Kvinnor som familjeförsörjare, lite Strömquist och Erik Helmersons eviga velande

Jag reagerar på en liten undangömd artikel i dagens Svenska Dagbladet. Den har den något egendomliga rubriken “Amerikanskor mer lika svenskor” och är skriven av Karin Henriksson (jag kan inte hitta den i nätupplagan).

Det som först och främst är anmärkningsvärt är artikelns fokus. Och det som skrivs lite i förbifarten, utan reflektion eller fördjupning. Bland annat detta (om USA):

“I en rapport från analysinstitutet Pew som kom häromdagen framgick att kvinnor blivit allt viktigare familjeförsörjare. I fyra av tio hushåll med barn under 18 år är kvinnan antingen den enda försörjaren eller den som drar in den högsta inkomsten i familjen. De senaste årens djupa lågkonjunktur har drabbat män hårdare // Numera är det dessutom fler kvinnor som tar examen vid universitet i USA.”

Det är som sagt väldigt lätt att missa denna text (och den publiceras alltså inte på nätet). Dessutom ligger Henrikssons fokus på vad ord som “sambo” heter på amerikansk engelska. Och hur många som flyttar ihop utan att vara gifta.

Min bedömning är att detta är ganska fantastiska uppgifter. USA och Sverige har i flera avseenden (dock inte alla), en liknande utveckling både när det gäller feminism och hur medelklassens kvinnor och män väljer att leva sina liv. Och här framkommer att i nästan hälften av alla hushåll är det kvinnan som är den enda försörjaren eller den som drar in den högsta inkomsten till familjen.

Vi vet ju också att i flera större amerikanska städer (bland annat New York), men också London, tjänar kvinnor mer än män, för samma arbete. Mig veterligen undersöks detta inte i städer som Stockholm. Här är istället den feministiska, dominerande diskursen att jämföra hela gruppen kvinnors löner mot mäns (i socialistisk anda) – och sedan kalla detta för att kvinnor (som individer) blir lönediskriminerade.

Personligen tycker jag att det är positiva nyheter, att det i USA är nästan lika vanligt att kvinnor drar det tyngsta ekonomiska lasset i familjen (som män). Det är hoppingivande – då så mycket annat tyder på att kvinnor inte väljer män som tjänar mindre än de själva gör. Men kanske visar sig det senare i det faktum att allt färre överhuvudtaget väljer att bilda familj.

Det är hursomhelst intressant att konstatera hur nyheter som dessa inte får någon plats i svenska medier eller i den övriga feministiska genusdiskursen. Anledningen torde inte vara svår att lista ut. Eftersom detta skulle framställa män som särskilt drabbade (av bland annat arbetslöshet), och kvinnor som starka och framgångsrika, blir det kontraproduktiva nyheter för den politiska feminismen i Sverige. Därför lägger media locket på. Fantastiskt dock att denna lilla text lyckades slinka igenom filtren (åtminstone i pappersutgåvan).

—————————————-

Noterar också att det i gårdagens SvD Kultur finns ett uppslag om serietecknaren Liv Strömquist. Eftersom Strömquist naturligtvis är feminist (det finns knappt serietecknare i Sverige idag som inte är fullblodade feministiska sektmedlemmar – mycket givetvis eftersom man inte blir antagen som student vid landets utbildningar i ämnet utan att kalla sig feminist, och under utbildningens gång ytterligare drillas i genusradikalism, misandri och feministisk revolutionsromantik), så befarade jag det värsta. Men artikeln talar förvånansvärt lite om detta. Men något var man ju tvungen att få in:

“Har du haft fler bokupplevelser som har förändrat ditt liv?

– Ja, Carin Holmbergs ”Det kallas kärlek”. Det var ursprungligen en sociologisk avhandling som handlar om jämställdhet och den förklarade begrepp som jag inte hört talas om tidigare. Genusteori, helt enkelt. Det var början på en jättestor process när jag satte mig in i det. Även Nina Björks ”Under det rosa täcket” som jag läste ungefär samtidigt gjorde ett liknande intryck. Och senare, Suzanne Brøggers ”Crème Fraîche” och Birgitta Stenbergs ”Kärlek i Europa”.”

