Åter på Södermalm i diskursens bedrägliga öga – mjukstart

Tillbaka på Södermalm, rakt in i Prideveckans alla upptåg och manifestationer. Pride, som jag tidigare sympatiserat med som del av en entusiastisk och påhejande publik, har idag fått en delvis annan innebörd och jag är inte längre lika entusiastisk. Inte för att jag inte stödjer hbt-personers rättigheter, men därför att rörelsen till stora delar har kapats av ensidiga politiska grupperingar. Och därför att man förbluffande ofta verkar blunda för det förtryck som inte passar in i den förutbestämda identitetspolitiska mallen (där den vita, heterosexuella mannen skall utmålas som skyldig). Om detta vill jag gärna återkomma. Det är hursomhelst en lättnad att Pride flyttat från Södermalm.

Att vara tillbaka i stan för med sig blandade känslor. Jag älskar ju den här stan och stadsdelen, även om jag idag ser hur gentrifieringen nästan sopat bort alla spår av den arbetarklass som en gång huserade här. På bara två decennier har enormt mycket hänt. Man skulle kunna säga att två grupper har sopat banan: de med väldigt mycket pengar och de som syns och rör sig i media- och journalistkretsar (inte sällan överlappar personer ur dessa grupper varandra – och lever dessutom med varandra). Svulstiga lyxbilar är idag vanliga i de smala gränder där det tidigare stod rostiga saabar och anspråkslösa småbilar. Man kan tycka att det ligger något paradoxalt över att hippa vänstervurmande journalister och krönikörer från Aftonbladet – och programledare och andra mediaentreprenörer från Public Service och TV4 (med tydliga marxistiskt influerade feministiska maktanalyser som ideologisk bas), numera samsas om utrymmet i dessa forna arbetarkvarter med kapitalstarka företagsledare och andra välbeställda kapitalister (och verkar stortrivas tillsammans). Men kanske är det inte så konstigt? De ser ungefär likadana ut, lyssnar på samma musik och gillar att hänga på samma lokala krogar (dessutom går ju barnen i samma skolor). Och eftersom vänstern idag är helt förblindad av identitetspolitik och sedan länge har drunknat i extrem, politisk feminism och kulturrelativism har ju de synliga orättvisorna fått stryka på foten för de osynliga, inbillade maktstrukturernas tyranni. Därför är det idag inga problem för IT-mångmiljonären (med den nyinköpta extrema miljöhybridlyxbilen Fisker Karma parkerad på kullerstenarna utanför), att heja glatt och frottera sig med vänsterjournalister och politiskt korrekta morgonsoffemoderatorer, i synnerhet om miljonären har sagt sig vara feminist. Kanske möts man på bostadsrättsföreningens sommarfest eller i den dyra ekologiska matbutiken runt hörnet. Samhörighetskänslan och hegemonin mellan de som har är stor.

Fattigdom, utanförskap och utsatthet är idag begrepp som måste valideras genom att knytas till främst kön, hudfärg eller sexuell läggning. Det hela har blivit abstrakt. De få manliga arbetare och ohippa losers, med svenskt påbrå, som fortfarande finns kvar på Söder, har ingen solidaritet att förvänta från den feministiska, kulturrelativistiska och hippa vänstern. Tvärtom är de ju generellt utmålade som fienden, i egenskap av vita, heterosexuella män. En del av dessa ser vi ju också på bänkarna utanför Maria beroendeklinik, särskilt nu under sommarmånaderna, där de sitter med korslagda ben och hälarna i marken och darrar, sargade av missbruk, ensamhet och utanförskap. Södermalms tysta förlorare, vår tids paria. De lägst ner på samhällsstegen – och som det fortfarande är helt i sin ordning att håna och spotta på. Men om detta är det givetvis knäpptyst i media. Vänsterjournalisterna som snubblar över dem med obekväma steg på väg till Aftonbladets och Dagens Nyheters kulturredaktioner har ju betydligt viktigare saker att förfasas över. Viktiga saker som att man på Berns använt brunkräm på en vit statist i gestaltningen av en svart artist (då man inte hittade någon passande statist med mörk hudfärg), eller att statsministern och finansministern (som är män), visas på bild oftare än jämställdhetsministern och kulturministern (som är kvinnor).

Jag stiger in i lägenheten och ställer undan väskorna och påsarna. Brygger en kanna te och sätter mig vid köksbordet. Bakgården är vacker i eftermiddagssolen. Jag slår på Sveriges Radio P2 och tänker att jag ännu inte orkar ta del av statsfeminismens propaganda. Lite klassisk musik och ta hand om de halvt uttorkade krukväxterna låter som en mjukstart tillbaka i stan.

