Kazmierska och Selimovic

Som några kanske har märkt har Bodegan hållit stängt några dagar (andra projekt måste ibland prioriteras), men galenskapen virvlar ju runt där ute i oförminskad styrka och det är fint att vi är många som spanar och rapporterar.

Jag har med en viss fundersamhet noterat att Svenska Dagbladet verkar ha skruvat upp sitt slentrianmisandriska flöde den senaste veckan, genom ett flertal artiklar och rubriksättningar (kanske hinner återkomma till det). Precis som det i SVT’s Uppdrag Gransknings redaktion verkar pågå ett internt ställnings- och ideologikrig, kan man säkert anta att det även i SvD’s redaktioner pågår interna slitningar. Den extrema feminismens, kollektivismens och postmodernismens företrädare på ena sidan och de liberala, konservativa, humanistiska eller “jämställdistiska” tänkarna på den andra. När det gäller Dagens Nyheter vet vi ju redan att den förra gruppen vunnit och tagit över nästan helt. Jag håller tummarna för SvD.

Idag har jag två noteringar. Jag tänker bland annat på detta hur gammelmedias feministiska meningsfränder internt arbetar för att stötta varandra. Flera har säkert redan läst Natalia Kazmierskas skeva och misandriska artikel i Aftonbladet. Vad jag reagerade på nu var hur samma Kazmierska, också programledare i Sveriges Radio P3, blev mysintervjuad igår av Erik Blix i Sveriges Radio P4 Extra. Precis som när Maria Sveland blir intervjuad handlar det om rena hyllningsporträtten. Vi ser ju detta ganska ofta, feminister med anmärkningsvärt extrema åsikter som bjuds in att antingen sprida politiska åsikter (utan jobbiga motfrågor), eller bara ges möjlighet att vara “sig själva”, skratta, fnittra, vara hyggliga och svara på inställsamma frågor om fritidsintressen, favoritmat eller kanske hur det känns att vara “Sveriges sexigaste feminist”. För Sveland, precis som för Kazmierska handlar ju detta om varumärkesbyggande. Och ju starkare varumärke, ju större möjlighet att sprida åsikterna vidare. Subtil propaganda helt enkelt och Public Service är givetvis med på noterna.

Men det viktigaste nu, som jag ser det, är Jasenko Selimovic senaste “svar” (i dagens SvD), i den vansinniga rasismdebatten i kölvattnet av Jonas Hassen Khemiris inlägg i DN. Det Selimovic nämner här, om kollektivism, postmodernism och fastlåsningen i vanföreställningar om strukturer överallt (överordnade individens rättigheter), är centralt också i kritiken mot feminismen. Det handlar om samma hydra, samma tänkande och det Selimovic beskriver är skarpt, viktigt och angeläget. Här ett par utdrag:

“I er värld finns bara strukturer och maktens diskurser, inga subjekt eller individer. Men det finns problem med ert perspektiv. De är välkända och vetenskapligt debatterade i decennier. Här kommer ett litet axplock:

Ni relativiserar rasism. I och med det erbjuder ni rasister den perfekta ursäkten: ”Varför jagar ni just mig? Alla är ju sådana!” Ni försvagar agensen, hoppet och förändringsviljan. Säger man till unga i Rinkeby att de kommer att bli diskriminerade oavsett vad de gör, oavsett hur mycket de pluggar, blir det svårt för dem att hitta anledning att sätta sig i skolbänken dagen därpå.”

Och:

“Demokrati är en struktur. Som kräver tilltro till individen. Demokratin kräver att man har tillit till att medborgare kommer att göra kloka val, även efter att de har blivit presenterade olika, ibland obehagliga åsikter. Friheten att tänka själva ger oss en chans att konstituera oss som ansvarsfulla medborgare. I länder där människor inte får den friheten, där politiker och medierna bestämmer vad som är det rätta, där slutar människor att ta ansvar, slutar att tänka själva. Där hittar man endast kollektivet som viftar med flaggor och blint följer det någon annan sagt.

Strukturer konstituerar individer: ju mer ni ser människor som svaga, maktlösa, infångade i allsmäktiga strukturer, desto mer försvinner de som kapabla individer. Och tvärtom. Ju mer någon litar på oss, ser starka, kapabla, tänkande människor i oss, desto mer växer vi.

Analysera nu, med er postkoloniala blick. Vilken bild av invandrare skapade ni med era artiklar? Vilken struktur reproducerade ni?”

Och Bodegans bartender undrar, vilken bild av kvinnor skapar ni med era artiklar?

Det enda som är klart är att fienden alltid ser likadan ut. Han är man, han är etnisk svensk och han är heterosexuell.

9 thoughts on “Kazmierska och Selimovic

  1. “Säger man till unga i Rinkeby att de kommer att bli diskriminerade oavsett vad de gör, oavsett hur mycket de pluggar, blir det svårt för dem att hitta anledning att sätta sig i skolbänken dagen därpå.”

