När blir Astrid Lindgren och Ingmar Bergman lovligt byte?

Det finns några svenska kulturhelgon kvar som den feministiska och postkoloniala elitmobben fortfarande inte har gett sig på. Jag tänker på personer som Astrid Lindgren och Ingmar Bergman. Men som katten kring het gröt smyger de runt där ute i skuggorna och väntar på rätt tillfälle. Än är folket inte tillräckligt indoktrinerat, än är inte den rätta genustron och korrekta maktanalysen så utbredd att även dessa felaktiga kulturyttringar kan börja plockas bort från biblioteken och skolornas bok- och filmhyllor.

Ibland hör man ansatser, lite som katten som doppar tassen för att känna av temperaturen, men som sagt, än är det inte riskfritt att ge sig på dessa svenska symboler.

Häromdagen lyssnade jag på SR P1, där en journalist fiskade runt lite (jag kan inte komma ihåg vilket program men vill minnas att det var i samband med att Emil fyller jubileum). Det handlade självklart om Emils pappa, i TV-filmatiseringen spelad av Allan Edvall. Är inte detta en bild av mäns våld? Är han inte egentligen våldsam? Nja, kanske inte. Man märkte dock att journalisten inte riktigt kunde få ihop det som beskrevs som ett kärleksfullt porträtt av Lindgren med den standardiserade maktanalys han samtidigt försökte få ordning på i sitt huvud. Bättre då att backa undan.

Men tänk efter. Hur mycket finns det inte i Astrid Lindgrens värld att förfasas över? Mäns våld mot kvinnor och barn, den patriarkala fadern som skrämmer och hotar (Emil i Lönneberga). Den heteronormativa kontexten (i praktisk taget alla Lindgrens verk), frånvaron av ett korrekt genusperspektiv – och framför allt, vurmandet för det som skulle kunna kallas för “det svenska”. Ur ett multikulturellt och postkolonialt perpektiv är detta givetvis något förkastligt. Rent av skadligt. Ta bara “Barnen i bullerbyn”, alla dessa svenskklingande namn; “Olle”, “Lisa”, “Bosse” och så vidare. Och nästan alla barnen ser “svenska” ut – och bor i hus som är rödmålade med vita knutar. Visst är Madickens pappa vänster, men se på heteronormativiteten, de krussidulliga kjolarna och den könsnormerande miljön. Och Pippi? Ansvarslös pappa (och Negerkung dessutom), för att inte tala om Tommy och Annikas stereotypa könsporträtt.

Jag tror att det bara är en tidsfråga innan även Astrid Lindgren kommer att stämplas som olämplig i statsfeminismens Sverige. Vi får se om jag har rätt. Visserligen brände sig PK-eliten lite grand när Tintin plockades bort från bokhyllorna, så det kan ju komma att ta lite längre tid innan man vågar sig på Lindgren, men det kommer, det vågar jag nästan svära på.

När det gäller Ingmar Bergman är läget ungefär likadant. Dessutom lever fortfarande för många skådespelare och teatermänniskor som arbetat med Bergman och skulle försvara honom i alla lägen. Men det börjar dyka upp ansatser till genuskritik och givetvis är det “kvinnosynen” och kvinnoporträtten i Bergmans fall. Jag skulle tro att taktiken på sikt är att tiga ihjäl det hela och vänta ut rätt tillfälle. Målet, skulle jag tro, är att förpassa Bergman till samma skamvrå som Strindberg.

Här ett sådant typiskt tassande kring gröten av Sydsvenskans Rakel Chukri, i en recension av en uppsättning av Bergmans “Sommarnattens leende” från 2013:

“Visst är teater en lek, som Dennis Sandin säger i programbladet, men lite mer revolt hade man väl kunnat göra mot Ingmar Bergmans berättelse från 1955? Leken är trots allt ingenting om man plockar bort kampen.”

