sverigedemokraternas Björn Söder, som är kritisk.

Det är såklart bekymmersamt, men det berättar också något om hur feministisk propaganda går till. Försiktigt, smygande och lömskt.

Användningen av “hen” är politiskt. Om detta råder det inga tvivel. Det är INTE en naturlig utveckling av språket som man gärna vill göra gällande. Till exempel citeras Anna Kinberg Batra (M) enligt följande:

“– Jag är generellt sett positiv till att språket naturligt utvecklas med tiden. Hen är på väg att etablera sig i vardagsspråket. Lika naturligt är att det officiella språket är mer konservativt.”

Detta är såklart inte sant. Det finns ingen “naturlig” utveckling gentemot användandet av “hen”. Tvärtom härstammar det från en feministisk elit inom genusvetenskap och media som vill genomföra förändringen uppifrån. Ett slags feministiskt dekret.

Att använda “hen” är utan tvekan en feministisk markör. Det är politik. Det könsneutrala i begreppet kan härledas till statsfeminismens föreställning om “könet som en social konstruktion” (som är inskriven i regeringsförklaringen).

Det är maktspråk. Och det handlar om språkets byggstenar. Och nej, det är inget oskyldigt pronomen.

” I en interpellationsdebatt i februari använde jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) – som första statsråd – ordet hen i talarstolen. Partikamraten Johan Pehrson, som är gruppledare, kan tänka sig att följa efter. Men han är inte odelat förtjust i ordet.

– Hen upplevs av en del som extremt politisk och riskerar att sätta ett huvudbudskap i bakgrunden.”

John Pehrson är inte odelat förtjust. Ordet “upplevs av en del” som extremt politiskt?

Kanske för att det är extremt politiskt?

När romanen “Egalias döttrar” av Gerd Brantenberg släpptes 1977, hade hon bytt ut “människor” (som lustigt nog på svenska är ett feminint begrepp – hon, människan) till “kvinniskor”.

Skulle tro att detta ligger i pipeline för nästa språkförbättring i Sverige, som naturligtvis också växt fram helt naturligt ute i stugorna.

20 thoughts on “Ingen Hen i min trädgård

  1. Svenska språket har redan fyra genus – femininum, maskulinun, neutrum och reale. Det känns väldigt överflödigt med ett femte, vad det nu ska kallas.

  2. Vill man få en känsla för hur politiskt det är kan man ju besöka några feministbloggar och titta i artiklar, men nog framför allt i kommentarsfälten.

    Själv brukar jag sluta läsa när någon konsekvent använder “hen” även vid hänvisning till män – personer som uppenbart är män och betraktar sig själva som män, eller dito kvinnor – och där detta framgår i sammanhanget. Då har man gått långt bortom det som skulle vara det naturliga användningsområdet (ett kortare alternativ till “han eller hon”, och möjligen mer lättsamt än “den” eller “denne”).

      • Jajemän.
        Man måste ju i alla fall ha ett grundrecept innan man börjar gå från hypotenusa till teologi, annars rasar ju hela den konvexa stuckaturen samman.

  3. Den brutala, svenska enväldiga kungamakten och dess lakejer förde in en massa franska lånord i svenskan. Är det ett skäl att undvika franska lånord? Nej, det tycker jag inte. Därför tycker jag att argumentet faller med att hen är ett politiskt ord. Själv använder jag inte “hen” konsekvent, men det händer. Men var och en gör ju som vederbörande vill 🙂

    • Kan lugnt säga att jag är kraftigt emot hen och vägrar använda ordet just pga den politiska markering det handlar om. Det är och förblir ett ord skapat av feminismen. Fram tills feminismen har slutar nervärdera manligheten kommer jag inte ge dem en enda seger.

  4. Eftersom det är extremfeministen Arnholm som först använde sig av ordet hen i en riksdagsdebatt så blir det ju ännu mera tydligt från vilka kretsar ordet försöker kuppas in. Kan säga att det inte är särskilt ofta man inte kan se om personen framför dig är av mans eller kvinnokön. Det händer väl mest med barn.Det var väl så feministerna påstod att man skulle använda ordet. Dv.s när man var osäker på vilket kön personen framför dig har. Nu försöker man föra in ordet i alla möjliga sammanhang. Håller med bashflak om att vederbörande funkar alldeles utmärkt om man inte vill skriva han/hon när man inte vet könet på någon. Ser ingen anledning att låta extremfeministerna bestämma om vilka ord som skall användas.

