Den radikala feminismens radikalitet

Först vill jag rekommendera alla att läsa Susanna Varis skarpa granskning av det som Dagens Nyheter Kultur har blivit, här och här. “DN Feminism”, som denna kulturredaktion mycket riktigt nu rättmätigt måste kallas. Det hela har nått sådana proportioner att häpnaden sedan länge har övergått i vad som kunde beskrivas som ett uppgivet leende. Lite pajasaktigt, faktiskt. Men samtidigt avslöjande. Det är som att ges möjlighet att från första parkett beskåda hur en politisk radikaliseringsprocess ter sig, hur den stegrar sig, accelererar och såsmåningom förlorar kontakten med verkligheten. Alltså att ha följt DN Kultur de sista 10–15 åren. Intertextualiseringen som det idag mestadels handlar om är närmast smärtsam i sin instängdhet. DN Kultur är förlorad.

Jag har tidigare skrivit om att jag endast använder begreppen “feminism” och “feminist”, inga variationer (eftersom jag ansett att det är feminismens ansvar att rensa upp i sin egen trädgård). Men det är ju samtidigt så att detta i de flesta fall i Sverige betyder det samma som radikalfeminism (vilket absolut inte är fallet för våra vänner feministerna i till exempel Ukraina eller Mellanöstern). Men hur har då “den svenska radikalfeminismen” kunnat bli “den svenska feminismen”? Hur är det möjligt att den extrema, radikala grenen av feminismen lyckats med konsstycket att ta över praktiskt taget hela begreppet och senare, hela rörelsen?

Jag tror att svaret måste delas upp. Dels handlar det om en bred och långsiktig innötningskampanj, där kontrollen över språket och språkbruket varit central (och där media och politiker har arbetat parallellt). Men det handlar givetvis också om det vakuum i vilket radikaliseringen fick fortgå. En naiv godtrogenhet tillsammans med en viss konflikträdsla hos gemene man underlättade säkert. Sverige var en perfekt plattform för radikalisering. Den politiska folkhemstraditionen har också skapat ett konsensusklimat. Vi är ovana att ställa folk mot väggen, säga ifrån, ifrågasätta allt för skarpt.

Till det skall läggas en ständig intern utrensning i de feministiska grupperingarna, där de “liberala feministerna” sköts åt sidan (notera att jag menar liberala feminister i begreppets ursprungliga mening – det har ingenting med nuvarande Folkpartiets liberala feminister att göra). Men ett stort ansvar ligger givetvis hos de som fortfarande kallar sig feminister och som inte är radikala – men som inte har vågat ta den interna striden. De har sett på när hydran har växt och ändå valt att tiga. Och de flesta tiger fortfarande.

Nu är det för sent. Feminism är ett förbrukat begrepp och kommer aldrig igen att kunna förknippas med en god kraft.

Jag påstår att det som först och främst skiljer radikalfeminism från det som en gång var feminism är det brinnande hatet. Och det är också här vi hittar spåren in mot den svenska statsfeminismen, hur den etablerades och av vem den etablerades.

Hon heter Margareta Winberg, vår före detta vice statsminister i Göran Perssons regering. När hon med eftertryck (under ett ROKS-möte), uttalar orden “jag förstår inte varför inte fler kvinnor hatar män”, får vi en inblick i statsfeminismens födelse. Den radikala feminismens inträde i lagstiftning, myndighetsutövning och samhällsplanering. Det vi idag fortfarande lever med och ser konsekvenserna av.

Vi märker av den smygande formen av misandri och mansförakt, vilket också är en logisk följd av statsfeminismens etablering. Oftast är hatet återhållet en smula, kanske inbakat i recensioner, humoristiska tillslag, utvalda insändare, skendebatter eller annat. Det är i SCUM-debatterna som det mestadels får blomma ut och där vi känner av vinddraget och styrkan.

För att förstå vad radikalfeminismen handlar om, alltså det vi i Sverige kallar feminismen, vill jag gärna länka till både Erik Wedins inlägg om #RadFem, men också direkt till amerikanska A Voice for Men’s avslöjande.

“Agent Orange”, som lyckades ta sig in i de slutna feministiska forumen (och tog screenshots av dialogerna), visar med all önskvärd tydlighet vad vi har att göra med.

Hat.

Att diskutera olika möjligheter att utrota gruppen män är på fullt allvar. Bland annat.

Och är det inte mot bakgrund av denna kunskap högst anmärkningsvärt att just den radikala feminismens främsta företrädare i Sverige på hög politisk nivå nu försöker få igenom en kriminalisering av kritik mot denna typ av feminism? Som hatbrott…, ironi, någon?

Att arbeta aktivt mot denna feminism är tvärtom ett friskhetstecken. Vi som inte vill ha något könskrig och som på djupet menar att kvinnor och män är lika mycket värda – och att framtiden är vår tillsammans, måste engagera oss och säga ifrån.

Så enkelt är det.

12 thoughts on “Den radikala feminismens radikalitet

  1. Det anmärkningsvärda är ju inte att det finns kvinnor som hatar män, utan att de tillåts stoltsera med det som om det vore något fullständigt normalt.

  2. Ulf T: Exakt. Det är väl vad genusinvigda skulle kalla en “normaliseringsprocess”.
    Kimhza: åter ett briljant inlägg och jag påminns om varför det är så viktigt att orka!

  3. Vet inte om du såg det på Susannas blogg men jag skrev till Peter Wolodarski för lite mera än en vecka sedan och frågade honom varför Dn föraktar svenska ,medelålders vita män och om han tror att det är en bra affärside’ att göra det. Jag har fortfarande inte fått något svar mer än ett automatgenererat svarsmejl. Jag tror dessvärre att DN är förlorat till extremfeminismen så länge den nuvarande ledningen finns kvar tillsammans med extremfeministerna på kulturen.Jag fortsätter därför rösta med fötterna genom att inte på något vis överväga att prenumerera på tidningen något mera.Om vi är tillräckligt många som gör på samma sätt så kommer Peter Wolodarski få hyra in sig i en källarskrubb någonstans och kopiera tidningen på lösblad.

  4. Det mest deprimerande med Agent Orange avslöjande är faktiskt att vissa personer ,som befinner sig i myndighetsposition – och därmed utövar makt över andra individer – bakom anonyma avatarer och nicks odlar en sådan extrem paranoid världsbild. Men varför ? Vart kommer all kompromisslös vrede och hat ifrån ? Vad har vi missat i analysen ?

    Funderar över dessa kvinnors omnipotens och den skriande desperationen av en livsekvation som inte går att lösa – någonsin.

  5. Intressant läsning. Både din post och den du refererar till. Snacka om dessa feminister sprider en dålig stämning omkring sig. Dags för en ordentlig kartläggning 🙂

      • Har läst mer av det som har skrivits om #radfem2013 i diverse media. Känslan jag fick när jag läste var att jag hade gått fel i nån korridor och hamnat på ett KKK-möte. Vidriga åsikter som med stolthet framförs av dessa feminister. Undra om deras mammor är stolta?

  6. Bra analys. Det behövs fler som säger “nej, jag håller inte med.”
    Det handlar inte om något “gott” som “gått för långt”. Det handlar om något som går åt alldeles fel håll.

Comments are closed.