Feminismen rår aldrig på kärleken

Härligt att ta ett avbrott och lämna den infekterade och urspårade svenska stats- och mediafeminismen några dagar. Jag har istället roat mig med (bland annat), att återta bekantskapen med en av mina favoritartister; Joni Mitchell.

Hur ofattbart är det inte idag att lyssna på denna tidiga feminist och jämställdhetsförespråkare, där kärleken får ta så stor plats. Kärleken, också mellan man och kvinna. Glädjen, livslusten och bejakandet av det innerliga som kan uppstå mellan människor, i verkligheten eller i drömmarna.

Allt detta som lyser med sin absoluta frånvaro i detta mörka och ondskefulla som den radikala, politiska feminismen har utvecklats till – med allt sitt uppskruvade hat, sitt förakt och sin ofta fascistoida inställning till kön, ras och tystandet av den öppna debatten.

Nej, inte ens kärleken som urkraft lämnar feministerna idag ifred. Kärleken, eller “kärlekskraften”, skall också skrivas in i den vansinniga föreställningen om könsmaktsordningen, där män som grupp ses som utsugare och förövare (vad annars?), när det gäller denna så kallade kärlekskraft (som naturligtvis endast kvinnor besitter).

Alla som någonsin har förstått någonting om vad kärlek handlar om vet att feminismen inte har en susning. Tvärtom. Kärlek är det feminism inte är.

Men nog om det.

Jag noterar (utan någon större förvåning), att DN’s kulturchef Björn Wiman gillar att feminismen har blivit extrem. Jag tänker att Wiman, precis som Percy Barnevik, är en alfahanne som säkert gillar att frottera sig med många kvinnor (och inte ser sig riktigt som en “man” – utan något bättre, något annorlunda), och som kanske en dag (precis som Barnevik), också öppet kommer att erkänna att han hatar män? Det mesta han gör verkar ju tyda på det, i egenskap av kulturchef på DN.

Glädjande att Svenska Dagbladet redan på förstasidan idag slår fast att pojkar betygsdiskrimineras i Sverige. Men fokus ligger ändå på regioner (som det brukar). Nu är det Stockholm som alltså verkar sätta “glädjebetyg”. Och man använder inte uttrycket “diskriminering”. Istället bäddar man in i det som borde vara en allvarlig alarmklocka (när det gäller pojkarnas totala underrepresentation i den svenska högskolan), i en allmän diskussion, fjärran från genus. Och givetvis görs ingen koppling till statsfeminismen och irrlärorna om “könsmaktsordningen” (vilket borde vara rimlig eftersom det sannolikt är en förklaring till varför just flickor “kompenseras” med högre betyg av just feministiska lärare). Men ändå, bra att SvD tar upp det!

I denna mörka, taggiga och fientliga diskurs, på alla nivåer befriad från kärlek och allmänmänsklighet, sätter jag hoppet till alla Joni Mitchells där ute, som vågar sätta ner foten mot hatet och som på sikt också vågar vända feminismen ryggen.

4 thoughts on “Feminismen rår aldrig på kärleken

  1. Jag tycker att Björn Wiman är en patriarkal förtryckare eftersom han inte lämnar plats åt någon av de kompetenta feministerna som jobbar åt honom.Fast han kanske inte känner sig som en man utan mera som en hen och då kanske han kan ha kvar jobbet 😉

  2. Du kan räkna med mig Khimza. Jag har själv några skivor med Joni härhemma som snurrar regelbundet. ( Blue) (Taming the Tiger) . Själsläkande musik.

    SvD är inne på rätt spår. Där finns det en gnutta hopp.

  3. Bra, du tog upp det som jag inte hann skriva något om! Ja, Wiman anser att danskarna fantiserar när de beskriver den svenska feminismen, som vi ska vara stolta över. Det ska tydligen vara folksport i Danmark att hacka på svenska också, men det presenterade han inte ett enda exempel på. Wiman är antagligen just det du säger eller så är han grundligt hjärntvättad.
    Ja, det är alltid mycket svårare för flickor och kvinnor, de måste alltid vara minst 2,5 gånger så duktiga som männen för att nå lika långt. Den stockholmska betygssättningen är ett lysande exempel på detta.

Comments are closed.