Identitetspolitiken som splittrar oss

Vi ser allt fler tecken på hur den förhärskande identitetspolitiken och poststrukturalistiska maktanalysen trasar sönder upplevelsen av samhället som en sammanhållande kraft. Här spelar den utbredda feminismen en avgörande roll, men ett pärlband av andra grupperingar som kämpar om utsatthetsprivilegiet gör sig allt oftare hörda. Och vi kan förvänta oss fler stridigheter mellan dessa grupper (vid sidan av den gemensamma kampen mot den etniskt svenska, heterosexuella mannen).

På toppen av den inbillade hierarkin, som alla dessa grupper tror sig leva i, finns alltså denna svenska man. Han är den yttersta fienden, det vet vi sedan länge.

Men när den vita mannen inte är synlig som fiende, startar kriget omedelbart mellan de övriga grupperna och deras upplevelse av sin egen position i hierarkierna. Vem som skall ha problemformuleringsprivilegiet, vem som är mest utsatt, vem som är underordnad och vem som förtjänar att klassas som mest i behov av omsorg och kompensation.

Det är i denna postmoderna galenskap vi idag lever. Vi har sedan länge förlorat upplevelsen av samhället som en helhet där människor i grunden ses som jämlika och lika mycket värda – i egenskap av människor. Tvärtom ställs grupper ständigt mot varandra, uppmanas ständigt att ställas mot varandra. Den sammanhållning som tidigare fanns i uppfattningen att tillhöra en nation (för både gamla och nya inflyttade), är på väg att försvinna. Idag är det nästan fult och förknippat med misstänksamhet att ens tala om något som är svenskt.

För något år sedan blossade stridigheter upp mellan engelska feminister och medlemmar i hbtq-rörelsen. Jag har inga länkar i nuläget, men det hela startade med att engelska, feministiska journalister och bloggare gick ut med en samordnad attack på några transpersoner som uttalat sig i media. Det handlade om att dessa personer trots allt hade manliga könsorgan, och därför inte borde tas på allvar (de kunde aldrig kämpa på samma barrikader som kvinnliga feminister och hbtq-personer). Allt spårade ur i en ytterst obehaglig och oanständig identitetspolitisk smörja. Den samtida feminismen visade här tydligt sitt ansikte.

Här hemma har vi den aktuella historien om muslimen som fick 30.000:- i skadestånd för att ha vägrat skaka hand med en kvinna (i ett möte anordnat av arbetsförmedlingen). Kampen om vem som blev kränkt landade här i att det var muslimen. Hade mannen i fråga varit etniskt svensk och vägrat ta kvinnan i handen (för att hon var “oren”), så hade givetvis inget skadestånd utbetalats (utan mannen hade i det läget bara stängts av från programmet – och kvinnan hade erkänts som den som blivit kränkt).

Vi har också den svenska feministelitens ständiga ovilja att ens ta i det hedersrelaterade våldet. Att ens erkänna att det finns (trots många obehagliga påminnelser). En grupp – den vita, priviligierade gruppen feministiska kvinnor – vill under inga omständigheter skifta fokus från definitionen av fienden som den överordnade vita mannen. I samma ögonblick som mannen får en annan hudfärg eller religion (än den kristna), blir det komplicerat. Positionen i de föreställda makthierarkierna kan vara hotad. Precis som Trollhättans kommun just visade. Om en grupp lyckas framställa sig själv som underordnad en annan underordnad grupp är det kört. Därför kommer den svenska feminismen aldrig att engagera sig i hedersvåldet och fortsätta att sätta citationstecken kring ordet “hedersvåld”. Endast den etniskt svenska, heterosexuella mannen är en motpart som i nuläget går att positionera sig under, enligt den identitetspolitiska logiken. Därför förblir han fienden här hemma och man kommer alltid att skifta fokus hitåt. Oavsett hur många flickor som “ramlar” från balkongerna.

Det här är bara några exempel. Listan på identitetspolitikens konsekvenser kunde göras hur lång som helst.

