Dagens Nyheter slår rekord i manshat

Jag hörde delar av reportaget och intervjun med “Bilal” i Sveriges Radio P1. Den göteborgare som nu också anslutit sig till al-Qaida och islamisterna i Syrien. Det jag först slogs av var tonen i själva reportaget. Jag fick känslan av att det låg en positiv laddning, ja, nästan en slags beundran i historiens återgivning (den svenska berättarrösten). Som så ofta bland svenska journalister verkar grundinställningen vara att islamism inte borde kritiseras alltför hårt. Ett annat program i SR (Kaliber), har ju tidigare också mörkat och ljugit om hur just svenska jihadister rekryteras i förorterna (se Uppdrag Gransking).

Nu tänkte jag först inte skriva om det här. Men så läser jag en huvudledare i DN (från 18 juni), och ser ett spår som måste följas upp. I normala fall har jag ju slutat kommentera alla galenskaper och feministiska floskler i DN, det gör förövrigt Susanna Varis alldeles lysande (även om detta), men jag kan ändå inte låta bli att reflektera lite över hur djupt misandrin uppenbarligen har rotat sig i denna en gång så viktiga dagstidning.

Det handlar givetvis om kön och manlighet och jag vill försöka visa upp hur just DN går till väga för att förstärka och underblåsa det öppna manshatet i Sverige idag.

Vi är många som skrivit om faran och risken med alla unga män som inte bara lämnas vind för våg genom skolan, utan ständigt förlöjligas eller osynliggörs i media. De betygsdiskrimineras, de är numera ett skrämmande fåtal vid landets universitet och de hånas när de vill berätta om sin frustration. De blir beskyllda för all ondskap som drabbar världen, bara i egenskap av att vara pojkar och män. Den kompakta matta av förakt som ständigt rullas ut, där just publikationer som Dagens Nyheter bär ett fenomenalt ansvar (ja, jag skulle vilja säga skuld), måste slå mot det allra innersta i själen, eftersom hatet och föraktet inte är riktat mot något de har gjort utan något de är. Den människa de föddes som.

I denna giftiga och mansföraktande miljö, där många av dessa unga män famlar efter mål och mening, men där dörrar stängs på löpande band (i takt med den strukturella utestängningen från högre utbildning), och där den kollektiva skuldbeläggningen av män tillochmed är inskriven i regeringsförklaringen (könsmaktsordningen), kan vi vara helt säkra på att alternativa kulturer kommer att uppstå, inte sällan präglade av kriminalitet och extremism.

Men DN gör inte den kopplingen. Tvärtom. Först spottar man på män och manlighet. Sen spottar man igen. Och igen. Och när pojkar blir extremister och våldsverkare, så skyller man också detta på manlighet. Det blir en misandrisk cirkel. Ingenting gott finns att lyfta fram. Bara ondska och elände. Mannen är det stora problemet. Kanske är det också i dessa resonemang som det blir rumsrent att ta steget ut, att börja ifrågasätta mannens existensberättigande. Behövs mannen? Vad kostar manlighet? Titlar som anses berättigade och används idag, både i Public Service kulturutbud och bland politiker och akademiker i Almedalen. Man är bara några andetag från att våga säga det rakt ut, det som det hyllade SCUM-manifestet redan förkunnat, att man kanske borde börja prata om en slutgiltig lösning.

Är jag för kategorisk? Drar på för stora växlar? Nej, jag tror inte det. Man kan inte skriva så här om gruppen unga män i en huvudledare om det inte handlade om en företagskultur (DN), där öppet manshat har blivit helt accepterat (vi ser ju malebashing nästan dagligen i alla tänbara ämnen och sammanhang i tidningen):

“Oavsett om det handlar om religiös extremism, politisk kamp, fotbolls­huliganism eller organiserad brottslighet tycks alltid två riskfaktorer vara helt övergripande: kön och ålder. Den arge unge mannen går som ett mordiskt spöke genom världshistorien oavsett i vilken ideologisk överrock han för tillfället valt att klä sin våldsamhet.”

Den arga mannen. Den ondskefulla mannen. Den meningslösa mannen. Den onödiga mannen. Den farliga mannen. Och gärna den vita mannen i kombination också. Här har vi Dagens Nyheters bild av män och manlighet. Det är precis samma synsätt som vi hittar i andra mäktiga radikalfeministiska grupperingar i samhällets topp idag. Vi hittar det högt upp i politiken, i Public Service och de flesta medier. Vi finner det högt upp i rättsväsendet. I Svenska Kyrkan. Vi stöter på det i ledningen av landets största och mäktigaste kulturinstitutioner (t ex Svenska Filminstitutet), och vid universitet och högskolor.

Det finns ingen ände på hatet och föraktet. Mannen eller det man kallar “manligheten” är ond eller onödig. Några positiva manliga förebilder lyfts inte fram (annat än när de är medlöpare och feminister – och bashar andra män).

Och ju mer jag följer utvecklingen, ju mer obegripligt blir det för mig att män i Sverige accepterar detta.