Strömquist får ju också möjlighet att sprida åsikter i årets upplaga av “Sommar”. Vid sidan av andra sektledare som Maria Sveland, Katrine Kielos och Jenny Strömstedt.

—————————————-

Avslutningsvis några funderingar kring Erik Helmersons senaste ledare i DN. Helmerson skriver ju ibland bra. Jag har tidigare beskrivit det som att han står vid en dörr på glänt. Ibland slår han huvudet på spiken, men så river han snabbt ner förtroendet igen. Det verkar som att han har bestämt sig för att kritik mot feminismen är fel. Stora skygglappar verkar skymma sikten. Klarsyntheten åsido blandar han ihop tankarna och ter sig förvirrad i sina slutsatser.

Här skriver han ganska bra om Husby:

“Helt försvunnen är den alltså inte, den revolutionsromantiska föreställningen att vissa åsikter är så viktiga, vissa svenskar så marginaliserade, att blott stenen och lågan återstår. Problemet är att det går att tänka sig ett obegränsat antal situationer där en grupp anser sig missgynnad, bortglömd och inte lyssnad på av samhället. Ta till exempel arbetslösa ungdomar i glesbygd som tycker att Sverige tar emot för många invandrare. Ta arga män som känner sig undanträngda av feminism och genusteori. Ta människor som är rädda för ”islamisering” och som blir rasande av terrordåd som det i Woolwich, London. Ta högerextrema och/eller kristna som tycker att kampen för homosexuellas rättigheter, och därigenom mot ”familjen”, gått alldeles för långt.

Att några företrädare för grupperna ovan anser sig ha rätt till våld är otvetydigt. Vi har sett attacker mot invandrare och attentat mot flyktingförläggningar i Sverige, vi vet att det förekommer en ständigt svavelosande hat- och hotkampanj mot feministiska företrädare, vi såg hämndaktioner mot helt oskyldiga brittiska muslimer och vi har tvingats se högerextremt våld mot homosexuella i Frankrike.”

Ja, nu slänger alltså Helmerson in personer som är kritiska till genusteori och feminism bland högerextrema och homofobiska våldsverkare. Det är ett allt för vanligt grepp. Osnyggt, Helmerson. Vi är idag många som tar avstånd från all form av extremism, både höger, vänster och feministisk extremism. Och jag känner ingen som engagerar sig mot feminismen som hyser extremistiska åsikter.

Sen kommer en viktig text om demokrati:

“Måste vi verkligen uppfinna demokratihjulet igen, år 2013? Måste vi argumentera för den självklara principen att det enda legitima sättet att förändra samhället är med argument? Den princip vars främsta fundament är att den med störst stenar inte ska kunna tvinga sin vilja igenom.”

Här vill jag göra Erik Helmerson uppmärksam på två saker.

Den feminismkritiska rörelsen arbetar just så. Att med argument och fakta, exempel och diskussion, försöka förändra samhället. Utan våld, befriat från hat och hot. Mot ett samhälle där pojkar och flickor, kvinnor och män kan känna sig lika värdefulla. Där vi alla har samma rättigheter och skyldigheter. Där ras och kön inte betyder något. Där den feministiska, poststrukturalistiska och destruktiva identitetspolitiska maktdiskursen i lugn och ro kan dekonstrueras och köras till återvinningscentralen (om nu något går att återvinna).

När Helmersson pratar om demokrati, verkar han också naivt omedveten om Nordiska ministerrådets förslag om att kriminalisera kritik mot feminismen (och lägga detta under “hatbrott”). Är det denna typ av demokrati som Helmersson står för? Att våga vägra debatten? Att tysta debatten? Att kriminalisera debatten?

Om detta är det tyst i Erik Helmersons i övrigt angelägna analys.

—————————————-

T I L L Ä G G:

Här bild på den artikel i SvD som beskriver kvinnor som familjeförsörjare.

amerikanskor

15 thoughts on “Kvinnor som familjeförsörjare, lite Strömquist och Erik Helmersons eviga velande

  1. Johan Grå: Helt riktigt. När det gäller kvinnliga ekonomiska försörjare i allmänhet. Men det är något annat än att titta på de som lever i en parrelation med en man. Då är det alltså i 4 av 10 fall just kvinnan som är den främsta försörjaren.

