Klockren Sanna Rayman om journalistikens haveri

I dagens Svenska Dagbladet skriver Sanna Rayman en mycket skarp ledare om det postmoderna tillståndet i den svenska journalistiken. Den kommenterar turerna kring Uppdrag Gransknings senaste program “Den goda viljan”, och visar med all önskvärd tydlighet upp det haveri som även Bodegan uppmärksammat.

“När Sveriges Radio-reportern Randi Mossige-Norheim får kritiska frågor om sitt reportage i Konflikt introducerar hon idén att inslaget inte hade några speciella ”sanningsanspråk”. ”Vi säger inte att något är fel eller rätt”, förklarar hon. Detta trots att reportaget sköt Amun Abdullahis avslöjande i sank genom felaktiga eller haltande bevis samt en imponerande förmåga att bortse ifrån fakta som inte passade tesen.

Helena Olsson, dåvarande programchef på SR, säger att reportaget – bristerna till trots – var viktigt eftersom den ”journalistiska ansatsen” var att ”nyansera och problematisera” en ”förhärskande bild” av att radikalisering och rekryteringar till den somaliska islamistmilisen al-Shabaab förekom i Rinkeby. Att den förhärskande bilden var korrekt verkar inte bekymra någon av de inblandade. ”Vi har inte sagt att det inte händer. Vi lade till litegrann”, värjer sig Mossige-Norheim. ”Vet du? Jag hade förlorat tron till journalistiken ännu mer om vi inte publicerade bilder som utmanar tidigare etablerade sanningar”, säger Olsson.

Dygden här är alltså att utmana sanningar med, eh, mindre sanna ”sanningar”? Varför då?”

Visst handlar det om postmodernism. Eller snarare, det postmodernistiska i sammanhanget är det skamlösa berättigandet av lögnerna, som i sin tur givetvis har ett syfte (här att påstå att islamister inte rekryteras till Al-Shabab från Rinkeby – och väcka misstro mot journalisten Amun Adbullahis helt korrekta avslöjanden). Lögnerna kunde lika gärna handla om kvinnors löner, “mäns våld mot kvinnor” eller “det ondskefulla, västerländska patriarkatet”.

Visst har Rayman rätt. Svensk journalistik handlar allt mindre om att förhålla sig till sanningen. Eftersom allt tros flyta omkring i ett hav av subjektiva “sanningar”, där även lögnen blir en form av “sanning”, eftersom alla har “rätt” till sin föreställning och berättelse. Ur ett journalistiskt perspektiv måste ju detta vara den slutgiltiga undergången eftersom det är själva motsatsen till vad journalistik essentiellt handlar om.

Universitetsvärlden är minst lika drabbad. Vem tänker inte på Södertörns rektor Moira von Wright, för att inte nämna landets alla konsthögskolor? Lägg till detta ett helt skolsystem i fritt fall, där rätt åsikter är viktigare än kunskap och där pojkar knappt är välkomna längre. Där katedern blev en “maskulinitetsmarkör” liksom hela föreställningen om “kunskap”. Där oväsentligheter som fakta, siffror och sanningar åkte ut med soporna, i förvissningen att allt var präglat av destruktiva, vita manlighetsnormer.

Sanna Rayman igen:

“Man ska ju tala sanning och förstå siffror rätt, säger integrationsarbetaren och före detta journalisten Per Brinkemo.

Det låter rart naivt. Han vet visst inte att sanningar är partiella, subjektiva och individuella. En gång skällde han ut skribenter på sajten Avpixlat. På grund av detta har han framställts som fosterlandsälskande Avpixlatskribent i Aftonbladet. Martin Aagård, som beskrev Brinkemo på detta vis, tycker inte att han har gjort fel. Dessutom, säger Aagård till UG, har Brinkemo haft ”alla chanser i världen att förklara att han inte sympatiserar med Sverigedemokraterna”. Att behovet av denna försäkran är heltigenom skapad av Aagårds förvanskande skriverier slår honom inte.

Häromdagen problematiserade Martin Aagårds chef Åsa Linderborg Uppdrag granskning. Trots att programmet handlade mycket om somalier så fick de ”aldrig komma till tals”, skrev hon. Därmed ignoreras huvudpersonen Amun Abdullahi, dj:n Kadafi Hussein samt Jama Osman Ismail, ordförande i Somalilands förening i Malmö.

Man skulle kunna säga att Linderborg utmanar sanningen. Allt är som vanligt.”