    Detta är något jag har svårt att förstå att det inte diskuterats mer. Säg till vem som helst av dem att flickor får problem med kroppsuppfattningen på grund av media och de kommer nicka bekräftande tills de får hjärnskakning. Hur kan det vara ett så stort tankegap till det självklara, om man skriker om rasister som om Hitler vore vice statsminister så kommer det påverka invandrarungdomar negativt?

  2. ‘Varför förminskar ni de förändringar som skett? Kvinnor söker till högskola i högre grad än män. Varför är det enda ni ger oss en känsla av att vi behöver inkvoteras? Varför kan ni inte hitta någon kvinna, som lyckas med någonting? Att bara nämna i en bisats.

    Jo, för om ni skulle nämna det skulle det underminera den övermäktiga könsmaktsordning. En sådan värld där könsmaktsordningen är överväldigande tål inte berättelsen om lyckade, starka, kapabla kvinnor. Därför målar ni upp rädda, behövande, svaga kvinnor, och den berättelsen konstituerar er som någon som hjälper och skyddar oss. Sedan klagar ni på mediebilden – som ni själva har skapat.

    Därför blir ni också provocerade. Där kom de som säger att allt är inte så hopplöst som ni säger, det finns traditionella könsrollsmönster, men vi kan. Det går. Klappa oss inte på huvudet, förminska oss inte. Vi är inte de evigt svaga. Allt vi behöver är lite tid.

    Det är provocerande för er. För då är vi jämbördiga. Ni protesterar. Det är ok. Jag kommer inte att kväva den diskussionen genom att påstå att ni är kvinnohatare. Protestera på. Vi kan ju svara.’

    Typ något sånt ja 🙂

    • @ Mia – Klockren analys. Jag vill bara tillägga att denna tradition – att skapa “svaga” individer, som man sedan kan “hjälpa” – är åtminstone lika gammal som kristendomen i västerlandet.

      Har ni tänkt på att filmen “Gökboet” gestaltar detta? Jack Nicholsons karaktär måste stoppas, för han visar det falska i “etablissemangets” syn på de intagna. Det är också därför idén om USA som ett land där individen kan lyckas utan statens hjälp är så förhatlig för den här typen av människor, i alla partier, på båda sidor om atlanten. Vad blir det av hjälparna om ingen behöver hjälp? Jo, dessa måste ta i tu med tomheten i sin själ. Det är ett hot mot vilket alla medel är rättmätiga.

      Därav det skamlöst omoraliska i deras metoder. Men det har en enkel förklaring. Våra liv har ett värde för oss, oavsett vår relation till andra människor. Vi hjälper gärna när hjälp är nödvändig och önskvärd, men vi lever inte för att hjälpa. För dem är det tvärtom, även om det inte alltid verkar så på ytan. Därför måste de sträva efter makten hela tiden.

      Om individen skall bli fri måste människor som vi bekämpa deras rationaliseringar av deras maktsträvanden. Vi måste visa vad som döljer sig bakom dem.

      Därför är kampen mot rasismen och feminismen i vårt land en del av en mycket större kamp.

  3. Att tala om strukturer är ett sätt att göda sina mindervärdeskomplex och överlägsenhetskomplex, allt efter läglighet. Det är smickrande för egot att se sig själv som någon som kan se igenom det som andra är blinda för. Det är också bekvämt att ha en struktur att skylla sina misslyckanden och omoraliska handlingar på. Strukturerna är för dessa personer precis tillräckligt svaga för att de (men inte alla) ska kunna se igenom dem men samtidigt så starka att de måste bete sig omoraliskt för att kompensera sig för strukturerna och/eller anpassa sig och följa strukturernas diktat.

    Det är ingen som säger att strukturerna är så starka att de själva inte ens de själva kan se dem. 😉

  4. De som talar om strukturer ligger på precis lagom nivå för att både kunna se ned på andra, men inte vara så starka att de kan göra något själva, mer än att se ned på dem som de anser vara sämre och gnälla på dem som de anser vara ansvariga. De vill varken acceptera strukturen och göra sitt bästa för att uppfylla sin roll inom densamma eller bygga en ny enligt dem bättre struktur som de ansvarar för, vad gäller upprätthållande och resultat.

  5. Det verkar ha hänt en del på feministfronten i veckan. Själv har jag varit bortrest och håller som bäst på att läsa igenom allt. mycket bra och viktigt inlägg, Jelimovic är ett ljus i mörkret, det är en fröjd att läsa det han skriver. Mycket bra kommentarer här ovan också!

  6. Fint inlägg med fina kommentarer. Jag skulle vilja tillägga att gruppen man för dagen ska tycka synd om aldrig tillåts bestå av individer, utan den är alltid ett ansiktslöst kollektiv. Syns individerna så spricker hela konstruktionen, för individerna i gruppen som det ska tyckas som om är som individer mest med alla sina svagheter och styrkor.
    Det finns en fin skildring av en sådan karaktär i den finska författaren Väinö Linnas torpartrilogi. En adelsdam på herrgården ägnar hela sin tid åt nationalromatik kring det fattiga arbetande finska folket, men ve de fattiga finska torpare som ställer rättmätiga krav. Eller som Dostojevskij lät en av sina revolutionärer älska den ryska bonden men avsky de ryska bönderna…

Comments are closed.