När vattenkannan är fylld till hälften slutar musiken (det är Wagnerfokus nu i samband med Bayreauthfestspelen) och inslaget “Bänkad med Ella” startar. Jag sätter mig ner. Det dröjer inte länge förrän samtalet med sopranen Ylva Kihlberg (som verkar i Köpenhamn), leds in på dansk sexism, feminism och föreställda maktordningar. Kihlberg förefaller komma ut som radikalfeminist, till intervjuarens förtjusning. Vi får också veta att som kvinna är det självklart att också vara feminist. Och mycket annat.

Jag stoppar ansiktet i handflatorna, tar ett djupt andetag och kisar ut mot bakgårdens grönska. Sommarledigheten har nått sitt slut. Veckorna i den inbillade befrielsens könlösa och glädjefyllda apolitiska bestyr är över. Det är ingen mening med att försöka värja sig. Här sitter man i diskursens bedrägliga öga, vare sig man vill eller inte, det är bara att stålsätta sig och se det för vad det är. Gilla läget, ja, alltså inte gilla det politiska läget, men acceptera den polarisering och det upptrappade fulspel som skrämt livet ur det demokratiska samtalet i det offentliga Sverige. Och fortsätta vara motvals, fortsätta lyfta fram hur inte bara demokratin tar skada i denna krampaktiga ängslighet utan hela upplevelsen av oss själva som delaktiga i ett mänskligt kollektiv. Fortsätta kritisera den manshatande och politiska konsensusfeminism som fortsätter att sprida sig och ta över allt fler rum i maktens korridorer. Fortsätta bekämpa indelningen och klassificeringen av människor och deras föreställda värde i hudfärg, kön och sexuell läggning. Stå fast vid de humanistiska värderingarna och fortsätta bekämpa den kulturelativism som gör skillnad på individers behov av frihet, skydd och omsorg. Fortsätta kämpa mot rasism (oavsett mot vilken hudfärg hatet och föraktet riktas), fortsätta lyfta fram behovet av verklig jämställdhet och könsneutral lagstiftning. Fortsätta bekämpa fundamentalister och extremister – och avkoda (och publicera), deras ständiga försök att tysta eller dupera debatten. Fortsätta stå upp för hbt-personers rättigheter utan att för den skull hata heteronormen. Fortsätta punktera den ständiga ström av hat och hån som rinner ur de etablerade mediernas flöden.

Kort sagt, business as usual. Jag öppnar Bodegan igen och skall snart uppdatera menyn för Augusti.

————-

Övriga notiser:

Det gnisslar ju som vi vet ibland till i utsatthetsmaskineriet (när den vita, heterosexuella mannen inte går att skylla på), nu senast då Jonas Gardell skämtat på fel sätt om burkor och nicaber. Identitetspolitiken kommer att leda till många fler konflikter av denna sort, tro mig.

Jag förundras (som jag också skrev om ovan), över Pride. Sveriges i särklass största festival, med över 500.000 åskådare och praktiskt taget hela det politiska, mediala och folkliga stödet bakom sig. Hyllat av nästan alla, på förstasidorna i landets största tidningar. Jag kunde fortsätta. Ändå skall vi alltså se detta som en kamp? En kamp för vad och mot vad? Vilka är homofober i dagens Sverige? Var finns bristen på tolerans gentemot homosexuella här? Kombinationen av tystnad (i kulturrelativismens och identitetspolitikens spår), om var toleransen främst lyser med sin frånvaro (eftersom det kunde uppfattas som kränkande för dessa grupper) i Sverige idag, tillsammans med de radikala feministiska och vänsterextremistiska queeraktivister som öppet hånar och hotar de hbt-personer med oönskade åsikter eller yrken, ger en dålig smak i munnen. Det är bra att man lyfter upp Rysslands omänskliga hantering av hbt-frågor, men man blundar samtidigt för det som försiggår i Sverige idag i takt med att religiösa grupperingar får ett allt större inflytande. Inte oväntat är det ju förbestämt att motståndarsidan skall se ut på ett visst sätt. Feghet skulle man kunna kalla det. Politisk korrekthet är ett annat ord. Återstår att se om Stockholm Pride går samma väg som Uppsala Pride och tillåter de radikala krafterna att ta över helt – där feministisk, politisk queeraktivism, mans- och heterohat tillsammans med hudfärgsfokusering och uteslutning av vita, manliga artister har blivit viktigare frågor än homosexuella personers rättigheter.