Allt fler svenska journalister utmärker sig på detta sätt, som en skam för yrket och bortom all anständighet. De är den offentliga lögnens budbärare och att de ens får kalla sig journalister är obegripligt.

———————–

Intill Raymans ledare hittar vi en kolumn av Annika Borg rubricerad “Kvinnan – våra dagars frälsare?”. Det är en märklig text, om än inte helt ointressant. Hon inleder med att “Mansrollen är under lupp världen över.” Sen redovisas en undersökning i den nyutkomna boken “The Athena Doctrine” av John Gerzema och Michael D’Antonio (omnämns som forskare och Pulitzerprisvinnare), där slutsatsen är att “framtiden tillhör kvinnorna – och män som tänker som kvinnor gör”.

Den här typen av artiklar ser vi ibland, ofta förknippade med illa dold förtjusning (“The End of Men”). Det intressanta med Borgs beskrivning är att den inte är odelat positiv. Samtidigt ligger fokus inte oväntat på hur även detta kan drabba kvinnor:

“Nu är det väl bara så att när utopin om ”det kvinnliga” som det milda och förstående kolliderar med verklighetens erfarenheter ramlar den ned några pinnhåll. Även kvinnor utövar makt och ägnar sig åt härskartekniker, har behov av kontroll och kan bli förbannade som en hel karl. Uppfattningarna om den omsorgsfulla kvinnan har också en förmåga att skapa sociala och mentala fängelser för kvinnor och samhällen. Kvinnor förväntas tillföra just det där mjuka som behövs som smörjmedel och tilldelas den avgränsade och begränsande rollen.”

Allra mest förbryllas jag av att Borg bygger hela sitt resonemang på den besynnerliga tesen att “upproret” mot traditionellt “manliga normer” kommer från männen själva:

“Unga män har tröttnat på manliga värden och beteenden som kontroll, styrka, plikt och risktagande. För att inte tala om aggressivitet. Från Peru till Indien och Kina är människor övertygade om att de kvinnliga normerna som transparens, sårbarhet, empati, tålamod och konsensus är räddningen för världen. Män har också fått nog av att ges skulden för allt från finanskris till krig och menar att orsaken till globala orättvisor är den machonorm som varit förhärskande alldeles för länge.”

Och:

“Fast det är intressant att män över hela världen gör uppror mot det de uppfattar som traditionellt manliga normer. Man får väl bara hoppas att de kommer ihåg att Athena har två sidor: hon är både kunskapens gudinna och krigets.”

Det skulle ha varit klädsamt om Annika Borg också redogjorde för de mäktiga feministiska krafter i västvärlden som i första hand attackerar “manlighetsnormer” och maskulinitet i allmänhet. Och heller inte osynliggjorde de män och kvinnor som nu gör uppror mot denna feminism. Om inte annat för att det hade levererat en mer sanningsfärdig bild.

23 thoughts on “Klockren Sanna Rayman om journalistikens haveri

  1. Bravo! Lysande inlägg! Jag läste precis båda texterna till frukosten och du sammanfattar och analyserar alltihopa på ett utmärkt sätt. Sanna Rayman är också ett ljus i mörkret.

      • Jag hoppas att det kommer. Det verkar ändå som att någonting har hänt med tanke på Janne Josefsson och UG och Helmersson på DN till exempel. Det verkar som att åtminstone ett litet frö av ifrågasättande har börjat spira.

  2. Pingback: Sanna Rayman om den postmodernistiska journalistiken | Susanna's Crowbar

  3. Det är intressant hur feministerna lyckats servera en bild av “manligheten” som bestående av idel empatilösa robotar. Och att så många män spelar med. För egen del känner jag ytterst få män som skulle passa in på feministernas schablon. Anmärkningsvärt är att dessa få män i regel brukar väcka en hel del intresse bland kvinnor. Det är som om de kvinnliga feministerna mest skulle brottas med sina egna sexuella demoner, medan de manliga feministerna i feminismen söker tröst för att så är fallet och hoppas att människans (läs:kvinnors) biologiska drifter skulle kunna ändras genom ideologiskt testuggande.
    Den av feministerna ihopfantiserade och därefter svartmålade mannen är helt enkelt en för kvinnliga feminister sexuellt lockande varelse och därför av ondo. Samma resonemang som när kvinnan målas fram som fresteriska som störtar mannen i fördärvet.

    • Malte Skogsnäs: Ja, postmodernismen är ett elände. Det som möjligen kunde vara intressant i vissa begränsade filosofiska diskurser har nu blivit en fara för hela samhället.

