Om Kielos misandri och kulturen som är vår

Jag skulle vilja utveckla och resonera lite vidare kring varför jag blir så känslomässigt illa berörd av Katrine Kielos artikel i DN och varför jag kategoriserar den som så djupt misandrisk. Jag tänker inte citera ur texten (det finns det redan andra som har gjort förträffligt), utan helt enkelt fokusera på grundtesen. Den slutsats som Kielos kommer fram till.

Det vi kallar misandri, alltså hatet och föraktet mot män, kan självklart visa sig på olika sätt och handlar också ofta om olika infallsvinklar, olika utgångslägen. I en tidigare text gjorde jag denna indelning (har jag missat något är du välkommen att komplettera eller kritisera i kommentarstråden):

 

Hatet mot mannen som varelse (biologi/genetik).

Hatet mot manlighet som företeelse (genusvetenskap, sociologi)

Hatet mot mannen och kolonialismen (föreställningen om mannen som utsugare av världens fattiga).

Hatet mot mannen och miljön (föreställningen att det är män som förstör och tär på jordens resurser).

Hatet mot mannen som institution (föreställningen om patriarkatet).

Hatet mot mannen som könsförtryckare och förövare (äktenskapet, det heterosexuella samlaget, föreställningen att vi lever i en “våldtäktskultur”)

Hatet mot mannen som underbegåvad (idioter, huliganer, drönare, omotiverade elever i skolan osv)

Hatet mot mannen som den priviligierade (nobelpristagare, företagsledare, uppfinnare osv).

 

Jag menar att Kielos gör sig skyldig till en monumental men samtidigt raffinerad form av misandri när hon nästan lättvindigt och bekymmerslöst når fram till att det är män och manlighet som ligger bakom klimathotet. Egentligen är det så dumt att man borde, precis som Ekvalist, skratta åt det. Men jag ser ett djupare allvar. Det är precis denna bild av mannen som sprider sig som ett gift i feminismens och genusgalenskapens kölvatten. Det är en oförsonlig bild. Det är bilden av en förövare. Och brottet denna gång? Inte bara brott mot mänskligheten, utan brott mot hela planetens framtid. Det är denna typ av misandri som är den kanske farligaste, eftersom den gör gällande att Mannen är Fienden, men inte bara kvinnans fiende, utan Fienden till Allt Liv. Det är den här typen av artiklar som påverkar och driver framför allt unga kvinnor in i radikaliserade feministiska miljöer där man på allvar diskuterar våld och “slutgiltiga lösningar”.

Jag skulle vilja göra ett omvänt tankeexperiment för att illustrera magnituden av Kielos misandri.

Låt oss tänka tanken att jag skulle anklaga kvinnor och det kvinnor gör för att halva jordens befolkning riskerar att dö i utbrott av pandemier och sjukdomar som återvänt genom spridningen av multiresistenta bakterier.

Tänk sedan att jag skulle skriva ett uppslag i DN där jag fick breda ut mig och spekulera över hur just kvinnors överanvändande av penicillin är orsaken till den stundande katastrofen. Att kvinnor bär skulden (men hade bara kvinnor varit och fungerat på ett annat sätt (mer som män), så hade katastrofen kanske kunnat undvikas). Jag hade refererat till något litterärt verk där kvinnan och “den manipulativa feminiteten” beskrivs som “fet, självisk och notoriskt otrogen”. För att förstärka min tes om kvinnans skuld.

Tänk tanken. Bilden av den feta, egoistiska kvinnan, helt utan vilja till uppoffring – och som tär på och förstör för allas vår möjlighet till överlevnad – ligger framför oss. Sen problematiserar jag lite fram och tillbaka och avslutar med:

Vad ”en riktig kvinna” är och inte är, kan faktiskt vara den mest centrala frågan i hela pandemidebatten.

Detta är naturligtvis helt otänkbart (och tack och lov för det). Ett sådant kvinnohat skulle fördömas och framför allt, med rätta, aldrig publiceras. Men Katrine Kielos artikel ligger rätt i tiden. Manshat är på modet och DN Kultur is da shit.

——————————————————————————————————————————————–

Under lunchen idag funderade jag en del över detta med synen på verkligheten. Jag hann också läsa Bittergubbens utmärkta analys och dissekering av en genusstudents C-uppsats. Det slår mig att vi är ganska få som skriver om de här frågorna som inte är ingenjörer eller har en mer vetenskapligt inriktad eller hantverksmässig sysselsättning.

Det här är något som jag skulle vilja utveckla vidare, att det inte finns någon motsättning i att komma ur en vetenskaplig/teknisk tradition och en konstnärlig/kulturell – och samtidigt hitta enighet kring kritiken mot postmodernismen och feminismen.