Jenny Nordberg skriver häromdagen i SvD om “Hen”, och missar fullständigt ordets politiska dimension. Är det medvetet eller bara naivt?

Den brittiska tidningen The Independent gör sig av med alla sina kulturjournalister och skrotar kulturbilagan. 27 personer blir av med jobbet. Är vi på väg åt samma håll? Det skulle inte komma som en överraskning och föga förvånande tillhör ju jag dem som skulle betrakta detta som en sund åtgärd. Nedläggningen av Dagens Nyheter Kultur är fullt tänkbar (eftersom denna redaktion på bara något decennium har radikaliserats så till den grad att kulturdelen lika gärna kunde distribueras som ett utskick till det politiska partiet Feministiskt Initiativs medlemmar), och kanske kunde detta till och med vara Dagens Nyheters räddning? Denna tidigare respektabla dagstidning har ju allt att vinna på en sådan omdaning. Tidningen tappar ständigt läsare och sist avskedade man 100 journalister vill jag minnas. Samtidigt som den feministiska vinklingen skruvades upp ytterligare. Wolodarski är ute på tunn is.

Sanna Rayman skriver i dagens ledare på SvD bra om Femen (även om jag ställer mig tveksam till hur oerhört mycket uppmärksamhet dessa feministiska grupper får i svenska medier – vilka andra nyheter och reportage publiceras iNTE, som en följd av den svenska, ständiga fokuseringen på feminism?). Vad Rayman är inne på (men inte skriver direkt), är ju att feministiska grupper som Femen ligger betydligt närmare till exempel den jämställdistiska rörelsen än den postmoderna, radikalpolitiska och akademiskt förvrängda statsfeministiska diskurs som i Sverige har lagt vantarna på både begreppet jämställdhet och feminism. Rayman kallar det punk – och nu menar jag inte att feminismkritiken i Sverige nödvändigtvis är punkig (även om jag roas av tanken att det faktiskt finns något punkigt och uppkäftigt i detta att ställa sig upp mot och ifrågasätta makten) – men kanske kunde denna punkighet snarare beskrivas som en ambition att faktiskt beskriva saker som de är. Att kalla en spade för en spade. Att värja sig mot denna vidskepelse och akademiska ohederlighet som i genusvetenskapens namn på senare år gjort feminismen till något både högst osympatiskt och demokratiskt tveksamt (kom ihåg att statsfeminismen strävar efter att kriminalisera feminismkritik och likställa det med hatbrott).

Nog för idag. Beklagar att jag inte haft tid i detta inlägg att lägga in länkar.

28 thoughts on “Åter på Södermalm i diskursens bedrägliga öga – mjukstart

  1. Du kunde ju ha lämnat någon ynka ballong för oss andra att pricka, du tog ju rubbet i ett enda svep!
    Just precis, vi måste hävda mycket oftare att en spade är en spade!
    Bra!

  2. Välkommen tillbaka! Strålande inlägg btw, tycker också att femen verkar vara långt mer sympatiska än våra svenska radikalfeminister även om det inte är ngn större bedrift om man säger så.

  3. Tröttsamt. Othello var ju svart och gestaltas ofta som svart med hjälp av smink men där klagas de inte. Tror fenomenet kallas dubbelmoral.. Tröttsamt som sagt. Noll stringens, alltid samma flockdjursmentalitet.

  4. Välkommen tillbaka till stan. Här kommer dagens dos av Prozac 😉

    Hört på fik på söder under sommaren. Tre ungdomar avhandlar först ekologisk mat och kommer sen in på feminism, och ja jag stålsatte mig. De skulle tydligen sätta upp någon pjäs eller leda en debatt/föreläsning. Men sen diskuterade de positivt överraskande hur man skulleinleda för att komma in på det faktum att radikalfeminismen tar sig tolkningsföreträde och stänger ute andra med annan syn på jämställdhet.
    Och i Pridetåget hade Rose Alliance ett mycket större ekipage än SKR, de förra fick även publikens applåder medan SKR´s ekipage (med max 10 personer) gick helt “obemärkt förbi”.

  5. Härligt inlägg! Håller helt med. Jag hoppas dock att Pride Sthlm lever kvar. I år var det en homosexuell vän till mig från en småort som besökte spektaklet och fick stärkt självförtroende och en samhörighetskänsla och känsla av acceptans som personen inte får i småorten. På vischan och på vissa andra håll finns det trots allt gott om homofobi fortfarande i Sverige.