  4. Håller med Kimhza. Fantastiskt bra artikel av Sanna som klär av den dåliga svenska jounalistiken där sanningen inte är värd särskilt mycket utan det är bara journalistens eget tyckande som är det som skall föras fram.
    Hur kan Randi Mossige-Norheim kalla sig för journalist när hon säger att “inslaget inte hade några speciella ”sanningsanspråk” ? Då får hon väl kalla sig krönikör eller något sådant.
    Och hur kan hennes chef Helena Olsson försvara detta? Det visar ju att hon är lika inkompetent som sina journalister.

    Att den gamla kommunisten Åsa Lindeborg agerar som hon gör förvånar väl ingen. Sanningen har väl aldrig stått högt i kurs hos kommunisterna.

    Håller med dig om att Anika Borgs artikel var lite svårtolkad. I vissa delar var den bra och i andra delar kan den ifrågasättas. Kan hon t.ex leda detta i bevis:

    “Unga män har tröttnat på manliga värden och beteenden som kontroll, styrka, plikt och risktagande. För att inte tala om aggressivitet. Från Peru till Indien och Kina är människor övertygade om att de kvinnliga normerna som transparens, sårbarhet, empati, tålamod och konsensus är räddningen för världen”.

    • Pelle2: Ja, det är verkligen obehagligt att lyssna på den retorik som personer som Mossige-Norheim och Olsson håller sig med. Det är liksom bara retorik. I övrigt helt tomt.

  5. Vi får konstruera om ordspråket till att lyda; ”Lögn, förbannad lögn och postmodernistisk journalistik”.

  6. Själv lutar jag allt mer åt att “… beteenden som kontroll, styrka, plikt och risktagande.” är viktiga. Vad hon talar om som de “… kvinnliga normerna som transparens, sårbarhet, empati, tålamod och konsensus …” innehåller ingen gränssättande förmåga eller framåtsträvande kraft, vilket jag upplever är ett avgörande problem i vårt samhälle.

    Om man kombinerar de två artiklarna kan man ju också fundera på vilka värderingar som styr Janne Josefsson respektive de som gjorde reportaget i Konflikt? Med Annika Borgs begrepp låter det som att Josefssons präglas av manliga värderingar och Konflikt-reportaget av kvinnliga, och vi ser ju hur det blev.

  7. Sannas artikel är bra. Jag har bara en invändning både mot den och mot denna bloggpost – nämligen generaliseringen. Exemplen i UG är inte ett tecken på “journalistikens haveri”, utan haveriet hos vissa journalister. Vi har ju – du också – kommit överens om att man ska akta sig för att kollektivt skuldbelägga. Det gäller genusfrågan såväl som journalistiken.

      • Ja, och hade UG om näthatet mot kvinnor haft mer programtid så hade oändligt många fler exempel rymts.

        • Det viktigaste ändå är programmets ansats till fortsatta diskussioner, både när det gäller näthat mot kvinnor och den postmoderna journalistiken. Oändlig programtid är ju svårt att uppnå.

    • Jan E: Jag håller inte riktigt med om att den allvarliga kritiken mot svenska journalister handlar om en “kollektiv skuldbeläggning”. Det är anmärkningsvärt att journalister som Janne Josefsson, Lena Andersson, Stina Dabrowski och Sanna Rayman idag är i minoritet – och hela tiden riskerar att förlora sina jobb som ett resultat av sina ställningstaganden för journalistiken.

      Sen kan man ju se hur journalister som t ex Marika Formgren tvingas ut i lokaltidningarna och får allt mindre publicerat (feminismkritiskt). Det är intressant att notera att ingen av de stora fortfarande har vågat närma sig feminismen. Inte ens Marcej Zaremba, som i sin utmärkta artikelserie om den svenska skolans förfall inte vågade nämna feminismen vid namn. Trots att den givetvis är central i analysen (kateder, maskulinitet, radikal pedagogik mm). Inte ett ord. Det är sannolikt förenat med en publicistisk död i nuläget att kritisera feminismen.

      • Jag är väl inte riktigt lika orolig bara. Vilken typ av journalist som är i minoritet resp. majoritet är kanske inte helt lätt att reda ut. Det finns dock fortfarande gott om svenska journalister med integritet. Och så tror jag inte att man kan säga att Zaremba inte vågar. Zaremba låter sig inte styras i någon riktning.

  8. Pingback: Journalistik, postmodernism och sanning i media | Genusdebatten

  9. Pingback: Postmoderna journalister visar att postmodernismen inte fungerar, | Malte on the Roxxx

Comments are closed.