  5. För mig är det faktiskt oklart vad “hen” betyder. Jag har flera alternativ:
    – Istället för “han eller hon” när man inte vet könet på den som åsyftas.
    – Istället för “han eller hon” när man inte syftar på en specifik person överhuvudtaget
    – Som en neutral markör på en person som själv inte vill uppge sitt kön.
    – Som en neutral markör på en person som har oklar könsidentitet.
    – Som en neutral markör på en person som själv vägrar definiera sitt kön.
    – Som en neutraliserande markör på en person som själv gärna definiera sitt kön men där avsändaren vill osynliggöra det.

    Se även nedanstående inlägg på temat som på ett elegant sätt neutraliserar hela frågeställningen:
    http://www.unt.se/debattspecial/tt-journalist-inte-den-som-ar-den–2060869.aspx

    • “Hen” är förbaskat praktiskt just när man inte vet könet på den som åsyftas, inte minst när man skriver om en generisk/ospecifik person: alternativ som “han eller hon”, “vederbörande”, “användaren”, osv. har en tendens att vara rätt klumpiga & styltiga. Jfr användandet av singulärt “they” och “their” i engelska (som i och för sig en del avskyr). Skulle också vara användbart när kön saknar betydelse även om det är känt.

      “Hen” är ju inte ens ett speciellt nytt påfund: föreslogs om jag minns rätt första gången 1966 (av Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning) och sedan 1994 av Hans Karlgren (SvD) just som ersättning för “hon/han”.

        • Det är så för att du väljer att låta det vara en sådan markör. Så du kan antingen välja att låta det vara ett sådant eller ta över det och ‘beröva’ feministerna det.
          Ungefär som man inte lämnar över den svenska flaggan till rasister genom att används den i andra sammanhang, som de inte skulle använda den.

          Så använd ordet tills det förlorar den värdering som du lägger i det.

      • Om du läser min länk ser du att det oftast funkar alldeles utmärkt/betydligt bättre med “den” som könsneutralt pronomen.

  6. Varje gång jag hör eller ser ordet hen tänker jag på en transperson eller en person “in transition”. På det sättet har jag använt ordet de senaste tio åren och det tänker jag fortsätta med. För mig är ordet alltså inte könsneutralt utan det tredje könet. I texten med monarken så såg jag alltså en transande kung eller en butchig kronprinsessa 🙂

  7. Jag har diskuterat det här med några av mina kvinnliga vänner som verkar se feminism som någon slags Barbapapa som kan bli och vara precis vad de känner för stunden. Jag ser tydligt den politiska innebörden i ordet men detta sagt så finns det, olyckligtvis, en strikt språklig poäng med ordet. Så, om man tog bort den politiska andemeningen så skulle det finnas fog för att använda h-ordet. Nu ser jag det som omöjligt att göra det och därför använder jag det bara i ironiska sammanhang eller helt fel, bara för att hen gillar att retas.

  8. Försöken att införa ett könsneutralt pronomen är i grund och botten en vulgärtolkning av tesen att vårt språk formar vår värld och inte tvärtom. Jag noterar med intresse att frågan så gott som aldrig diskuteras utgående från verkliga exempel i den svenska offentligheten. Visst hänvisar man ibland till att finskan bara har ett könsneutralt pronomen – “hän” – som tydligen är förebilden för “hen” samtidigt som det finländska samhället är rätt så jämställt, vilket då uppfattas utgöra något slags kausalt samband. Men senast här slutar analyserna. Däremot ställer man sig inte frågan huruvida det könsneutrala pronominet “ö” i ungerskan gjort Ungern till någotslags föredöme inom jämställdhet. För att inte tala om att persiskans könsneutrala “o” skulle ha resulterat i att Iran kunde kallas ett jämställt samhälle.
    Det är självfallet kulturen i vid bemärkelse och inte språkliga teknikaliteter som avgör hur män och kvinnor uppfattas i ett samhälle. Ett intressant fall att följa är Estland, som med stormsteg är på väg att bli nordiskt – på alla sätt inklusive synen på jämställdhet. Om det avgörande vore att man också i estniskan bara har ett könsneutralt pronomen (“tema”), så vilka specifika ord är det då som förklarar den övriga samhällsutvecklingen? Ett rimligare antagande är förstås att det ligger betydligt djupare och mer komplicerade kulturella faktorer bakom utvecklingen. Men försök förklara sådant för svenska feminister….

Comments are closed.