Den feministiska hydran

Vi måste bli bättre på att se och prata om vad det faktiskt är som har hänt (och håller på att hända), med det samhälle vi lever i. Det är fantastiskt inspirerande att se de nätverk av kvinnor och män som nu startar upp, människor som engagerar sig och som känner att gränserna har passerats för vad som är acceptabelt. Folk från alla håll som nu går samman i protest. Men vi måste bli ännu bättre och vi måste bli fler.

Den flerhövdade hydra vi har att göra med är mäktig och skoningslös. Det är feminismen, kulturrelativismen, postmodernismen, postkolonialismen och poststrukturalismen som tillsammans är och har blivit detta monster – och förödelsen i dess spår (nu och framöver), går inte ens att överblicka. Målet är ju att bryta ner och trasa sönder samhället inifrån. Och metoderna kan bara liknas vid en diktatur, eftersom åsiktsförtrycket, tystandet av kritiker och distributionen av rädsla (för repressalier och utstötning), är de standardiserade tillvägagångssätten. Det är makten som talar till oss, med sedvanligt maktspråk (både genom politiker och journalister), och det är uppenbart vad som vill åstadkommas. En hegemonisk åsiktselit, utan röster som ifrågasätter. En tystad opposition.

Så att destruktionen får fortgå.

Låter jag drastisk? Ja, kanske, men jag är inte ensam. Nu vet jag också att det finns personer högt upp i den etablerade “eliten” som ser samma saker som jag, men som väljer att gå åt sidan då trycket är för hårt. Det handlar om att finnas kvar överhuvudtaget och i förlängningen att kunna försörja sig. Så mäktig och stark har hydran växt sig att till och med personer som åtnjuter den kanske största publicistiska respekten i landet och är rikskända för sin integritet, ser sig tvingade att undvika konfrontation. Undvika ett allt för tydligt ifrågasättande av makten.

Hur allvarligt är detta? Jag påstår att det är så allvarligt som det någonsin kan bli. Det är fundamentalt. Och vi måste reagera och engagera oss ännu mer. På gräsrotsnivå, genom bloggar och framöver genom mer traditionella organisationer. Och vi måste ge vårt stöd till de som tar bladet från munnen. Alltid.

Det som händer med samhället, i spåren av hydran, är framför allt indelningen av människor i grupper som därefter utmålas som i konflikt med varandra. I maktordningarnas och de påstådda strukturella hierarkiernas dramaturgi leds vi ner i avgrunden, där vi alla slutar att se varandra som medmänniskor, likvärdiga och jämlika. Istället för det tänkbara samarbetet hetsas vi att se varandra som fiender, som kombattanter i ett dödsdömt maktspel. Genom hudfärg, genom etnicitet, genom kön och genom sexuell tillhörighet klassas vi in i de som får yttra sig och de som inte får. Vi slutar att vara individer, vi tillåts inte att vara individer. Det enda vi till slut blir är representanter för den grupp människor vi ser likadana ut som. Yttre kännetecken; hårfärg, hud och kön. På detta sättet förstör man alla möjligheter för den inre människan att bryta gränser och nå ut över på den andra sidan. Till den andra människan.

Det är så det är tänkt. Och det är detta som händer idag. Sammanbrottet är nära, det är jag övertygad om, såvida vi inte stoppar det. Det är mer som står på spel än vad som går att föreställa sig.

—————————

En avslutande kommentar bara om Certatios intressanta inlägg idag. Jag läser texten och förundras lite över hur det fortfarande är vanligt bland feminismkritiker att utgå från att feminismen är en god kraft. Som om det fanns ett egentligen gott uppsåt med till exempel Malin Holms engagemang vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala. Eller Nordiska ministerrådets förslag om kriminalisering av kritik mot föreställningen om könsmaktsordningen. Som om det liksom bara har blivit något fel i hanteringen på vägen. Eller något. Det visar ju på Certatios välvilja och goda uppsåt. Men är samtidigt en smula naivt. Hydran tar inga hänsyn, tro mig, och huruvida Certatio är en bra person (vilket jag inte tvivlar en sekund på), eller inte, är inte intressant utifrån hydrans perspektiv. Certatio, liksom alla andra som ifrågasatt maktens tolkningsföreträde, är redan kartlagda. Bodegan också, givetvis. Se det för vad det är istället, analysera och dra slutsatser.

Hydran är evil. Feminismen är inte en god kraft. Låt oss jobba på nu.

34 thoughts on “Den feministiska hydran

  1. Kommenterade just hos Certatio och ser att vi tänker lite lika, förutom det där med naiviteten. Jag tycker C är nog tuff i sitt sätt att skriva, med finess och skärpa kommer man långt, eller som jag brukade säga hos PB, långsamt kommer man längst. För precis som du skriver tror jag man ska undvika att låta sig hetsas mot varandra och låta handsken bli liggande. Det betyder inte att man inte ska agera men just klokare än de.

