Att sätta ner foten mot feminismen är allt annat än radikalt

En vanlig taktik bland feminister idag är att demonisera sina kritiker (vid sidan av osynliggörandet eller förlöjligandet). Man försöker göra gällande att det har skett en “radikalisering”, att feminismkritiker är extrema och farliga. Det allra vanligaste är såklart att försöka smeta Breivik på alla som har mage att framföra kritik. Även skribenter som Erik Helmerson på DN tvekar inte att klumpa ihop feminismkritik med högerextremistiskt våld.

Hur kunde det bli så här? När förgiftades det demokratiska samtalet av dessa metoder?

Jag vill försöka vara väldigt tydlig med detta. Ingen radikalisering har skett på denna sida förnuftet. Att påstå att de åsikter som uttrycks till exempel här på Bodegan skulle vara extrema eller radikala är befängt.

Radikaliseringen har ju tvärtom skett i de ideologier och läger som vi nu är kritiska mot. Alla som är något sånär insatt i feministisk teori och senare års genusvetenskapliga diskurs kan ju se detta direkt. Alla som följer samhällsdebatten och noterar de allt mer bisarra utspelen från feminister och feministiska institutioner ser ju detta. Och feminismens konsekvenser blir allt svårare att bortse ifrån.

Vi är ju många idag som är helt förbluffade över denna utveckling. Hur kan det vara möjligt (tänker många), att en person som jag (eller du), plötsligt beskylls för dessa vedervärdigheter? Att vara allierad med barnamördare, att bli beskylld för att hata kvinnor, att misstänkliggöras som våldsverkare och extremist?

Hur är det möjligt?

Jag hoppas att de som nu arbetar med att “kartlägga antifeminismen” (som de kallar det), och som naturligtvis är flitiga besökare på Bodegan läser detta och begrundar. Kanske finns det en eller flera kloka personer bland dessa som förmår tänka ett varv till. Ja, det är kanske inte otänkbart?

När det gäller Bodegan, så ta då detta i beaktande:

Jag avskyr och föraktar Breivik. Jag avskyr och föraktar alla som ser våldet och mördandet som en väg för politisk vinning. Jag avskyr och föraktar islamister som vill döda människor för vad de tror är politisk religiös vinning. Eller abortmotståndare för den delen [Notis: här menar jag de abortmotståndare som tar till våld – jag ser nu att min första framställan inte gjorde skillnad på detta och på personer som är kritiska till en förd abortpolitik). Eller nazister. Eller fascister. Eller vänsterextremister. Jag avskyr och föraktar djurrättsaktivister som väljer våldets väg. Lika mycket som jag avskyr och föraktar maffian och den organiserade brottslighetens våldsmetodik.

Och jag avskyr och föraktar också den feminism som allt oftare vurmar för det våldsamma och revolutionära – där hatet ibland blossar upp (i vapenromantik, SCUM och våldsförhärligande), men oftare ligger som en dämpad men inbäddad hatmatta i den offentliga debatten. Man skulle kunna kalla det för det underförstådda hatet, det lågmälda och långsiktiga våldet.

Är det verkligen så svårt att förstå vikten av principer? Att när man till exempel är emot rasism (som vi är här på Bodegan), så är det något som gäller i alla lägen. Folk som ogillar andras hudfärg är inte välkomna. När det gäller sexism är det likadant. Ni kommer inte in, ni är inte välkomna om ni beter er sexistiskt. Oavsett om det är kvinnor eller män som hånas för sin könstillhörighet.

Här är alla färger tillåtna, homosexualla är välkomna, olika åsikter är tillåtna – men vi ruckar aldrig på principerna. Och för detta utmålas vi som farliga extremister.

Hur är det möjligt?

21 thoughts on “Att sätta ner foten mot feminismen är allt annat än radikalt

  1. Jag tror att en anledning till radikaliseringen inom feminismen är att det finns dom som tjänar på den. Det finns ju rätt många som har skaffat sig ett “yrke” inom genusindustrin och skall det ha någon legitimitet så måste man ju hitta något att jobba emot och något att jobba för.

    I detta fall jobbar man emot män och manlighet ,som utmålas som den stora satan, och man jobbar för att skaffa förmåner åt kvinnorna och hylla dom för allt vad de gör. Det män gör skall naturligtvis hånas och skrattas åt.
    Om man då inte lyckas med att demonisera och problematisera männen och manligheten och framhålla hur synd det är om kvinnorna och hur mycket stöd de behöver, så har de ju inget att göra.

