Lite om Emma Åhmans uppsats mitt i sommarledigheten

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag hade ambitionen att posta ett eller ett par inlägg i veckan nu under sommaren, men så blev det alltså inte riktigt. I någon paradoxal mening är det en lättnad att fly undan all denna galenskap, att inte läsa tidningarna, att inte slå på radion, att vara långt borta från Södermalm. Ute i naturen, mitt i den svenska sommaren, sysselsatt med enkelheter och små projekt som stimulerar själen och ger näring åt hoppet. Ja, hoppet och glädjen och livslusten. Att bara leva.

Jovisst, det är bara en tidsbegränsad flykt. Snart är jag tillbaka. Och jag har funnits i det här tillräckligt länge för att veta vad som återigen väntar. Den politiska verklighet och iskyla som präglar hela den svenska samhällsdebatten, den statsfeminism som för varje år verkar breda ut sig allt mer och den stukade demokrati som följer. Hatet, kylan, föraktet. Lögnerna, vinklingarna och de dolda agendorna.

Visst är det skönt att vara borta från allt detta under en period. Slippa det. Inbilla sig, åtminstone för några ögonblick, att det såg ut på ett annat sätt. Att det är bara är ett dåligt skämt, detta som feminismen har blivit.

Men i engagemanget finns också ett ansvar, en uppriktig känsla av att göra det rätta – och en sådan motivation går inte att bortse ifrån. Därför kommer Bodegan att fortsätta hålla öppet och förbli en aktiv part i den växande rörelse som så väl behövs – som en motpol mot den antihumanistiska och människofientliga feminism som är idag är tongivande i Sverige.

Många har skrivit bra om den C-uppsats om jämställdismen som Emma Åhman åstadkommit. Jag har läst den en gång men behöver gå igenom den minst en gång till för att göra en fullvärdig analys (vilken kommer att komma i ett läge när den säkert redan känns inaktuell). Det jag kan konstatera är att hela konklusionen är felaktig – att detta skulle handla om nyliberalism. Men ju mer jag tänker på det, ju mer logiskt verkar det. Faktum är att Åhman verkar ha en i någon mening hederlig ansats i sitt projekt, och då analysen av jämställdismen uppenbarligen inte leder till högerextremism, fascism eller fotbollshuliganer…, ja, då måste ju ändå någon slags slasktratt bli slutstationen (eftersom grundinställningen från studentens sida alltid har varit – även innan arbetet inleddes – att jämställdism är dåligt och feminism är bra). Då blir skällsuttrycket “nyliberalism” en i sammanhanget accepterad slutsats (trots att den givetvis är helt felaktig).

Så här skrev jag till exempel tidigare, om bland annat nyliberalism:

“Visst stämmer det att det först och främst är den svenska vänstern som drunknat i galenskap och postmodernism, men det betyder inte att jag inte sympatiserar med andra traditionella vänstertankar. Jag ogillar till exempel de ökande inkomstklyftorna och är motståndare till de nyliberala tankar som privatiserat stora delar av välfärden (och skapat en absurd situation där till exempel svenska skolor ägs och drivs av riskkapitalister).
Det jag först och främst är emot är (föga förvånande), identitetspolitik, kollektivisering av människotyper, den djupt omänskliga feminism som rotat sig i Sverige, pseudovetenskaper (som genusvetenskap), irrläror och vidskepelse. Och framför allt, när sådant blir en del av den politik som förs.”

Nu skall man inte lägga allt för stor vikt vid en C-uppsats, men eftersom debatten i övrigt präglas av tystandets metodik (från högsta nivåer – “våga vägra debatten”), är detta ändå värt att diskuteras (och jag är positivt inställd till diskussion). Jag ställer mig dock tudelad till att Åhman väljer att inleda sin uppsats med ett utdrag ur en av mina texter:

“Den flerhövdade hydra vi har att göra med är mäktig och skoningslös. Det är feminismen, kulturrelativismen, postmodernismen, postkolonialismen och poststrukturalismen som tillsammans är och har blivit detta monster – och förödelsen i dess spår (nu och framöver), går inte ens att överblicka. Målet är ju att bryta ner och trasa sönder samhället inifrån (Kimhza Bremer 2013-04- 26).”