När Dagens Nyheter kräks ut sin misandri och målar upp bilden av den unga mannen som ett “mordiskt spöke genom världshistorien”, tänker jag på alla miljoner unga män som dött i kampen för demokrati och frihet. Unga män som av stater blivit utskickade att försvara makten och kvinnorna och barnen. Jag tänker på alla uppoffringar, allt lidande. Jag tänker på alla män som brukat den svåra jorden, schaktat kol i gruvorna, dött på sina arbetsplatser, allt för att ge sin familj och sina barn en bättre framtid. Jag tänker på män som givit mänskligheten uppfinningar och kunskap så att vi lever längre och är mindre sjuka. Män som skapat ovärderlig konst och kultur i mänsklighetens tjänst. Män som skapat välfärd. Män som är bra människor och som kämpar för oss alla. Vid sidan av kvinnorna.

Jag har följt DN’s utveckling tillräckligt länge för att kunna konstatera att det här är sådant som DN spottar på.

Och jag spottar tillbaks. Och hoppas innerligt att Dagens Nyheter inom en snar framtid ställs till svars. Eller åtminstone läggs ner.

8 thoughts on “Dagens Nyheter slår rekord i manshat

  1. Pingback: Misandrin frodas | Susanna's Crowbar

  2. Utmärkt inlägg, som vanligt! Jag blir inte förvånad om det snart uppstår en backlash som får den moderna feminismen att flyga in i en bergvägg för att aldrig mera kunna resa sig. hur mycket av den här sortens skit vill och kan de ändå bland världens mest “jämställda” männen här i Sverige ta? Jag ser med oro på en utveckling som kan leda till riktiga motsättningar mellan könen och att all utveckling mot jämställdhet avstannar och kanske till och med backar ett par decennier. Jag skulle, om jag var man och särskilt en ung kille som håller på att växa upp, ifrågasätta det här skitsnacket och utdömandet å det starkaste och antagligen obstinat göra precis tvärtom. Jag skulle antagligen bli den värsta mansgris jag kunde.

    • “Jag blir inte förvånad om det snart uppstår en backlash som får den moderna feminismen att flyga in i en bergvägg för att aldrig mera kunna resa sig.”

      “Jag ser med oro på en utveckling som kan leda till riktiga motsättningar mellan könen och att all utveckling mot jämställdhet avstannar och kanske till och med backar ett par decennier.”

      Du är inne på rätt spår där. Dagens knasfeminister med Gudrun Schyman, Maria Sveland, Cissi Wallin och My Vingren (bara för att nämna kvinnliga, det finns ju även manliga) i täten är delaktiga till att på sikt sabotera allt som har med klassisk feminism och jämställdhet att göra. Det går inte att kuva mannen hur som helst. Det kommer inte att finnas någon genuspedagogik någonsin i världen som kommer att få pojkar till att bli feministiskt korrekta. Det enda sättet är med lagar, som Sveland och Gardell vill, och det kommer inte att fungera. Någonting liknande SD och SvP kommer att komma fram. Framtiden ser inte ljus ut.

  3. Fast det är ju korrekt att unga män är mycket viktiga för deras grupps expansion, bevarande eller undergång. Unga män kan ensamma påverka på ett sätt som få andra kan. Hur vi behandlat och behandlar våra unga män betyder och kommer att betyda mycket för oss.

    Vad debattörerna än ser som problem och vad än de har för lösning måste de ha unga män med sig för att det ska bli något av det. Allt annat är bara något övergående. Gamla män blir svaga och dör och kvinnor håller på dagens vinnare först och byter sedan sida när det finns en ny vinnare.

  4. Dubbelpostar från Susannas.

    Men i sak är det korrekt att unga män är en viktig resurs och kraft för bevarande eller förändring. Kanske till och med den viktigaste. Hur ett samhälle behandlar denna resurs säger mycket om ett samhälle i nuläget och om dess framtid. De som engagerar unga män som terrorister erbjuder något som tilltalar och engagerar de unga män de rekryterar. De som vill stoppa terrorismen (eller valfritt mål som en ”problematiserare” har) måste också fråga sig vad de har att erbjuda som tilltalar och engagerar de unga män de vill rekrytera.

    Jag är helt övertygad om att frågan huruvida unga män är ”investerade” i bevarande respektive våldsam förändring respektive fredlig utveckling är helt avgörande.

    Den som har de unga männen med sig (men kanske inga andra) kommer att vinna över den som har alla utom de unga männen med sig.

  5. Vi lever idag i ett slags McCarthyism: om man kritiserar feminismen så som den intellektuellt förtjänar, skrämmer man feministerna (vilka ju är kvinnor och får inte skrämmas; ingenting ont får ju drabba en kvinna) och bevisar att feminismen är sann, vilket leder till att dess inflytande ökar; om man inte kritiserar den, ökar dess inflytande i alla fall.

    Hur lång tid kommer det att ta innan någon tung individ ställer frågan “have you no decency”?

  6. Måste börja i det lilla. För egen del ifrågasätter jag alltid om ngn säger ngt slentrianmässigt om män/pojkar. Ofta är ju dessa personer inte ute efter att vilja vara elaka, men jag frågar alltid “hur menar du nu”? el dyl, för att få personen att reflektera.

    Detta är ngt som vi alla måste göra dagligen, till sist når vi en kritisk massa, hoppas jag…

    När jag hämtar äldsta dottern (10 år) på skolan, tar jag mig alltid tid att snacka lite skit med killarna i hennes klass. Ibland skojbrottar jag lite med en och annan. Det är nästan otcäkt att se hur de skiner upp när en man *ser* dem.

Comments are closed.