Svensk feminism överallt

Idag ser jag att Svenska Filminstitutet gått ut med sin feministiska och misandriska inställning gentemot män (VD Anna Serner: “På dom, alla slem”, om män efter Gräv13 och Janne Josefssons ifrågasättande av Maria Sveland och den feminism som närmar sig fascismen), också internationellt, under Cannes filmfestival 2013.

Jag skulle tro att Sverige återigen skämmer ut sig genom denna feministiska extremism. Säkert skruvar sig många i sätena under dessa knastertorra politiska utspel, så fjärran från den konstnärliga och kulturella kontext i vilken filmfestivalen i Cannes fyller en viktig funktion för filmbranschen.

I samband med förra årets festival, då Thomas Vinterberg släppte sin film “Jakten” (med Mads Mikkelsen och aktuell nu på svenska biografer), så blev det väldigt tydligt hur man utifrån ser på Sverige och svenska journalister i dessa frågor. Varje fråga från svenska journalister utgick från ett radikalt feministiskt perspektiv, vilket ledde till både skratt i salongen och Vinterbergs vädjan om att låta denna märkliga genusdebatt stanna i Sverige.

Men de svenska journalisterna förstår ingenting. Jag lyssnar på SR’s feministiska filmprogram “Kino” idag och självgodheten verkar vara monumental, även i år. Misstänksamheten gentemot svenska genusjournalister, som säkert är internationellt etablerad (inte minst bland danska filmmakare), visar sig när Kinos reporter försöker intervjua den aktuella dansk-amerikanska regissören Nicolas Winding Refn. Det blir så pinsamt att det är obegripligt att Kino använder materialet. Men i Kinos mysiga hemmastudio, där alla tycker likadant och står för “den rätta läran”, känns det tryggare och då kan man istället dissa intervjuobjektet i efterhand. Precis som man gjorde med Thomas Vinterberg när han visade upp sådan “förbluffande okunskap” om den sanna genusläran.

Det här är den självälskande, menlösa och helt igenom ointressanta kulturjournalistiken när den visar sig från sin värsta feministiska sida.

————————————————

Jag vill också passa på att lyfta fram Svenska Dagbladet Kulturs feministiska positionering (är den växande?).

Bland dagens filmrecensioner hittar vi ett uppslag, där den feministiska hyllningen av filmen “Foxfire” får en helsida – och högsta betyg. Det är Karoline Eriksson som skriver och det finns mycket att ifrågasätta.

Det mest anmärkningsvärda är i vanlig ordning att det för den feministiska recensenten är det feministiska budskapet som i första hand recenseras (och såklart får högsta betyg). Det finns överhuvudtaget ingen problematisering kring budskapet, eller att historien, som utspelar sig i 50-talets USA inte går att översätta till dagens Sverige. Tvärtom får man känslan av det som berättas är giltigt idag. Det är så Eriksson lägger upp texten. Och som vanligt är det heller inte bara feminismen som hyllas utan kombinationen feminism och socialism. Här ursäktar recensenten också filmskaparen med att hon behöver mer tid för få till budskapet helt rätt.

“Foxfire” berättar om en feministisk och socialistisk kamp för människovärde, och när alla stigar måste trampas upp för första gången är det lätt att trampa snett.”

Historien innehåller precis det som svenska feminister älskar. En ondsint, gräslig, manlig lärare. Män som våldtar och tafsar. Även farbröder som tafsar. Hemska grabbgäng. Och ett socialistisk, feministiskt (och våldsamt) motstånd.

“Efter skolan dras Rita in i ett skjul och våldtas av sina bröders kompisar. Det är något som får passera inom ramen för det strukturella kvinnoförtryck som genomsyrar samhället så fullkomligt att det är svårt att få syn på: “Hon kommer snart tillbaka och vill ha mer.” Maddy blir tafsad på av sin egen farbror.”

Och precis som den fiktiva karaktären Lisbet Salander älskas för sitt våld mot den manliga fienden, hyllas den fiktiva gruppen Foxfire här för sitt våld av Katarina Eriksson:

“Det hemliga sällskapet Foxfire föds, en proto-feministisk och smartare motsvarighet till killgängens revirpissande, med rituella tatueringar och trohetseder in i döden. Första projektet blir att slå tillbaka mot Mr Buttinger. Han säger upp sig. Maddys farbror Walt får betala med smärta när Foxfire lägger sig i bakhåll och misshandlar honom. Den röda, mystiska eldslågan klottras överallt och snart vill fler flickor ansluta sig.”

Även intressant att konstatera hur de feministiska retoriska greppen slängs omkring, för att på sikt sprida dem som “sanningar”. Ingressen i denna helsidesrecension (i pappersutgåvan – ej på webben) ser till exempel ut så här:

“GLASTAK Tjejer slår tillbaka mot förtryck och sexuellt våld.//”

Bodegan önskar alla en trevlig helg!

8 thoughts on “Svensk feminism överallt

  1. Har du sett Foxfire? Eller bedömer du bara filmen efter en recension? Det kan vara vanskligt.

    Thomas Vinterbergs Jakten hör till det bästa jag sett under senare år. Om en man som oskyldigt anklagas för att vara pedofil. Om att barn kan vara luriga och fantasifulla, om konsten att ställa ledande frågor till barn och om hur lätt vanliga hyggliga människor kan tappa allt förnuft. Mads Mikkelsen är helt suverän. Den starkaste scenen tycker jag är på slutet när Klara kommer till festlokalen och finner att golvet har för många svårforcerade golvplattor. Hon vill att Lucas ska bära henne över golvet. Men vågar han? Han tvekar lite, men sedan vågar han, eftersom han är oskyldig! Otroligt fint skildrat.

    Kan du berätta om när Vinterberg fick skäll av genusfolket? När han visade upp sådan “förbluffande okunskap” om den sanna genusläran. Det har jag missat.
    Länkar?

    • Jan E: Håller med om att det är vanskligt att recensera en recensent – utan att ha sett verket. Men detta är så vinklat att jag menar att det går (i viss mån). Men ser fram emot att se filmen också – då får vi återkomma.

  2. Jan E: Ibland är jag dålig på att länka (som du ser har jag inte ens en blogglista i min högerkolumn), det är en rättighet jag känner att jag använder mig av:-) Jag tänker så här: om du inte hittar en länk här hos mig (och är intresserad av ämnet), så kan du kanske hitta källan själv? I värsta fall kan du mejlja mig (kimhzabremer@yahoo.com), så kan jag i mån av tid hitta det åt dig. Nu jobbar ju inte jag som journalist (vilket jag vill minnas att du gör), så det här gör jag ju av innerlig drivkraft. Men kanske kunde du kombinera din nyfikenhet med lite drivkraft också, så skulle mycket falla på plats?

  3. Vackert! Kimhza i sitt rätta element: kulturkritik. Imponerande, och en härlig motvikt till tidningarnas så kallade kultursidor, anfrätta av normkritik och annan postmodernism. Hoppas kunna läsa något som detta i en riktig tidning snart, efter att den pågående ideologiska stormen har lagt sig.

  4. Var det Anna Serner som vägrade ge pengar till Oscarsvinnaren ‘Searching for Sugar Man’ eftersom manskvoten var uppfylld?

    Hon gjorde i så fall en tabbe fullt jämförbar med att neka Beatles skivkontrakt.

    Men det är kanske bara ett rykte?

    • Anna Serner ett utmärkt exempel på hur det kan gå när politisk dogmatism kombinerat med stor handlingskraft och obefintlig insikt om sin egen inkompetens ges ohämmat utrymme att förstöra en kulturinstitution.

Comments are closed.