Jag står för varje ord i denna beskrivning, men jag menar att även denna text borde ha återgetts (som följer som en del efter ovanstående meningar):

“Och metoderna kan bara liknas vid en diktatur, eftersom åsiktsförtrycket, tystandet av kritiker och distributionen av rädsla (för repressalier och utstötning), är de standardiserade tillvägagångssätten. Det är makten som talar till oss, med sedvanligt maktspråk (både genom politiker och journalister), och det är uppenbart vad som vill åstadkommas. En hegemonisk åsiktselit, utan röster som ifrågasätter. En tystad opposition.”

Hursomhelst. Visst har Åhman rätt att återge mina texter som det passar henne. Jag ogillar dock att hon återger mina erfarenheter från universitetsvärlden med bland annat: “Han försökte protestera mot att pojkar diskriminerades i skolan, men fick inget gehör för åsikten att det berodde på deras manliga kön och vita hudfärg.” Det är förenklat och ryckt ur sin helhet. Men visst, mot bakgrund av de ambitioner Åhman hade med sin uppsats är det begripligt. Det är en feministisk uppsats, handledd av en feministisk handledare, skriven och examinerad i en feministisk kontext (universitetet). Det är så det ser ut. Tro mig, jag vet. Emma Åhman hade inte blivit godkänd och utexaminerad om hennes politiska åsikter inte låg i linje med den feministiska världsföreställningen.

Och när hon dessutom bestämmer sig för titeln ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism”, så tycker jag att det finns all anledning till optimism och kanske rent av förhoppning när det gäller Åhmans intellektuella framtid.

7 thoughts on “Lite om Emma Åhmans uppsats mitt i sommarledigheten

  1. Och ja, jämfört med fascister, fotbollshuliganer, högerextremister och nätbrynjor, kanske ‘nyliberaler’ är det minst felaktiga skällsordet? För ett skällsord måste ju trots allt användas, annars blir det underkänt av handledaren.

    Jag har funderat mycket på hur en i övrigt ganska välskriven uppsats kan dra en slutsats som är så långt från verkligheten? Men där ligger nog förklaringen. Det behövdes ett skällsord för att inte bli kuggad.

  2. Pingback: Emma Åhman undersöker | Susanna's Crowbar

  3. Jag tror i grund och botten att det handlar om att få feminister att lyssna, vilket förutsätter att de får göra detta i en “avväpnande” kontext. Det bästa botemedlet för en övertygad feminist är ju att få sätta sig ned och pratya med någon feministkritiker som de sedan tidigare i grund och botten anser har sunda och goda värderingar.

    Emma har ju lyssnat på många av er. Det är inte fy skam för en feministakademiker.

  4. Jag skummade lite i hennes uppsats och blev också förvånad över att jag var nyliberal. Jag såg inte hur hon definierade ordet men jag känner igen nyliberalism ungefär såsom du definierade det ovan.
    Om hon hade menat att jämställdismen däremot var del av en liberal tradition i ordets mer klassiska betydelse hade jag nog kunnat ge henne rätt. Nog känns många av de åsikter som framförs i jämställdismbloggarna som främst liberala, ibland möjligen konservativa. Mest framträdande draget däremot tycker jag är fokuset på vetenskaplighet och juridisk könsneutralitet. Samt en stor dos mediekritik, vilket inte direkt har någon politisk färg tycker jag.

    Däremot Kimhza, det finns fortfarande lite hopp. Här är ett exempel på en relativt ny C-uppsats som berör jämställdhetsfrågor som inte alls har statsfeministisk snedvridning:
    http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:401777/FULLTEXT01
    Den handlar om sexköpslagen och slutsatserna är inte i linje med etablerade genussanningar.

Comments are closed.