Och:

“Problemet är bara att alla kvinnliga huvudpersoner beskrivs chockerande dammigt. Den unga frun Anne Egerman är ett våp, den bedragna frun Charlotte Malcolm blir nyförälskad i sin make när han hedersbesatt utmanar en rival på duell och Desirée Armfeldt blir tillsammans med en man som först avspisat henne eftersom han hade en yngre kvinna. Visst kan man se ”Sommarnattens leende” som en fars, men vilka insikter om kärlek förväntas publiken ta med sig hem? Jag blev inte förvånad när två bekanta gick i pausen, de stod helt enkelt inte ut med den nattståndna kvinnosynen.”

Här ur en spretig artikel i DN från 1998, där Maaret Koskinen skriver om boken Gender and Representation in the Films of Ingmar Bergman av Marilyn Johns Blackwell:

“Boken består av ett antal närstudier av filmer som är tänkta att vara representativa för Bergmans verk i sin helhet. Enligt Blackwell är detta verk ett enda stort kulturkritiskt projekt: det speglar både en kris för och en ambivalens inför västvärlden, där de enskilda filmerna kan ses som berättelser om förlust eller är ett slags “sorgeakter” över ett patriarkat som gått över styr. Sådana berättelser finner hon bland annat i Bergmans religiöst färgade filmer, till exempel “Det sjunde inseglet” som hon ägnar ett helt kapitel. Trots att filmen i sina detaljer är “ambivalent i sitt genusperspektiv” hävdar Blackwell att den genom att fokusera på frågor kring Guds tystnad – dennes “frånvarande närvaro” eller “närvarande frånvaro” – utgör en utforskning av patriarkatets värdesystem och effekterna på dess offer.

Här lyfter hon speciellt fram Gunnel Lindbloms roll som den stumma, iakttagande tjänsteflickan, en ofta förbisedd karaktär – märkligt nog, med tanke på hur hennes roll, till vissa uttolkares förvirring, accentueras i slutet av filmen. Med sin tysta närvaro blir hon i Blackwells ögon något av en kvinnlig motsats till filmens huvudperson, den intellektuelle, oavlåtligt verbale Antonius Block. Speciellt som denne inte nödvändigtvis är något språkrör för filmskaparen; tvärtom framställs ju Block som monomant upptagen med att kommunicera med sin Gud och endast momentant förmögen till kommunikation med sina medmänniskor. I ljuset av detta menar Blackwell att tjänsteflickans tystnad svårligen låter sig tolkas enbart som underkastelse under sakernas tillstånd; tvärtom bär den på en subversiv potential – nota bene, i en film som också mer övergripande problematiserar språk och tystnad.

Blackwell analyserar också framställningen av kroppen i Bergmans filmer, en problematik som hon lokaliserar till det teatrala rollspelet – som förvisso intar en framträdande plats i snart sagt allt Bergman företagit sig – samt så kallad cross-dressing och uttryckligen homoerotiska teman. Här analyserar Blackwell fyra filmer från lika många årtionden – dit hör “Ansiktet” (1958) där Ingrid Thulin förekommer i den dubbla pojk-flickrollen Aman/Manda, “Tystnaden” (1963) där en liten pojke i ett slags förpubertalt paradis leker med olika genusroller, samt “Fanny och Alexander” (1982/83) där den märklige Ismael (spelad av Stina Ekblad) utgör ett slags tredje kön.”

Är det inte fantastiskt? Jag har sett Bergmans “Det sjunde inseglet” många gånger och aldrig har jag uppfattat de existensiella och geniala akterna med den schackspelande Döden eller Antonius Blocks relation med sin tystlåtne Gud för den delen, som ett uttryck för en “sorgeakt över ett patriarkat som gått överstyr”.

Ja, vi får se hur länge dessa svenska kulturella giganter får vara fredade från det postkoloniala, svenska genusväldet.

18 thoughts on “När blir Astrid Lindgren och Ingmar Bergman lovligt byte?

  1. Om genusiterna ger sig på och börjar tolka Sjunde inseglet (eller A Clockwork Orange) ur genusperspektiv korsar de en gräns jag aldrig kommer att förlåta dem.
    Det finns det som är heligt och som inte fårb vanhelgas. Sjunde insleglet och A Clockwork Orange här dit.