    • Men inkluderar inte denna 4 av 10 statistik ensamma mammor? Det pratas väl här om hushåll med barn, står det att det är fråga om parrelationer? Det skulle vara ögonbrynshöjande för mig.

    • Om man följer länken från Johan Grås inlägg så står det att 40% av hushållen med barn under 18 år har en kvinna som huvudsaklig försörjare. Dessa kvinnor delas sedan in i två grupper: ensamstående mammor och kvinnor i parrelation som tjänar mer än sina män. Fördelningen mellan dessa är sådan att ensamstående mammor står för 25% av totalen och kvinnor som tjänar mer än sina män står för 15% av totalen.

      Alltså ser det ut så här:
      Man som huvudsaklig försörjare: 60%
      Ensamstående mamma som huvudsaklig försörjare: 25%
      Kvinna i parrelation som huvudsaklig försörjare: 15%

      (Gruppen som utgör 60% kanske fördelas på några fler grupper, det framgår inte av artikeln. Jag undrar också om det inte finns en grupp där mannen och kvinnan tjänar ungefär lika mycket, eller om homosexuella par med barn gör avtryck i statistiken.)

      Jag skulle inte ha något emot att min fru tjänade mer än jag, men jag funderar ändå på om det kan bli problem om det blir mycket vanligare med kvinnor som tjänar mer än sina män. Jag tänker på att mäns värde eller anseende oftast är kopplat till prestation. Om en man då tjänar mindre än sin fru kan han kanske känna sig mindre värd som person eftersom han presterar sämre än frun, och det kanske kan leda till problem.

    • Som flera redan har kommenterat. Jag har inte läst SvD men analysen de hänvisar till delar upp gruppen kvinnliga försörjare i ensamstående mammor och kvinnor som lever med en man som tjänar mindre än de. 63% av gruppen är ensamstående mammor och lever alltså inte med någon man.

      Dessutom kan man väl lägga till att en stor del av de ensamstående mammorna alldeles säkert får bidrag av både det offentliga och barnens fäder så man kan ifrågasätta vem som försörjer vem.

      Det enda studien har rensat bort är ensamstående mammor som lever tillsammans med någon annan som tjänar mer, exempelvis hennes föräldrar.

  2. Jättebra! Jag skriver under på varje ord i beskrivningen av oss som är feminismkritiska. (Har också noterat tendensen att så fort tillfälle ges, klumpa ihop kritik mot feminismen/genusvetenskapen med extremism och rasism).

  3. Blir alltmer imponerad av hur du hittar väsentligheterna och analyserna av desamma!
    Du är definitivt värd en större läsekrets.

  4. ”… i flera större amerikanska städer (bland annat New York), men också London, tjänar kvinnor mer än män, för samma arbete.”
    För samma arbete? Vad jag förstår så är det bland de som är unga, barnlösa, och heltidsarbetande som kvinnor tjänar mer än män i vissa storstäder. Men detta eftersom kvinnorna har högre utbildning. Gäller det efter hänsyn tagen även till utbildning? Källa?
    Utbildningspremien är lägre i Sverige, så kvinnornas högre andel högutbildade har antagligen inte samma genomslag i Sverige. Skulle dock vara intressant att se siffror på det.

    • bittergubben: Så här skriver Nima Sanandaji i SvD, för någon månad sedan:

      “1970 tjänade heltidsarbetande 21–30 åriga singelkvinnor i New York 19 procent mindre än männen. År 2000 hade hela lönegapet försvunnit. Fem år senare kom det åter tillbaka. Nu var nämligen kvinnornas inkomster 17 procent högre än männens.
      En studie som kom 2010 visade att trenden spridit sig till många andra städer. I 147 av USA:s 150 största urbana områden var unga singelkvinnors inkomster högre än unga singelmäns. Den senaste statistiken, från 2012, visar att trenden nu är nationell. USA:s singelkvinnor i åldrarna 22–30 år tjänar i snitt 27000 dollar per år, åtta procent mer än singelmännen i samma ålder.
      I Storbritannien har unga kvinnor i allmänhet, inte bara singlarna, spräckt glastaken. Timinkomsten för landets 22–29-åriga kvinnor, som jobbar heltid, är cirka tre procent högre än för männen. Som The Telegraph rapporterat tjänar dessutom unga kvinnliga chefer i Storbritannien nära 30000 pund per år. Det är 600 pund mer än männen i samma ålder och position.”

