Beyoncé är (inte) feminist och Peace & Love går i (ännu en) feministisk konkurs

Ett avslöjande uppslag i dagens Svenska Dagbladet Kultur. Den svenska mediafeminismen markerar sitt tolkningsföreträde och visar för tiotusende gången hur man agerar utifrån tron att händelser och kultur i första hand måste bedömas utifrån sina feministiska egenskaper.

Det är förbluffande naturligtvis, men alldagliga grepp av svenska kulturjournalister (som praktiskt taget alla är feministiska sektmedlemmar och som ju arbetar politiskt i första hand). Det finns en del särskilt intressanta aspekter i dessa texter som är värda att lyfta fram.

Vi börjar med Elise Karlssons artikel om Beyoncé. Nästan en helsida. Karlsson gillar Beyoncé och det är väl utmärkt, kan man tycka. Men hur redogör Karlsson för detta?

“Beyoncé är en stor artist – en imponerande röst som också vet hur man gör ett intryck med en show. Men att hon har ett så stort följe bland människor i min ålder har också andra orsaker. Beyoncé har blivit en feministikon. Inte så mycket för sina idéer, om dem talar hon sällan särskilt utförligt. I intervjuer verkar hon snarare ha gjort en konst av att säga så lite som möjligt. Och av att tala sig varm för kvinnokraft utan att behöva använda ordet feminist. Nej, Beyoncés feminism ligger mer i vad fansen själva gör av henne, lite som den ”Gaga feminism” som Jack Halberstam beskriver i sin bok med samma namn.”

Beyoncé verkar inte säga så mycket, heller inte om feminism. Det framgår inte ens om Beyoncé är feminist (snarare att hon inte är det). Men eftersom Karlsson är feminist (och gillar Beyoncé), så gör hon henne till feminist. Hur skall man annars kunna skriva en hyllning till artisten, verkar Karlsson resonera.

Karlsson slår också fast att Beyoncés fans är feminister:

“De som dyrkar Beyoncé idag är de som fick sina första feministiska impulser med tjejgrupper som Spice Girls och deras girl power, och som fortsatte till sådana som Beyoncés Destiny’s Child och TLC.”

Sedan beskrivs några av Beyoncés sångtitlar som är starka; ”Run the world (Girls)” och andra som kallas unkna; ”Single ladies (put a ring on it)”.

Helt förväntat alltså. Relationer som kunde tänkas ha med kvinnor och män att göra är inte bra: “…är rätt unken i sin syn på moderna relationer.” Men det som är postivt är naturligtvis den heterokritiska dimension i Beyoncés material som Karlsson tycker sig se: “Fast när Kurt i tv-serien ”Glee” råkar göra ”Single ladies” till en del av sin komma ut-process får den en annan innebörd…”.

Det är så politiskt korrekt och inordnat i den statsfeministiska agendan att texten nästan värker (i sin inlåsning). Återigen bekräftas det att allt som behövs idag för att bli kulturkritiker (också i SvD) verkar vara några kurser i genusvetenskap vid Södertörns.

Vi fortsätter med dagens krönika av Erika Hallhagen (Tack, Markus för länk).

Det handlar om konkursen av musikfestivalen “Peace & Love”. Texten öppnar upp för några reflektioner, inte minst i samband med hur resonemangen gick när Arvikafestivalen slog igen för några år sedan (eller var det i fjol?). Det som slår mig först och främst – och som blir närmast komiskt ur ett historiskt perspektiv – är hur tydligt det är hur detta är eliten (journalister som skriver i de största medierna och som slår fast vad som är korrekt och riktigt), som förfasar sig över hur ungdomar inte längre verkar gilla de korrekta budskapen, den “rätta läran”. Jag ser framför mig hur krönikörer under tidigt 60-tal kunde förfasas över rock’n’roll och intåget av en musik- och ungdomskultur som ansågs skadlig och felaktig.

Det är inte klokt men idag låter det likadant. Men nu är det feminismen som utifrån sitt maktperspektiv förfasas över att ungdomarna väljer det icke-korrekta. Hallhagens krönika (och då skall vi komma ihåg att denna text publiceras i en av Sveriges största dagstidningar), är ett utomordentligt exempel på detta.

Så här avslutas krönikan:

” … för Sverige behöver en festival som Peace and Love. En tillställning som uppkom för att vända den negativa mediebilden av Borlänge och som vid sidan av musiken bland annat presenterar föreläsningar av “Vita kränkta män”-grundaren Kawa Zofalgary och har programpunkter som “kvinnorna vid spisen”. Allt medan Bråvallafestivalen lockar med sidoaktiviteterna freestylemotorcrossuppvisningar…”

Nej, Erika Hallhagen gillar inte Bråvallafestivalen (de har ju manligt kodade aktiviteter, förstår vi), och sörjer att svenska ungdomar inte gillar att applådera sexistiska och rasistiska sidoaktiviteter när det är festival. “Vita kränkta män” är ju för Hallhagen en riktig kvalitetsgarant.

Men sveriges ungdomar väljer uppenbarligen bort skräpet. Kanske är man mer intresserad av fest, musik och glädje? Kanske till och med Fred och Kärlek? Som inte har med hånfulla attityder gentemot kön och hudfärg att göra? Men den tanken har naturligtvis aldrig slagit Erika Hallhagen.

Det finns en annan dimension i detta som förmodligen heller aldrig slagit Hallhagen – och som är så beskrivande för det svenska kulturklimatet och dess konsekvenser. Istället för att fokusera på det som verkligen händer, alltså att analysera varför svenska festivaler går under och internationella koncerner (ofta tyska), tar över, så drunknar analyserna och den offentliga debatten i meningslösa och befängda genusperspektiv.

Tänk om vi istället hade kunnat skapa världens bästa svenska musikfestival?