Ja, här har vi hamnat. Det som tidigare kallades sunt förnuft, och den väv som höll ihop samhället – och det åtminstone tydliga anspråket att behandla människor lika (lika inför lagen, lika inför rättigheter och skyldigheter som samhällsmedborgare), har ersatts av denna galenskap.

En galenskap där återigen hudfärg, kön, sexuell läggning och religionstillhörighet avgör vilket värde (och vilken position), du har i samhället.

I Sverige kan vi framförallt tacka feminismen och dess teoretiska avdelning, genusvetenskapen, för denna utveckling.

11 thoughts on “Identitetspolitiken som splittrar oss

  1. Det här är nog den bästa beskrivningen av Sverige 2013 jag läst. Det är den viktigaste frågan för svensk mainstreammedia idag – kön och ras! Allt ska in i denna typ av analysmodell oavsett om det handlar om att staten vill avskaffa kommunernas självbestämmanderätt eller upploppen som pågått (pågår?). Det är bara kön och ras som gäller och det måste till ännu mer kön och rasdiskussion för att lösa alla våra problem verkar det som. Bedrövligt är bara förnamnet.

    Tack, Kimhza!

  2. Identitetspolitiken är största anledningen till att jag gradvis tappar intresset för andra politiska frågor. Ett långsamt gift i demokratins buk.

  3. Bra skrivet, huvudet på spiken.

    Jag gissar att mycket av dom här dumheterna uppkom när vänstern insåg att fattigdomen och klassklyftorna i princip var utraderade, och var tvungna att hitta ett nytt projekt och nya grupper att tycka synd om.

    Men medan den gamla klassiska vänsterpolitiken riktade in sig på parametrar som faktiskt kan förändras (dvs inkomst och förmögenhet) så fokuserar den här nya postmoderna vänstern på mer statiska variabler, som kön, hudfärg och religion. Eftersom vi tack och lov inte har apartheid el dyl i Sverige så kan den här nya vänstern inte åstadkomma särskilt mycket i termer av konkreta reformer. Så dom lägger desto mer energi på att smutskasta sådana individer som inte tillhör någon “utsatt” grupp, dvs vita heterosexuella män. Då har dom åtminstone någonting att sysselsätta sig med för skattebetalarnas pengar.

    För övrigt tror jag att den här identitetspolitiken förklarar varför många debattörer i mainstream-media tenderar att klumpa ihop feminismkritiker med rasister. Den postmoderna identitetspolitikens främsta tillämpningar är väl just feminism och antirasism, och om man ifrågasätter delar av dom här idéerna så drabbar kritiken hela det underliggande teoribygget. Detta anar antagligen folk på båda sidor av debatten, men utan att nödvändigtvis kunna sätta specifika ord på vad man är oense om. Så begreppet identitetspolitik är mycket användbart.

    • Instämmer i ovanstående till fullo men jag tycker det faktiskt är ännu värre i och med att det tyvärr saknas någon robust kritik mot identitetspolitiken från de etablerade partierna, det postmoderna synsättet har på något skruvat sätt blivit mainstream lång in i borgerligheten och den som törs ifrågasätta detta blir genast svartlistad och pariastämplad med diverse tillmälen. Det jag tror är oerhört betydelsefullt är att visa att kritik mot identitetspolitiken finns från ALLA politiska håll, även om Pär Ström och Pelle Billing var lång mer sakliga än de flesta av sina kritiker tror jag det var en nackdel att “ekvaliströrelsen” inledningsvis fick en högerstämpel.

      • På 70-talet kunde man från vänstern höra kritik mot musiker som sjöng på engelska. Det var katastrof att de skämdes så för sitt land att de inte sjöng på svenska. Homosexualitet var enligt delar av vänstern en sjukdom som kom sig av kapitalismens förtryck. Tänk så fort man kan vända kappan efter vinden. Högerstämplingen ser jag som en del av en mycket medveten strategi att bunta ihop alla motståndare som extremister när höger och vänster i mitt tycke är meningslöst idag. Det framstår allt mer som en chimär som spelas upp för oss för att vi ska tro att vi har möjlighet att påverka – att vi har alternativ att välja mellan.

