Allting flyter omkring

Efter några dagars samtal med Feminist är jag lite fundersam. Kanske kommer hon tillbaka, kanske inte. Jag hoppas det – och jag vägrar släppa tanken på att vi kanske en dag kan förstå varandra. Ja, jag vet att det verkar som en nästan ofattbar tanke, men vi får väl se. I nuläget känns det som att vi bara sitter och rabblar upp våra positioner, gång på gång.

Det får mig att tänka på det verkliga livet… Jag bor här, i världens singeltätaste stad. Ja, det låter ju nästan lite happy, happy, eller? Kunde man också vända på det och kalla det för världens ensammaste stad? Inte så att jag själv känner mig särskilt ensam (men det har jag ju familj, vänner och barn att tacka för). Men jag ser och hör om så många relationer och ambitiösa förhållanden som går sönder i svallvågorna efter denna vår familjefobiska och feministiska tid.

Nu märker jag ju att jag låter lite konservativ i en mening som jag kanske aldrig burit bekvämt, men jag känner faktiskt en viss sorg över alla dessa söndertrasade förhållanden, ofta med barn inblandade, som har blivit vardag i mina kretsar. Vad är det med oss svenskar, tänker jag ibland, varför skall vi göra allting så radikalt och omdömeslöst när vi väl har bestämt oss?

Då socialdemokratin hade beslutat sig för att städa bort både fattigdomen och städernas borgerliga markörer, ja, då räckte det inte med att ha en vision som kunde genomföras på sikt i en demokratisk anda. Nej, hela stan skulle rivas på en gång. Pang bom. Här där jag bor revs över 700 fastigheter, väldigt ofta både fungerande och vackra – och dessutom historiska – byggnader. Och ersattes med vad man ganska snart kunde konstatera var både fula och omänskliga miljöer.

Idéer. Borde vi inte vara varsamma med idéer – ställt mot tusentals år av mänsklig erfarenhet?

När postmodernismen och feminismen slår igenom så skall också allt det gamla bort – och snabbt skall det gå även här. Katederundervisningen och allt man visste om hur undervisning och skolpolitik hade bedrivits skulle slängas på soptippen över en natt. Nya vilda pedagogiska idéer fick ta all plats – och någon dialog var aldrig aktuell. Riv ner skiten bara – och vägra ta debatten. När teorier om maktstrukturer och genus väller in över högskolorna och media, så skall vi omedelbart bli bäst i världen på att motverka dessa (strukturerna). Att det tidigare säkert kan ha funnits en slapphet och okunskap i domslut om sexualbrott, innebär nu att vi snabbt som attan skall åsidosätta rättssäkerheten, kasta folk i fängelse på hörsägen och kalla en brusten kondom för våldtäkt. Vi skall bli så bra på att värna om homosexuallas rättigheter att vi vänder på steken och anordnar (med statliga pengar) festivaler som “heterohatets dag” och börjar prata om den förhatliga heteronormativiteten. Vi får höra om strukturer överallt. Makthierarkier, förutbestämda positioner i dessa hierarkier dit vi som individer slussas in med utgångspunkt i hudfärg, kön och sexuell läggning. Ingenting är på riktigt längre. Bara teorier och föreställningar om makt. Allting flyter omkring i en nervös, vibrerande och motsägelsefull låtsasvärld, där politiker har lärt sig att prata ett nytt och helt eget språk. Ett språk alla känner igen men som ingen förstår innebörden av, eftersom orden aldrig fastnar, aldrig egentligen betyder något.

Folk är rädda för att säga fel, för att uppfattas fel.

Vi skall ju vara bäst i världen på att göra rätt. Eller det vi tror är rätt för ögonblicket. Och hur fel blir det inte, gång på gång?

