Kulturrelativism, vit musiksmak och söderhipsterns beklagliga förökning

Tack för alla upplyftande, tänkvärda och välformulerade kommentarer i mitt tidigare inlägg. Jag är väl medveten om att detta innebär en svårnavigerad terräng, även för denna källarmästare. Men kärleken är stor och man måste våga tro på hoppet. The Crazy Heart. Dock kan jag försäkra att jag står fast vid det jag tror på. I alla lägen, faktiskt också öppet (det är skillnad på att driva en blogg i eget namn och säga vad man tycker i ett sällskap). Men man kan också i vissa lägen avstå från att ta striden, just där och då. Välja andra metoder och kanaler. För mig är Bodegan en sådan kanal.

Jag har funderat en del idag över detta som kallas kulturrelativism. Jag har också förstått att en del (särskilt ungdomar), inte riktigt förstår vad kulturrelativism är, vilka konsekvenser det får. I Sverige tänker vi kanske först och främst på Mattias Gardell, uppburen och tätt inbjuden “expert” i TV’s morgonsoffor och andra fora. Men denna gång är det en “etnicitetsprofessor”, Stefan Jonsson, som lyfter den kulturrelativistiska fanan och går ut med stark kritik mot att polisen har gjort en film med avsikt att hjälpa utsatta ungdomar som riskerar att drabbas av hedersvåld. Vi vet ju att politiska feminister i Sverige tidigt slagit fast att hedersvåld inte existerar, och på samma sätt fungerar dessa kulturrelativister (inte sällan samma personer). Fastlåsta i sina egna vanföreställningar om hur makt och hierarkier är arrangerade är de gång på gång beredda att öppet offra alla dessa unga flickor och pojkar som råkar illa ut. En del av dessa blir ju som bekant också mördade. Men vad är ond, bråd död i en kulturrelativists ögon? Ja, inget som är värt att riskera den egna tankemodellen för att försöka förhindra.

Egentligen är det obegripligt. Och naturligtvis avskyvärt. I grunden ligger ett förakt gentemot den “vita, västerländska civilisationen och kolonialismen”, ja, mot den vita mannen och allt han står för. Därför ser kulturrelativisten heller ingen större anledning till engagemang eller ens oro när en 12-årig flicka blir bortgift med en vuxen man (om det handlar om en kultur vid sidan av den vita, västerländska). Samma rättsskydd, som alltså här (med rätta), leder till att vi kategoriserar detta som våldtäkt mot barn, behöver alltså inte gälla för dessa flickor. Just detta fall (med den 12-åriga flickan), debatteras nu i England. Konsekvensen blir att vita barn får ett skydd som barn från andra kulturer saknar (även om de bor i grannhuset). Vilket feministen och kulturrelativisten tycker är helt i sin ordning, eftersom man då undviker ett ifrågasättande av den maktanalys man byggt hela sin karriär på. Så ser den absoluta cynismen ut, i sin allra ädlaste form. Och i Sverige svämmar universiteten över av människor och låtsasprofessorer med detta synsätt.

I sammanhanget vill jag rekommendera alla att stödja organisationer som GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime). Den svenska elitfeminismens och kulturrelativismens mardröm. Läser också nu ikväll att ännu en flicka har “ramlat” från en balkong, denna gång i Norrköping och nu också avlidit. Jag undrar om personer som Stefan Jonsson känner sig stolt ikväll.

Att bända och tvinga bilden av verkligheten in i den maktanalytiskt korrekta boxen är en daglig sport för många av medias alla feministiska krönikörer, det är ju knappast någon nyhet. Men man upphör ändå aldrig att förvånas över hur snickeriarbetet ser ut. Hur obegåvat och slarvigt resultatet ofta blir. I dagens Svenska Dagbladet lyckas Kristin Lundell lojalt men krampaktigt naturligtvis klämma in lite hudfärg och makt i sin krönika om musik och musiksmak.

“Musiksmak kan också vara en social överenskommelse. Vi vet alla vad urtypen för kvalitet inom musik anses vara. Det är ett system som mäts i enheter med namn som Dylan, Springsteen, Young och Zappa. Det är givetvis inte så mycket en absolut sanning som ett resultat av maktstrukturer. I en vit mans värld är det logiskt nog också musiken som han relaterar till som tilldelas högst status.”

