Oönskade män bland hästarna

Jag har skrivit en hel del om den smygande misandrin, det knappt märkbara manshatet och mansföraktet i media. Det ligger ju ofta inbäddat i andra typer av artiklar eller historier och pytsas ut i lagom portioner, så att det i sig självt inte skall väcka allt för mycket ilska. Men sammantaget utgör det en aldrig upphörande ström av feministisk indoktrinering.

Ekvalist hittar en typisk sådan markering, där journalisten smyger in en mening (i en vetenskaplig artikel genom TT publicerad i DN (givetvis)).

“Det som återstår att förklara är den ultimata orsaken till penisförlusten. Enligt en teori kan det hela bero på sexuellt urval. Honorna skulle under årmiljonernas lopp ha valt hannar med allt mindre penisar för att slippa påtvingad parning och få bättre kontroll över sin reproduktion – kanske något som honorna bland däggdjuren borde ha tagit efter”.

Andemeningen som luftas är att penisar är oönskade. Knappast en överraskning, eftersom pojkar och män är oönskade.

Jag snäpper på radion (medan jag läser Ekvalist bloggpost). Sveriges Radio P1 sänder ett kulturprogram om hästar. Programförklaring:

“Kulturdokumentären: Hästen och jag. Av Ulla Strängberg. Hästen har burit oss och dragit oss i tusentals år. Vi har älskat den och pryglat den. Vi har gjort den till familjemedlem, tävlingsredskap och statussymbol och den har gestalts i otaliga varianter inom konsten, litteraturen och filmen.”

Nu har jag inte lyssnat på hela programmet, men jag noterar att det tar ungefär fem minuter innan en av de intervjuade kvinnorna berättar om hästkulturen på Island, att den fortfarande också är förknippad med en “manskultur”, något som uttrycks med en ogillande ton. Samtalet är gemytligt och det verkar som att det är det mest naturliga i världen att känna olust inför att män skulle vara involverade i omsorg och hantering av hästar.

Man konstaterar att det ser annorlunda ut i Sverige, att det praktiskt taget inte finns några män kvar i de svenska ridhusen och stallen. Det gillar man. Frågan ställs: hur kan det ha blivit på detta vis i Sverige?

Lite fniss. Det vet man inte. Men “vad skönt det är att helt slippa den där manliga blicken”.

Fniss igen.

6 thoughts on “Oönskade män bland hästarna

  1. Tack för radiobevakningen! Tänk att det ses som positivt när männen är frånvarande i hästkulturen i Sverige. Är det färre än 40% kvinnor så ses det som ett problem, men är det färre än 40% män så ses det med lättnad.

  2. Tänk om en reporter hade sagt att det är bra med i huvudsak manliga sporter som ishockey
    och motorsport där man slipper den kvinnliga blicken. Hur många sekunder hade det tagit innan uppsägningsblanketten var undertecknad ?

  3. Håller inte med dig om att misandrin är smygande och knappt märkbar. Enligt artikelserien i SvD i vintras är misandrin en väsentlig del av vårt kulturarv. Vi är bara så vana att se den, att de flesta behöver någon som visar det absurda i sättet att uttrycka sig.

  4. Självklart är det alltid bra när det inte finns några män. Men vi svenskar ska inte slå oss för bröstet för mycket. Det finns fortfarande många yrken och sporter i Sverige där män är vanligt förekommande. Det måste vi göra något åt. Den feministiska kampen för jämställdhet fortsätter!

Comments are closed.