Många som skiljer sig och bryter upp gör det på ett både bra och schysst sätt. Det kan säkert vara den bästa lösningen för flera par, också med barn. Men ibland verkar där finnas något annat under, något ytterligare som brutit sönder tilliten och respekten (som inte handlar om otrohet eller brist på kärlek). Snarare konflikter som bottnar i missförstånd och vanföreställningar om vilka vi är, som män och kvinnor, i över- och underordningarnas dramaturgi.

Jag tänker att även här är vi på väg att bli bäst i världen. Bäst i världen på att förneka varandra samförstånd och kärlek. Bäst i världen på att håna allt som har med den urtrista och förtryckande kärnfamiljen att göra. Bäst i världen på att se varandra som fiender – eftersom detta synsätt kommer från en feministisk kunskapskälla (och vi har ju lärt oss att feminismen är en god kraft). Bäst i världen på att lyfta fram och pusha kvinnor att välja ett liv utan den förhatliga bördan av samvaron med en man. Bäst i världen på feminism helt enkelt.

Och ja, vi kan ju se samma tydliga tendenser också när det gäller antirasism. Socialdemokraterna tävlar i grenen och vill ju också visa att man är så antirasistiska att man helt enkelt börjar prata om hudfärg och klassar in detta i vad som är bra och dåligt. Vitt är inte bra förstår vi ju snabbt. Det blir så snurrigt att samma Anna Ardin som numera är världskänd för att inte bara ha en negativ manssyn men också för att anmäla Julian Assange för våldtäkt, efter mysig frukost och gulliga sms (men eftersom han kanske hade sönder en kondom och dessutom hade sex med en annan kvinna) – tycker att det är viktigt att stå upp för Omar Mustafa som i sin tur inte tar avstånd från islamistiska, kvinnofientliga och antisemitiska värderingar. Anna Ardin skall ju också vara världsbäst, både i feminism och antirasism.

Allting flyter omkring.

Jag skulle gärna se att vi förankrade en del idéer vid kajen först och gick lite varsamt fram.

8 thoughts on “Allting flyter omkring

  1. Det svenska samhället har onekligen en totalitär ådra. Man uppfattar sig som demokratisk samtidigt som man kräver total likriktning. Visserligen kunde man säga att det inte behöver vara så värst farligt när detta drag nu kommit att fokusera på vissa tidigare marginaliserade gruppers rättigheter, men saken är att riktningen när som helst kan ändras och måltavlan bli en annan. På 70-talet handlade allt om arbetare, men dem kallar man idag “sverigedemokrater” eller rentav “vitt skräp”. På den tiden hyllades pågående folkmord i bl.a. kKina och Kambodja.
    Allt flyter inte, bäste Kimhza. Det bestående är detta totalitära drag.

    • Rick: Vi får sätta vår tilltro till nätet. Det är en ny form av medborgardemokrati som passar många svenskar bra, tror jag. Och det skrämmer den feministiska eliten (som vill kriminalisera istället för att ta debatten).

  2. Jätteintressant inlägg! Det här ger en tydlig fond mot vilken jag kan studera de postmoderna teorierna mot (jag är ju i färd med att försöka sätta mig in i dem nu…)
    Desto större anledning att vara vaksam mot vilka idéer som blir den “allmänna sanningen” och den rådande diskursen.

  3. Det som fascinerar mig mest just nu är hur Anna Ardin mfl får ihop sin världsbild..flera uttalade feminister är kritiska och beklagar att Mustafa Omar lämnar sina uppdrag..Ingen kan väl ändå påstå att Omar skulle vara trovärdig som feminist enligt sossarnas egen definition? Det borde vara tydligt även för den blinde att han inte är feminist. Om han varit det skulle han väl lobbat för genuspedagoger till de muslimska friskolorna, kvinnliga imamer t.ex. Jag menar dessa personer tycker Pär Ström är satan själv, men Omar är det synd om eller? Ska bli spännande hur de ska få ihop kriminalisering av antifeminism på sikt. En idé kan ju vara att de grupper som redan är strukturellt missgynnade enligt feminismen exkluderas från granskning? Det blir mest rättvist så enligt feministisk praxis
    Mustafa och Waberi representerat inte heller alla muslimer. Jag har många personer i min närhet som är är födda i mellanöstern och som med andras ögon därav ses som “muslimer” som inte vill ha något somhelst samröre med dessa herrar, tvärtom. De har sett vad som kan ske på nära håll och är därför betydligt mer klarsynta.