Som några redan vet kommer jag ur moderskeppets innersta krets. Jag har suttit småpackad och skålat med Schyman på Söderteatern, applåderat Claes Borgströms stinna brandtal om den förhatliga manligheten, knegat med Bangs redaktion på Hornstull och gjort upp planer. Och betydligt värre än så. Det är inget jag idag är stolt över.

Men det går att vakna upp, också i den värld där jag befinner mig. Och att arbeta med kultur och konstnärliga frågor är i sig själv ingen förnuftsvidrig verksamhet. Tvärtom. Det går att tro på meningen med att bygga broar som håller – och samtidigt skapa konst som berör och väcker det innerliga och meningsfulla – utan att hamna i konflikt med sig själv.

Feminismen och postkolonialismen har tagit över kulturverksamheten i Sverige, jovisst, men kulturen i sig själv är bångstyrig. Kulturen är nämligen det vi alla gör och är. Du och jag.

Och vilka möjligheter vi har.

Om detta vill jag gärna återkomma.

12 thoughts on “Om Kielos misandri och kulturen som är vår

  1. Vilken omvändelse… Själv har jag aldrig någonsin varit dragen åt idéerna på vänsterkanten så därför har jag inte så mycket att omvända mig från, men tycker att det är intressant att genom genusdebatten få argument för hur fel dessa personer har.

  2. Jag förstår hur du menar, Kimhza. Visst är det mansförakt. Anledningen till att jag skrattade var framför allt artikelns slutknorr:

    “Planeten roterar inte bara för oss allena.

    Vetenskap är en form av förundran.

    Kunskap är en form av kärlek.

    Är det för sent att rädda oss själva?

    Kommer vi förändras, eller kommer vi att dö?

    Vad ‘en riktig man’ är och inte är, kan faktiskt vara den mest centrala frågan i hela klimatdebatten”.

    Skrivet av Katrin Kielos, bosatt i London. (Tror f ö knappast att hon rodde eller seglade dit). Det är så uppenbart knasigt.

    Intressant att höra dina ex-feministiska bekännelser! Jag vill inte offentliggöra mina, men jag har några jag också… hur kunde vi bli så hjärntvättade?

    • Ekvalist: Ja, jag vet vad du menar. Jag skrattade faktiskt också. Men allvaret slöt sig ganska snart. Om hjärntvätten, nej, jag blev aldrig hjärntvättad, jag gjorde min grej i de miljöer där jag fanns, men jag tänkte aldrig efter. Förrän nu.

      • OK, jag var åtminstone hjärntvättad. Det känns så nu i efterhand, som om jag har lämnat en religiös sekt. Jag var med i en radikalfeministisk vänstersekt där alla skulle tycka lika, och den som inte var lika radikal som den radikalaste var ett patriarkalt borgarsvin och det ville ingen vara för alla ville dela gängets värme. Teorierna var så förföriskt logiska. En gång minns jag att jag ifrågasatte något riktigt tokigt och då fick jag svaret “jag tycker att du ska läsa de här böckerna, då kommer du att förstå”. Läs mer böcker från den rätta läran var svaret. Som i en religiös sekt.

    • Ja, den där sista lilla utsvävningen i Kielos artikel fick mig att tänka på jästa linsgrytor och för mycket av fel svamp…:)

  3. Angående dina sista funderingar om tekniker och ingenjörer, kan jag inte uttala mig generellt, men min personliga erfarenhet av att resonera luddigt och tillrättalagt, som postmodernisterna gör, är att det leder till många smällar.

    Jag tror att arbetar man i utvecklingsprojekt eller som projektledare av tekniska produkter, räcker det inte att gissa och tro: man måste vara någorlunda säker. Säkerheten fås genom planera, testa och köra de produkter man jobbar med. Varje genväg är en fara, och man ser hur folk som gissar vilt ibland visserligen gissar rätt, men alldeles för ofta gissar fel. Och med några års erfarenhet får man ett förhållande till sanning och till verkligheten, som är personligt.

    En del av mig blir kränkt av postmodernisternas lättja i förhållande till sanningen, där jag själv kämpat så hårt med att förstå den och ta till mig den. Det är en del av min yrkesstolthet att protestera emot det jag uppfattar som osammanhängande svammel – framförallt när det är tänkt att styra mig och mina värderingar.

    Vill testar detta för övrigt när jag ändå skriver här (blir det för anskrämligt får du väl ta bort det).

    Trots många viktiga artiklar idag är denna kanske mest djupgående. kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/04/24/om-… Men ändå går det fortfarande att förneka misandrin— Martin Larsson (@FlyingMartin) April 24, 2013

  4. Tillsammans med Schyman och Borgström? Jag ryser. Och ändå har du förnuftet i behåll. Imponerande.
    Jag tycker mig märka att det faktiskt finns en hel del som omvänts från feminismen. Hur vanligt är det med folk som omvänts till feminismen? Jag misstänker att det är mycket ovanligt.

  5. Pingback: Ännu mera DN Feminism | Susanna's Crowbar

Comments are closed.