  2. Tyvärr är feghet och opportunism en alltför vanlig egenskap på alla nivåer

    Angående strategi, se nedanstående tips i spel/förhandlingar. I korthet följande:
    “”För det första att alltid samarbeta i första draget; för det andra att därefter alltid spegla motpartens drag (ömsesidighet); för det tredje att inte vara långsint utan bara ”minnas” ett drag bakåt. ”Tit for tat”-spelarens minne är kort; långsinthet som präglar så många utdragna konflikter där gamla oförrätter fortsätter att elda på nya ”avhopp” hör inte hemma i samarbetets värld. Genom dessa tre regler skapas för det fjärde förutsägbarhet och därmed en för motparten ”genomskinlig” strategi som går att ”lära sig”.””

    http://www.svd.se/kultur/understrecket/godhet-ar-en-lonsam-strategi_8100760.svd

    • Hur man använder “tit for tat” i verkliga tillämpningar är inte så enkelt som det ofta framstår, och det handlar mer om att bevisa sin förmåga att åstadkomma konsekvenser vid övertramp än att vara altruistisk.

      Om man vill omsätta strategin till verkliga tillämpningar bör man teoretiskt aldrig samarbeta mer än man har råd att förlora och man ska alltid vara mycket tydlig med sin möjlighet att försvara sina gränser. Det finns verkliga exempel på när man använt “tit for tat”, exempelvis i skyttegravarna under första världskriget där de soldaterna på de respektive sidorna samarbetade och missade varandra med flit. När någon bröt överenskommelsen besvarades det med blodig hämnd. Det är en maktbalans, att kalla det godhet är vilseledande för det handlar om att vara så övertydlig med att man inte kommer låta sig trampas på att den andra inte har något annat realistiskt alternativ än att ta ens framsträckta hand.

      • Du har rätt i att det inte är en godhetsstrategi, det det är en defensiv men försiktigt optimistisk strategi. Poängen är dock att det varken är långsiktigt bäst att gå “all in” eller att helt vägra att ens försöka.

  3. Det postmoderna “huvudet” och det idékomplex som gav upphov till det analyseras grundligt av Stephen Hicks: http://www.amazon.com/Explaining-Postmodernism-Skepticism-Socialism-Rousseau/dp/0983258406/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1366996795&sr=1-1&keywords=Stephen+hicks

    Jag läste boken nyligen och rekommenderar den. Det bästa är att den börjar från början, med Rousseau, Kant och Herder och fortsätter via Hegel, Nietzsche och Marx mot Foucault och Derrida, m fl. Den är också relativt lättläst för att vara en bok om filosofi.

    • Finns en rad fördelar med att inte organisera sig. Motståndet är osynligt men alltid närvarande. Det finns ingen utsedd ledare som kan smutskastas och göras narr av. Motståndet har inget namn som kan användas i svarta propagandasyften.

      Sen så tror jag att vi är rätt överens om vad som är problemet, men lösningarna på problemet varierar. Mångfalden av idéer är vår styrka.

  4. “Istället för det tänkbara samarbetet blir vi uppmanande att se varandra som fiender, som kombattanter i ett dödsdömt maktspel”.

    Precis så är det. Postmodernismen är en splittrande ideologi. Från mitt perspektiv på vänsterkanten ser jag det som att den springer de girigastes ärenden. Postmodernismens propaganda får befolkningen att fokusera på kön och hudfärg istället för att fokusera på inkomst- och förmögenhetsskillnader. Klyftorna har ökat sedan 1981 oavsett regering, samtidigt som fokus i tilltagande grad har legat på kön och hudfärg. Inte undra på att vänstern förlorar riksdagsvalen och tappar röster till SD.

  5. Håller med dig helt och hållet, facit har du i gamla DDR, samma taktik också f.ö.
    Meningen är att vi skall bli tysta grå möss som stryker utmed väggarna, livrädda att utmärka oss från massan. Meningen är att vi skall bli fogliga och lättstyrda….

    Jag sitter och väntar på att de produktiva skattekossorna skall tröttna på att jobba och försörja alla andra utom sig själva, och börja flytta ut från landet.
    Undrar just hur vår svenska mur kommer att utformas för att hindra oss att fly.

    Vissa “feminister” erkänner ju t.o.m öppet hur de grät när muren revs, och försöker nu att bygga upp samma kommunistiska illusion här i sverige.

  6. Om drygt 1 år är det val igen. Vi får inte glömma bort att lyfta fram partipolitiker som är på vår sida. Det innebär i praktiken att vi faktiskt kan personrösta fram politiker på riksdagslistorna på valsedlarna. Det kanske inte heller vore helt omöjligt att kontakta vissa politiker inför valet. Vi är är väl uppskattningsvis värda ett par tusen röster bara på bloggarna, och potentiellt bra mycket mer än så. Antifeminismen behövs i politiken också.

    • Om man enbart ska gå efter feministmotstånd är KDU ett bra alternativ. KD behöver troligtvis stödröster för att hålla sig kvar ovanför fyraprocentstrecket så då kan man som feministkritisk borgare rösta på dem utan problem.

    • Ouuuch … Det nämdes både Ayn Rand och Margret Thatcher i positiva ordalag.

      Var tvungen att slå av 🙂 Läste en bok av Ayn Rand för 2 år sedan. Väldigt obehagliga påståenden om egoismens exalterande tillstånd och ofelbarhet.

Comments are closed.