    • Rebecka: Ja, egentligen är det obegripligt. Det är bara om man förstår hur de här människorna föreställer sig maktstrukturer och hierarkier som det blir logiskt. Håller också med om att det här självklart inte handlar om alla muslimer. Även om jag gärna hade sett att fler protesterade (som t ex modiga Bahareh Andersson).

  4. Den beröringsskräck med islam, där det politiska projektet där Liza Marklund bokGömda ingick fick som följd, har nu bitit (s) i sin egen svans. Rätt instressant faktiskt. Den som gräver en grop åt andra….

    Veronica Palms argument och aktion var en liknelse på tomma tunnor skramlar mest.

  5. På 80-talet fanns ett fenomen som varje aspirerande humanistisk intellektuell på något vis måste ha en åsikt om. Under några år i slutet av 80-talet – och en bit in i 90-talet – Så hade Kvantmekanikens upptäckter fått ett uppsving och ett genomslag långt utanför fysiken som vetenskapsområde. Kvantmekanik är starkt förenklat en fysik som inte kunde förklaras med Newtons lagar om mekanik.

    Senare kom en störtflod av literatur som använde “kvant” som prefix . “kvantjaget” ” https://biblioteket.stockholm.se/titel/939998 t.ex. En bland hundratals liknande titlar som säger sig revolutionära synen på människans innersta natur.

    Det säger sig själv att detta , ur vetenskapligt synvinkel är ren och skär humbug .

    Lars Hansson skrev 1998 en artikel i DN . Ett Citat : “Att böcker som “Kvantjaget” blir publicerade är inte särskilt konstigt – det finns uppenbarligen en marknad. Det märkliga är hur den uppmärksammas i medierna. Efter att ha publicerat ytterligare en bok “The Quantum Society” (1993), besökte Zohar Sverige inbjuden som konsult av Solna kommun. Hennes teorier om fysik, mänskliga relationer och samhället beskrevs i tre stora artiklar i Svenska Dagbladet (940117,18,19). På de ca 2.5 helsidorna är den enda antydan till kritik av Zohars ideer ett yttrande av en fysiker som anser att hon är ytlig, resten är referat och panegyrik! Vad gäller hennes kommunala uppdrag skriver SvD: “Att hon fick komma till kommungubbar och gummor och berätta om kvantlagar och samhällsbyggnad. -Det var roligt, säger Anders Ekegren, och även och jag inte förstod allt och inte vet om vi kan använda oss av det så behöver vi nya tankar i den svenska debatten.” (Att Solnas kommunpolitiker tillfört den svenska debatten en del på senare tid är ju ovedersägligt.) Några år senare har Danah Zohar etablerat sig som föreläsare i “Kvantledarskap” och är återigen i Stockholm, denna gång för att leda ledarkurser för näringslivet. Återigen blir det en artikel i SvD (961128) som kritiklöst refererar Zohars idéer och presenterar henne som “kvantfysiker”. . ”

    Mycket riktigt konstanterat av lars Hansson : och att man skall visa tolerans mot olika ståndpunkter, snarare än att öppet och kritiskt granska alla argument. De som tycker så undviker oftast debatt i sakfrågor, men är kvicka att anklaga de som inte delar deras åsikter för intolerans och inskränkthet

    Känns detta igen ?

    Det postmoderna genombrottet tog fart på tidigt 90-tal. Något att komma ihåg är att detta är ett självutropad paradigmskifte i humanistisk tappning, där den enda gemensamma nänaren tycks vara en feltolkning av vetenskap och ett institutionalisernade av subjektiva och oantastliga positioner parad med snarstucken defensiv intolernas.

Comments are closed.