      Givetvis pratas det om “glastak”, för att ens få bli publicerad kanske, men siffrorna är tydliga.

      • Jag tycker inte att det motiverar din bisats, ”för samma arbete”, som implicerar att löneskillnaden beror på diskriminering på arbetsmarknaden. Det flesta siffror är fråga om rålönegap för heltidsarbetande, med hänsyn till åldersgrupp och familjestatus. De tar inte hänsyn till yrke eller utbildning etc. En siffra tar hänsyn till chefskap, men även den siffran lämnar mycket utrymme för variation, som hur högt chefskap, utbildning, etc.
        Till saken hör även att det för män finns ett samband mellan inkomst och partnerstatus, män som är framgångsrika har ofta partner, medan män som inte varit ambitiösa eller har haft det motigt på arbetsmarknaden ofta är singlar. Att jämföra singelmän med singelkvinnor blir då i viss mån korrelerat med att jämföra män som misslyckats på arbetsmarknaden med normalpresterande kvinnor.

        Jag skulle inte acceptera motsvarande påstående från feminister, när de hävdar att rålönegap till kvinnors nackdel skulle vara ”för samma arbete”, när det i själva verket finns påtagliga skillnader som är relevanta för lönen.

        Sedan finns det en relaterad diskriminering i att skolan flickanpassats utan hänsyn till pojkarna, vilket resulterar i flickornas bättre resultat i skolan, och ger fördel på arbetsmarknaden, men det är en annan sak. Och det är förvisso intressant att det finns demografier där kvinnor tjänar mer, det visar tydligt att den feministiska analysen av löneskillnaderna är nonsens.

        • bittergubben: Intressant. Ja, det blir lätt svårtolkat när man skriver (och kanske försöker “förenkla”) om de här förhållandena. Och det kan bli fel. I grunden försöker jag hitta fler belägg för den vandrande myten om att kvinnor tjänar mindre för samma arbete (jo, det kan möjligen handla om en minimal skillnad). Bra att du sätter dig in i det på djupet!

  5. Jag reagerade faktiskt också på Helmersons ledare i morse. På det stora hela taget är den ju bra, och Helmerson är väl tillsammans med Lena Andersson den enda intressanta skribenten på DN:s ledarsida. Men “Breivikifieringen” (dvs, hopklumpandet av feminismkritiker med rasister) är väldigt tidstypisk.

    Som jag skrev i min kommentar till den föregående bloggposten så tror jag dock att dom som Breivikifierar har en slags poäng.

    Dom som ogillar dagens svenska feminism gör det ju för att den är så bisarr med sina identitetspolitiska och postmodernistiska idéer om att individer bara ska ses som representanter för sin grupp, hela samhället ses som ett antal politiskt definierade grupper som ska ställas mot varandra, empiriska data avfärdas som irrelevanta etc.

    Men precis samma sorts snedtänk är väldigt populärt bland delar av det antirasistiska etablissemanget. Jag tycker det finns tydliga paralleller till t ex Svelands genusdrapor i bland annat Tobias Billströms gatlopp efter uttalandet om “blonda och blåögda svenskar” samt efterdyningarna av Hassen Khemiri vs Selimovic. Man märker ord. Man tittar mer på vem som säger något (“är du vit så kan du ändå aldrig förstå…”) än på vad som faktiskt sägs. Man spelar på känslor hellre än att gräva fram statistik.

    Dom som ogillar modern svensk feminism ogillar nog ofta även modern svensk antirasism av exakt samma anledning. Ty det är samma unkna identitetspolitik som genomsyrar båda paradigmen. Däremot betyder detta sannerligen inte att man är rasist, eller att man tycker illa om kvinnor. Det är den distinktionen som Helmersson och andra måste få klart för sig. Jag tror dock att dom är på rätt spår när dom hävdar att samma människor (förmodligen en stor tyst majoritet) är skeptiska till både feminismen och antirasismen så som dom ser ut idag.

Comments are closed.