För att styrka Lundells förutsägbara och i de feministiska leden inordnade föreställningar om makt radar hon alltså upp fyra vita, manliga artister. Och tror att detta skall stärka tesen. Hon utelämnar Motown, Michael Jackson, alla jazzlegender, Madonna, ja, alla som inte passar in i analysen (listan kunde göras hur lång som helst). Hon påstår att alla vet “vad urtypen för kvalitet inom musik anses vara”. Anses vara? Av vem? Den vita mannen, svarar Lundell. I den tankemodell som ligger som ett raster framför Lundells ögon (indoktrinerad av irrläror och galna genusteorier), är det som har högst status det som den vita mannen väljer…

Det är så uselt och meningslöst (det som Lundell skriver om – och de slutsatser hon drar), att det knappt är värt att kommentera.

Catia Hultquist skriver en krönika i dagens DN, det handlar om en uppföljning av “Söderhipstern”. Det är lite feministisk skåpmat, ointressant i sin helhet. Det jag reagerar på är rubriken i pappersutgåvan (på framsidan), inte densamma som på nätet. Vi skall nu komma ihåg att “Söderhipstern” är gruppen män som bor på Söder. Så här lyder rubriken:

“Alla som bor här är smärtsamt medvetna om att söderhipstern på intet sätt slutat föröka sig”.

Fundera över den rubriken en smula. Dagens Nyheter är sin vana trogen.

11 thoughts on “Kulturrelativism, vit musiksmak och söderhipsterns beklagliga förökning

  1. Verkligheten är det som man vill den skall vara. Sanningen sitter var och en på själv, diskussion är onödig. Existerar gör bara det man själv pratar om, är man tyst om något så finns det inte!
    Att sådana postmodernistiska kulturelativister som Lundell försöker göra en representation av kan måla med valfri pensel ur den fiktiva paletten är väl inte något som överraskar?
    Det märkliga är den obegåvade attityden hos den som låter publicera tramset!

  2. Vi kan ju prova rubriken med andra grupper i samhället:

    “Alla som bor här är smärtsamt medvetna om att bögar på intet sätt slutat föröka sig”.
    “Alla som bor här är smärtsamt medvetna om att judar på intet sätt slutat föröka sig”.
    “Alla som bor här är smärtsamt medvetna om att göteborgare på intet sätt slutat föröka sig”.
    “Alla som bor här är smärtsamt medvetna om att vänsterpartister på intet sätt slutat föröka sig”.
    “Alla som bor här är smärtsamt medvetna om att socialbidragstagare på intet sätt slutat föröka sig”.

    Förutom att DN aldrig skulle våga sätta den i tryck skulle skribenten uteslutas ur samtliga sociala sammanhang, förklaras som ignoransens och ondskans fanbärare samt få omskola sig till korvgubbe eller liknande. Personen skulle aldrig mer få publicera något. Men så fort det innefattar vita män kan man skriva vad som helst.

  3. Det är helt sjukt hur dom försöker prata bort det hedersvåld som bevisligen finns.
    Därmed inte sagt att alla invandrare sysslar med sådant.
    Fast det kanske är en del av problemet. Man är rädd att alla invandrare blir demoniserade och kollektivt utpekade om man vågar kritisera hedersvåldet.
    Dn visar återigen att en enda grupp i samhället som det är ok att demonisera kollektivt är vita, heterosexuella,svenska män. Nu är det även ok att specifikt smustkasta söderhipsterna för att extremfeministerna inte får tillräckligt med sex av dom.

    Den allmäna misandrin backas upp av Lundells drapa om manliga vita musiker. Hon lyckas ju också med konststycket att ignorera de många stora kvinnliga och manliga artister av olika nationaliteter som finns. Fast det måste hon väl göra för att hennes “genusanalys” skall fungera.

    Tycker att hon skall byta jobb till DN så att vi har samlat alla de stora “genustänkarna” på en tidning. Då blir det ju lättare att undvika att läsa dom ;-).