        Manifestationerna av postmodernismen i samhället idag verkar enbart ha som mål att riva sönder för att starta “revolutionen”, vilket bara är ett annat ord för maktövertagande. Det är därför vi ser, precis som Kimhza beskriver, att det inte finns någon konsekvens i dessa människors handlande. Det är därför vi ser s.k. “feminister” samarbeta med islamister som vill ta ifrån kvinnor rättigheter. Målet är att destabilisera samhället, riva ner, bränna, skapa konflikt – och då kan man alliera sig med vilka ideologier som helst, bara det gagnar ens egna syften för stunden.

        • Ja det är rätt intressant hur åsikter kan gå från att vara PK till raka motsatsen under loppet av några årtioenden.

          När det gäller genusfolkets agenda: Jag tror knappast att Sveland et al egentligen försöker provocera fram någon revolution – om något så lär dom trivas utmärkt i samhället så som det ser ut idag. Däremot framstår dom ju ofta som “chaotic evil” på grund av sina postmoderna tankegångar. Hela filosofin verkar bygga på att empiri är ointressant och att teori egentligen också bara är ett slags subjektivt uttryck för egenintresse. Kontentan blir att det inte går att föra rationella samtal, och då gäller det istället att slänga ur sig elakast invektiv på Twitter etc, för den som skriker högst vinner helt enkelt.

          Utan att förfalla till apokalypstänkande så misstänker jag själv att postmodernisternas framfart är ett symptom på västerlandets ekonomiska och kulturella stagnation. Vi verkar liksom ha nått vår topp och nu handlar det mest om att förvalta det kapital som tidigare generationer byggt upp innan kineserna konkurrerar oss tillbaka till stenåldern. Så halva befolkningen dansar disco och vaskar champagne som om det inte fanns någon morgondag, och den andra halvan förfaller till illasinnat navelskåderi och kvasifilosofiskt flum. Allmedan en liten förundrad skara sitter på nätet och undrar vad sjutton som håller på att hända.

  4. Kimhza!

    Mycket bra skrivet. Identitetspolitik och kollektivistiska ideologier kommer bara leda till att grupper ställs mot varandra och att hela fundamentet för samhället (gemenskap) på sikt kommer att raseras.

  5. Otroligt bra skrivet och fantastiskt nivå på kommentarerna. Är också fascinerad över tendensen att stämplas som högerextremist vid minsta antydan till kritisk hållning.Jag kan villigt erkänna att jag är politiskt desillusionerad och kan inte identifiera mig med en klassisk höger vänsterskala..men kommer inte rösta rött i Sverige med nuvarande genusfixering och kulturrelativism, det är en sak som är säker.

  6. Bra analys, bra skrivet! Jag är uppvuxen med den feministiska rörelsen och dotter till en kämpande feminist, men jag ställer mig liksom min åldrade mamma frågande inför vad feminismen har utvecklats till. Förr handlade det om konkreta saker som att kräva daghemsplatser, förbättra föräldraförsäkringen och liknande, nu är det en könskamp där det går att inkassera vinster av att tillhöra en förtryckt eller utsatt grupp. Jag tror inte att det för flertalet är ett medvetet strategiskt val utan helt enkelt så att offerpositionen genom förklaringen av strukturellt förtryck har blivit internaliserad och en vanlig förklaringsgrund till upplevda orättvisor av alla de slag. Jag tror dock att kvinnor fortfarande bör bevaka sina intressen, t.ex inom universitetet, och stötta varandra genom nätverk. Det kan man göra utan att ge det andra könet skulden. Kvinnor behöver i regel bli bättre på att stärka sitt självförtroende och ta chanser när de erbjuds dem. Som tidigare redaktör för en tidskrift fick jag erfara hur svårt det var att få kvinnor att ta uppdrag som gavs dem. Män nappade med en gång och de skickade på eget initiativ in artiklar. Det var lätt att fylla hela tidskriften med manliga skribenter, medan varje kvinnlig skribent krävde lite arbete. Det handlar om att coacha kvinnor och ge dem den klapp i ryggen som män förmodligen får i högre utsträckning i de miljöer de verkar. Fäder har en stor betydelse för att ingjuta självförtroende hos sina döttrar.

Comments are closed.