    • Japp Public Choice

      “Till grundantagandena hör att de politiska aktörerna är rationella och försöker att maximera sin egennytta.”

  2. Att döma av de hittillsvarande “kartläggningarna”: jag tror inte att “kartläggarna” besöker Bodegan eller någon annan feminismkritisk blogg särskilt flitigt. De har “kartläggningen” som bisyssla och googlar oss lite då och då för att hitta iögonfallande citat och för att försöka hitta något slags mönster. Hade de läst oftare så hade de haft en precisare kritik. Nu blir det mest arga fördömanden av manliga bloggare, osynliggörande av kvinnliga bloggare, och ihopklumpning med Breivik. Ett tecken på affekt och på en bristande analytisk förmåga.

    • Ekvalist: Kanske har du rätt. Utifrån det jag ser så verkar det som att många ur motståndarlägret är här och scannar av – vilket jag givetvis uppskattar och tycker är bra.

  3. Jag kommer aldrig glömma när en medlem i LUF kallade mig för konservativ gubbe när jag sa att tyckte att människor själva skulle få bestämma över föräldraledighet och hur de ville dela upp hemarbetet utan att politiker skulle lägga sig i.

    LUF står alltså för Liberala Ungdomsförbundet om någon undrar…

  4. Abortmotståndare?? Varför hatar du dom? Visst om de tar till extrema metoder för att visa sitt motstånd men om man bara tycker att abort är fel eftersom man ser fostret som ett mänskligt liv som har rätt att få utvecklas färdigt och få leva? Jag har väldigt svårt för abort och skulle nog vilja kalla mig motståndare pga att för mig är ett foster en bebis och abort är att döda en bebis och ungefär där börjar mina tårar rinna…trevligt att behöva bli jämförd med nazister m.fl. för det…

    • Sandra: Är också kritisk till abort (åtminstone dagens lagstiftning). Tycker att man borde kunna diskutera den övre gränsen, men inte ens det får man ju göra. Att ifrågasätta dagens abortgräns räcker för att utmålas som ond. Ja, det är verkligen sjukt. För övrigt brukar jag hålla med Kimhza.

      • Mini P: Jag menade inte att utmåla abortmotståndare som onda. Absolut inte. Däremot dem som ger sig på andra människor med våld, för att de blir extrema i sina uppfattningar (må det vara om invandring, aborter, djurrätt eller fotbollslag). Jag tycker att det är viktigt att måla upp principernas pris.

        • Jag är ingen större anhängare till abort men erkänner samtidigt att det är en komplex fråga. Jag förstår vad Kimhza är ute efter när han nämnde abortmotståndare, nämligen de som använder våld. Alla som använder våld för att framföra sina åsikter är antidemokrater och ska därför avskys.

    • sandra: Jag hatar inte abortmotståndare, såklart. Kanske borde jag ha varit tydligare i att det är våldet jag avskyr. Även när abortmotståndare skjuter ihjäl eller hotar läkare som utför aborter. Det har hänt i USA som du säkert vet och jag använder det som ett exempel för att visa hur principerna aldrig kan ruckas på. Självklart har jag ingenting emot att abortmotståndare gör sitt perspektiv lyssnat på i den offentliga debatten (ävan om jag är för legal abort).

      Jag förtydligar i texten ovan – så att det inte kan missförstås.