  2. Astrid Lindgren är ju redan under attack för att hon lär generation efter generation att säga neger.

    Fattas bara att hon får kritik för att hon gör narr över socialtjänstens rätt att omhänderta barn (Prussiluskan vs Kapten Långstrump).

    • Dessutom hade Lindgren det fruktansvärt dåliga omdömet att kritisera höga marginalskatter. Det vet ju alla att det är bra med höga skatter.

      Bra inlägg för övrigt, men reagerade på en sak:

      “Och Pippi? Frånvarande pappa (svikarfarsa), ”

      Det är väl alldeles utmärkt ur ett genusperspektiv? En korrekt framställning av den vita mannen, så som han är i sin nakenhet. En rasist som struntar i sin dotter. Läser man mellan raderna med genusglasögonen på så anar man ju också att han super upp barnbidraget mellan varven.

  3. Med en tillräcklig normkritik kommer alla någorlunda intressanta författare att försvinna. Inte ens Stieg Larsson klarar sig undan en grundlig feministisk granskning (han var ju till att börja med en vit, medelålders man):
    http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/05/d-rf-r-r-millenniumtrilogin-inte-feministisk

    Kvar blir de moderna hen-böckerna som ingen vill läsa.

    Mina barn har förresten fått en del normkritiska barnböcker av välmenande feminister/intersektionalister i bekantskapskretsen, men när barnen ber om högläsning är det aldrig dessa böcker de väljer, konstigt nog…

    • Haha, vill de inte höra något ur de böckerna? Stor humor antar jag att även du tycker det är? Förstår att det kan vara känsligt men har du påpekat det till de intersektionella bekanta? Hehe, jag hade nog gjort det så det får största möjliga effekt… Hade liksom inte kunnat låta bli 🙂

      • Jag har faktiskt inte tänkt på det som lustigt, utan förundrat undrat varför barnen aldrig väljer just de böckerna och inte vill ta till sig av det senaste. Och kommit fram till att det senaste, det “normkritiska”, är skräp, även i barnens ögon. Men du har rätt, det är humor!

  4. Förstår inte heller varför de förväntar sig att litteratur,film eller teater som skrevs i ett annat årtionde eller århundrade skall vara en spegling av hur dagens samhälle ser ut.Det är väl självklart att en pjäs, eller litteratur från 1800-talet eller t.om från femtitalet inte pratar om HBTQ-problematiken och jämställdhet.
    Om de vill se feministiskt präglad kultur så får de väl söka upp detta istället för att klaga på gamla klassiker.
    Annars kan man ju vända på steken och klaga på den feministiska kulturyttringen av idag och mer eller mindre kräva att den skall skrivas om för att spegla hur samhället såg ut för t.ex 100 år sedan efterom det passar just mig.

    • Det är ett tecken på det utbildningsförfall han skriver om i andra inlägg tänker jag. Utbildningsförfall och någon märklig form av bristande förmåga att tolerera frustration. Som om de inte kan uthärda ens tanken på att någon i en helt annan tid tänkt annorlunda än hur man tänker nu.

  5. Har sedan månader tillbaka slutat läsa tidningar och statsradion slog jag av för många år sedan, TV:n kör bara barnprogram nuförtiden (och där kommer det minsann in propaganda så det räcker) men jag läste nånstans nyss om att det var ett gäng kulturisar som satt i radio och började gå igång om Emil, men nån dam läxade visst upp dom och det blev pinsamt tyst. Lyckas inte hitta åt var det var…

    Jag är helt med dig, även om jag bara läser media genom filter som dig och andra, så märker man hur de gör sina trevare. Man skickar ut testskott för att se om det kanske har gått tillräckligt långt för att kunna ansätta Astrid Lindgrens verk. Det verkar vara väldigt svårt att hålla sig… De verkar avsky henne men förstår att folket aldrig skulle acceptera det.

    En Astrid Lindgren-bränning är tyvärr för mycket att hoppas på, det skulle ju öppna upp ögonen på vanligt folk (som nästan allihopa tycker de här människorna är spritt språngande galna). Bergman däremot bryr sig vanligt folk inte om, och här behövs nog inte så mycket för att han ska bli lovligt byte.