  4. Galet indeed, ett konststycke att glömma bort så många framgångsrika och otroligt talangfulla musiker.

    Fast bäst av allt är detta:
    “Bland annat presenteras neurovetenskapliga förklaringar till varför vi gillar en viss typ av låtar. Att vi tycker om sådan musik som vi hört förut beror på att hjärnan gillar när den kan se och förstå mönster.”

    Har alltid sagt att alla som inte gillar modern jazz helt enkelt är för ignoranta för att förstå den.

  5. Jag begriper mig inte på de här maktanalysmänniskorna. Först påstår de att jag har makten. Men sen när jag försöker utöva den makt de påstår att jag har, så vägrar de att lyda.

  6. bashflak: Det handlar bara om att du ska hållas ansvarig SOM OM du hade makten. De själva ska hållas ansvarsfria vid sin maktutövning SOM OM de helt saknade makt. Självömkande tyranner, det är vad de är. De vill inte ens erkänna att andra går dem till mötes, utan räknar varje tillmötesgående som att de hjälpsamma kommit till insikt och gjort det rätta, varför deras tillmötesgående inte räknas som sådant.

  7. Eh? Är det bara jag, men finns det inte även kvinnliga söderhipsters? Och en stor del av dem är nog just ‘söderfeminister’ om jag inte är helt ute och cyklar. Och även dessa kvinnliga söderhipsters är sålunda sexuellt förvirrade och vet alltså just inte vad de vill och vilka normer som ska gälla, typ? 😉

    http://www.susannavaris.com/blogg/2012/02/zelda/

    • Jo, man vill ju bryta normen att man alltid menar en man när man använder ett begrepp (åtminstone om det kan tolkas positivt) och det gör man genom att mena just manliga hipsters när man beskriver söderhipstern. Logiskt!

  8. http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article3650955.ece
    “En egen journalistisk genre har det blivit, den kvinnliga krönikörens/debattörens distanslösa gnäll över alltings elände, hur utsatta unga flickor är, och hur ”vita, medelålders, heterosexuella män” fortfarande bestämmer.

    Den urartade akademi- och radikalfeminismens tragedi är att den förväxlar mäns och kvinnors något olika livsval och drömmar med en olikhet i maktförhållanden.

    En förklaring: den har starka rötter i vänstern, och vänstern betonar gärna dels gruppmotsättningar, dels jämlikhet som resultat, inte som process, det vill säga lika förutsättningar som ändå kan ge olika resultat.

    Man ska nog inte heller underskatta den terapeutiska kraften i en förklaringsmodell som skyller egna livsmisslyckanden på yttre strukturer. I själva verket kommer ju män och kvinnor i ett jämställt samhälle att på gruppnivå gestalta sina liv i lite olika nyanser av rosa och blått, till exempel att flickor leker mer med dockor och pojkar drömmer mer om att bli brandsoldater.

    Könsförtryck? Nej, utan årmiljoner av evolution och könsskilda reproduktiva strategier, som skapat medfödda olikheter (återigen: på gruppnivå), vilka bör respekteras.”

  9. En väldigt senkommen kommentar om balkongflickan i Norrköping.
    Man ska inte dra förhastade slutsatser… Det är en f.d. miljöpartistisk politikers flickvän som trillat ut, och miljöpartisten är inte misstänkt för mord/dråp.
    Rykten, men det är just rykten, säger att det rör sig om att kvinnan kastat sig ut och att hon varit på verkad av MDMA eller någon liknande designerdrog.
    Jag har fortfarande en hel del kontakt med folk i Norrköping, och samma rykte har jag hört från flera, bl.a. polis och kommunpolitiker.

    • Magnus: Du har rätt. Jag noterade detta och ser att mitt exempel var förhastat. Men jag har också dessvärre noterat att sedan detta skrevs har andra “ramlat” ner, på sätt som jag beskriver ovan. Detta är ett problem som vågar jag påstå, är extremt ovanligt då det gäller svenska miljöpartister på exstasy (om detta nu stämmer). Men det är ett reellt problem då det gäller hederskulturer.

Comments are closed.