  5. Kimhza,
    Föreslår att du tillskriver Helmerson och ber honom att utveckla sitt resonemang, för när det gäller feminismkritik är han ute och cyklar. Och så tror jag inte att du behöver förklara hur mycket du avskyr Breivik. Det känns onödigt defensivt. Som om någon skulle tvivla?
    Får jag också påminna om något av vad den hemska människan Maria Sveland skrev i sin ökända DN-artikel i början av 2012.
    Om Karl Ove Kanusgård:
    ”Inte heller tror jag att det är en slump att medier och litteraturkritiker tokhyllat en skäggig norrman och hans litterära mastodontverk som av en händelse heter just ”Min kamp”. Jag lämnar diskussionen om den litterära kvaliteten utanför denna text, poängen är att de åsikter som Knausgård vädrar i sina böcker är precis de slags åsikter som blivit alltmer legitima i takt med att gränserna förskjutits åt höger. Han skriver om ”fittlandet Sverige” som är så politiskt korrekt att man inte ens får säga ordet neger längre. Han beskriver sin ångest över sin förlorade manlighet just för att han tvingas byta blöjor och vara pappaledig och gå på babyrytmik. Den slags feminisering av västerländska män som även Breivik är så djupt oroad över i sitt manifest.”
    Jag har läst alla de delar av Min kamp som hittills kommit ut. Böckerna hör utan tvekan till mitt livs stora litteraturupplevelser. De innehåller allt. Barndomens vedermödor, en komplicerad far-son-relation, tonårsstrul, fylla, kärlek, relationsbekymmer, svek, lyckan att få barn och hur livet då förändras, manlig inbundenhet och alkoholmissbruk, prestationsångest, död och elände. Dvs allt som livet innehåller. Och detta skrivet med ett fenomenalt och lättflytande språk.
    Detta avfärdar Sveland med: ”en skäggig norrman och hans litterära mastodontverk som av en händelse heter just ”Min kamp”. Bara för att Knausgård i ett mycket kort avsnitt kulturkrockar med Sveriges politiska korrekthet och använder ett kraftuttryck blir han sammanföst med Breivik! Fan vad jag avskyr Sveland!
    Om Bengt Ohlsson:
    ”Det är i detta samhällsklimat som Bengt Ohlsson skriver sin märkliga känslomässiga antiintellektuella text om kulturvänstern som just handlar om hans aversion inför en politiskt korrekt vänsterhegemoni. ”
    Märkligt, känslomässigt och antiinellektuellt? Skrivet av en lögnare med ett dåligt språk och som inte ens vågar möta andra uppfattningar i en rak debatt! Suck..

    • Det blir ju riktigt komiskt när hon kallar Bengt Olsson för anti-intellektuell. Är det något som utmärker extremfeminismen så är det väl det anti-intellektuella. Ta t.ex den eminienta Moira von wright som menade att fakta och kunskap var något patriakalt och att det var lika vikfigt att känna sig fram i “vetenskapen “.
      Ja, Sveland är en riktigt otäck människa som vill strypa debatten om den inte passar henne.

    • Jan E: Du har säkert rätt, jag behöver inte förklara, för de som är Bodegans klientel och vänner. Kanske låter det löjligt och defensivt. Men jag tror ändå att det behövs ibland. Tyvärr.

      Håller med dig fullständigt i övrigt. Älskar också Knausgårds litteratur. Och om Svelands attacker på inte bara Knausgård men Ohlsson (och alla män som vågar höja rösten – här är Ström och Billing naturligtvis också centrala), behöver jag nog inte tilägga vad jag tycker.

      Jag menar nog samtidigt att ansvaret här hamnar på DN. Anmärkningsvärt också att det verkar som att DN’s chef och Maria Sveland inte bara delar samma feministiska kampmodell utan även familjära och privata omständigheter.

  6. Maria Sveland är ju en i kulturvänsterkotteriet som nu förfasar sig över att “gränserna förskjutits åt höger”. Ja det måste vara hemskt att bli av med sitt tolkningsföreträde. Och inte lär det svänga tillbaka i den riktning som hon önskar, när Europa måste se om sitt hus och sluta slösa pengar på oväsentligheter.

  7. Jag tror på sätt och vis att den mer aggressiva tonen – inte bara “Breivikifieringen” utan också t ex försöket att via Nordiska Ministerrådet förbjuda kritik mot feministiska åsikter – är ett bra tecken. Sådär konfrontativ brukar man oftast bara bli när man länge suttit på problemformuleringsprivilegiet men misstänker att det håller på att gå förlorat. Alla “vanliga” vet f.ö. att dom som ogillar nutida svensk feminism varken är mer eller mindre radikala idag än tidigare, oavsett vad vissa vill låta påskina.

    Se för övrigt min kommentar till tidigare bloggpost, apropå postmodern identitetspolitik som gemensam nämnare för viss sorts feminism och antirasism.

    Så vill jag passa på att rekommendera Dennis Normarks artikel om svensk feminism från ett danskt perspektiv, på DN Kultur av alla debattfora. Mycket glädjande att våra grannar har börjat fråga sig vad som egentligen pågår i Sverige…

Comments are closed.