    Rekommenderar varmt ett liv utan traditionell mediekonsumtion, men om ni andra skulle göra som mig så skulle det förstås inte finnas några bra bloggar att läsa.

  6. Orsaken att de ger sig på gamla verk och kritiserar dem utifrån dagens eller åtminstone deras värderingar är deras tro att kulturyttringar styr våra värderingar. Om vi ser en teaterpjäs om Robinson Crusoë blir vi genast rasister som ser ner på Fredag. De kan inte se en kulturyttring som ett historiskt dokument, utan allt är ett politiskt redskap för att få folk att “se ljuset”.

    Jag hoppas verkligen de får hybris och snarast får för sig att gå till generalangrepp på Astrid Lindgren. Jag vill se en total genusanalys där de sablerar ner på allt unket genusvidrigt. det skulle nämligen bli ett praktfullt skott i foten. Ju mer de visar sitt galna religiösa ansikte, dest mer kommer folk fatta vad det är för sekt. Det är dem vi ska rikta oss till, inte försöka omvända de troende. De är förlorade. Jag tror verkligen någon skulle kunna vara så korkad, för i deras värld är de sanningen och ljuset. Inget får stå tillbaka för att sprida evangeliet. Amen.

  7. I mina kretsar som tyvärr tycks lika dina politiskt så förekommer redan mycket kritik mot Astrid Lindgren när hon råkar nämnas. Fast just när det kommer till Astrid Lindgren upplever jag att det uppstår en kamp mellan den äldre generationen och den yngre. De yngre sågar henne för att hon inte är genuskorrekt, den äldre fokuserar på de normbrytande karaktärerna i hennes berättelser.

  8. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Astrid L är den svenska kanons främsta pappakramare vi någonsin har sett. ALLA hennes karaktärers pappor är ju helt underbart varmt skildrade. Jag säger bara; Pippis pappa, Melker, Allan Edwall so pappa till Emil och som fadersfigur i Rasmus på luffen, lillebrors pappa (Karlsson på taket), Tjorvens pappa. Osv. Osv. En slump? Knappast. Att Emils pappa är våldsam? Ja och, är han det mot dottern eller sin fru? Nä just det. Är han stolt över Emil när E tjänar pengar och räddar Alfred? Just det.

    Och vem tar hem spelet till sist i Saltkråkan, när vi har skrattat åt den fumlige Melker? Jo han själv som får 20 000 kr i stipendium och kan köpa snickargården.

  9. I min mapp på skrivbordet som döpts till ” djävelskapligheter kultur” och där jag klipper ur tidningar och klistrar in , så hittade jag den här (Som anknyter en smula till ämnet)

    ” … Manslitteraturen kommer att dö sotdöden när alla Sveriges skol­elever loggar in sig för att hitta ett ämne till uppsatserna i svenska, skrockar Ebba Witt-Brattström, litteraturprofessor och en av initiativtagarna tillsammans med kollegan Lisbeth Larsson… ”

    [DN. (2012-02-08)]

    Jag kommer inte riktigt ihåg bakgrunden till professorskans anledning för skrockandet, men jag gissar att ordet “skrockande” kan översättas till ett enkelt *gilla* på internetspråk ?

    Kan man dra slutsatsen att vår fina statliga skola numera har databaser som är rensade från manliga författare när uppsatserna skall skrivas ?

    Ni som vet ? Någon ?

  10. Mest förvånad är jag över att ordmärkarvänstern inte skjutit in sig på Pippi Långstrump ännu. Hennes pappa är ju faktiskt “negerkung” på “Kurrekurreduttön”. Men antagligen anar dom vad som händer om man ger sig på vårt mest älskade kulturarv.

    Bergman är nog mer lovligt byte i så fall. Det skulle faktiskt inte förvåna mig ifall något offentligt kulturcentrum t ex skulle rensa bort Smultronstället pga bristande genusanalys eller liknande.

Comments are closed.