  6. Det var värst vad herrn generaliserar. Var bor dess hippa, vänstervurmande journalister som samsas med företagsledare och andra välbeställda kapitalister? Vore kul att veta. Jag ser dem inte så ofta trots att jag själv är södermalmsbo sedan 25 år tillbaka. Men Högalid kanske inte räknas? Bortsett från att denna stadsdel inte längre är en arbetarstadsdel (finns inga innerstadsdelar som är längre) så upplever jag att Högalid har en väldigt blandad befolkningssammansättning.

    • Jan E: Var jag bor tänker jag inte berätta, men jag kan garantera att det jag beskriver stämmer bra för dessa kvarter. Men du har ju rätt i att områdena kring Hornstull har en annorlunda profil, det gick ju rent av att få en lägenhet där för 25 år sedan.

      • Är inte så värst road av dylika svepande omdömen om en hel stadsdelsbefolkning, men det Sanna skrev om Femen var bra.

        • Jan E: Jag skriver kanske mer om en stadsdel i stadsdelen. Södermalm är ju ganska stort. Senast igår kväll räknade jag till sex stycken helt nya värsting Audi’s, bara på denna lilla gata. Och vilka som bor här omkring har jag ganska bra koll på. Men det finns givetvis många bra människor på Söder (varav jag känner ett flertal). Jag försöker bara beskriva ett fenomen, inte kasta ut “svepande omdömen om en hel stadsdelsbefolkning”.

  7. Välkommen tillbaka! Hoppas att du har laddat batterierna inför en ny vinter och nya bataljer. 🙂

  8. Det var ingen mjukstart – det var en rivstart.
    Jag besökte ju dina kvarter (dvs. Södermalm) i somras men mest i egenskap av kulturhistoriskt intresserad turist. Vid sidan av fina utsiktsvyer (Monteliusvägen, Skinnarviksparken, Fjällgatan) så uppmärksammade jag också tre olycksbröder på en bänk i Stigbergsparken. Och ja, det är trist, men reaktionen inför dessa är inte medkännande. Jag frågade en väninna som bor sedan länge i Stockholm och som har hjärtat till vänster vilken stadsdel som är trevligast i Stockholm. Hon var inne på Kungsholmen, eftersom man inte ser så mycket alkoholister där som på Södermalm.
    Jag gillar inte Femen något särskilt men de är åtminstone mer konsekventa än radikalfeministerna. De backar inte för att utföra aktioner även i muslimska länder. Att såga ner kors är inte särskilt modigt men att kritisera islam, det är det inga många radikalfeminister som gör.
    Ja! Lägg ner DN Kultur och återanställ riktiga journalister. Ingen skulle sakna den delen förutom de närmast sörjande. Bra journalistik behövs dock. Jag själv räknar mig som kulturintresserad och hyfsat beläst men har hela mitt liv tyckt att kulturdelen är ointressant och nästan oläslig. Kan också bero på att så stor del ägnas åt teater, vilket inte är mitt största intresse.

    • Maria: Intressant. Ja, vad vi verkligen behöver är riktiga journalister. Du har så rätt. Så kunde personer som jag (och andra bloggare) återgå till att syssla mer med annat… Men det känns som att dessa inte har någon vidare återväxt. Efter Hannes Råstam – och Janne Josefsson som är lite till åldern. Marika Formgren, Sanna Rayman, Ivar Arpi och några till lyser dock…

  9. Jag tycker att citatet i Sanna Raymans Femen-kommentar missar målet en smula:

    Nä, hon konstaterar krasst att ”Så länge de gör en stor affär av kvinnors bröst fungerar den här sortens aktivism. När de inte gör stor affär av nakna bröst längre så kommer vi kanske inte att behöva protestera.”

    Grejen är ju att det blir stor affär av kvinnors bröst just för att kvinnors makt grundar sig i den kvinnliga sexualiteten (förutsättningen för släktets fortlevnad). Det är däri kvinnors skyddsvärdhet bottnar, och när man gör som Femen gör, ‘missbrukar’ man just den makten (dvs man bryter det implicita kontraktet och utmanar männen att göra detsamma – vilket de förstås inte kan). Det är alltså inte brösten i sig, utan den ohöljda demonstrationen av kvinnlig könsmakt, som väcker uppståndelse.

    Den dagen det inte görs så stor sak av dylika demonstrationer är när vi har full jämställdhet, så att säga – i stil med det gamla beprövade ‘Den Starkes Rätt’. Det är nog inte något kvinnor bör önska sig.

    The best way to find out whether feminists really want equality, is to give it to them. (Paul Elam)

Comments are closed.